Sandwich Islands  Source  Whalesite

      Genast efter ankringen afsändes en officer i land för att uppgöra om salut, och vid hans återkomst ombord saluterades Hawaiiska flaggen med tjugueft skott, som af batteriet på toppen af den bakom staden belägna Punchbowl-hill med samma antal besvarades. Kort derefter kom en båt ombord, medförande en Hawaiisk officer, med uppdrag att önska fregatten välkommen till Honolulu. Officern var en reslig och starkt byggd man af godt utseende och var iklädd en uniformsfrack med stora guldepåletter, hvita benkläder, värja och en mycket galonerad hatt. Han talade något litet engelska, och var ofantligt gladlynt och vänlig, tog alla menniskor i hand och frågade de på post stående marin-soldaterna hur det stod till med deras helsa, hvarvid dessa sågo helt förbluffade ut. Många båtar och kanoter infunno sig snart, medförande en massa karlar, hvars ärende var att erbjuda sig ombesörja tvätt för befälet.

      Man ligger på redden ungefär en fjerdingsväg från staden, ett något obeqvämt afstånd, då man har proviantering och vattenfyllning att sköta. Chefen beslöt derföre att med snaraste lägga in i hamnen, hvilket följande morgon med biträde af hamnlots verkställdes. Man väljer dertill helst morgonen, emedan den frampå dagen ofta friskt blåsande passadvinden, som i häftiga byar rusar fram genom dalarna, mycket försvårar inhalningen. Vanligen biträdes man af en hop infödingar, och hamnlotsen släpper mot betalning till båtar och trossar. Kostnaden uppgick för Eugenie till sjuttiofem piaster. Hamnen bildas af det korallref, hvaraf ön omgifves, och i hvilket en vid Honolulu utfallande å, Nuuanu-ån, åstadkommit en öppning, då, som bekant är, koraller ej kunna lefva i sött vatten. Rännan, som leder in till den,

är ungefär tvåtusen alnar lång och ett par hundra alnar bred; dess djup är i allmänhet sex famnar, men närmast åt sjön endast fyra, och på ett ställe blott tjuguen fot. Hamnen kan rymma omkring hundra större fartyg, som då måste ligga förtöjda för och akter. Djupet är omkring fem famnar, bottnen dyaktig. Honolulus hamn är den enda egentligt goda på Hawaiiska Öarna. Ett par andra på samma sätt bildade förekomma väl, men deras inlopp tillåta endast små fartyg att inlöpa; alla öfriga ankarplatser äro endast öppna redder, men hvarest man nästan hela året igenom utan fara kan ligga, emedan andra vindar än nordostpassaden sällan förekomma. Vi skola, längre fram nämna några ord om de mest besökte af dessa.

      Oahus södra sida, på hvilken Honolulu är belägen, är temligen torr och ofruktbar, och bär de tydligaste märken af sitt vulkaniska ursprung. De båda förutnämnde uddarne, Lealu och Leahi, bildas af slocknade kratrar af mycket regulier skapnad, likaså den så kallade Punchbowl-hill eller Puawai. De äro alla tre nästan alldeles kala, endast några små buskar och örter växa der och hvar i skrefvorna. Staden ligger mellan den sistnämnda kullen och stranden och begränsas åt vester af Nuuanu-ån. Dalen, genom hvilken denna rinner, går ungefär i nord och syd, är vid sin mynning temligen bred, men smalnar hastigt längre in åt ön. Den omslutes af skogvuxna höjder, och dess nedre del har genom vattenledningar från ån blifvit förvandlad till yppigt grönskande fält. De större höjderne inåt ön äro alla bevuxne med tät skog. Staden erbjuder från ankarplatsen intet anmärkningsvärdt; endast den stora, ladulika methodist-kyrkan tilldrager sig ögat, utan att likväl länge qvarhålla det. Långs kusten öster om staden äro flera lundar af kokospalmer.

      Sådan är utsigten från hamnen; vi vilja nu landstiga för att på närmare håll betrakta den. Man landar vid en liten brygga, omkring hvilken ett antal af stadens blomstrande ungdom af båda könen i temligen lätt drägt roar sig med aquatiska lekar; en och annan ung dam på sex eller åtta år är nyss uppkommen ur vattnet, som ännu strömmar ned ur hennes tjocka, svarta hår öfver den tunna bomullsklädningen, som påminner om Tegnérs uttryck:

      "Troget, som klädningen fäst uppå den badande flickan", ty den visar så noggrant som möjligt alla gestaltens former. Bredvid står en annan, som, litet mera aktsam om sitt plagg, aftagit det, och för tillfället nödtorftigt ersatt det med någon liten lapp. Ungherrarne äro ännu mera ogenerade i sin klädsel, de nöja sig med hvad naturen bestått. Strax bredvid bryggan ligger stadens marknadsplats, hvarest man ser den infödda befolkningens hvardagsrätter poi, fisk och vattenmeloner i stora qvantiteter utbjudas till salu, medan kött, hvarjehanda

frukter och åtskilligt smått fått sin plats i en portik strax bredvid. På "poi" skola vi genast bifoga en liten beskrifning. Marknaden hvimlar af barhufvade qvinnor i bjertfärgade bluser och karlar i hvarjehanda kostymer, hvaribland en och annan temligen egen anträffas. Sålunda ser man en i poncho ^*, som räcker något nedom bröstet, men utan benkläder, en annan i bara vest, ehuru man måste erkänna att det ojemförligt största antalet bär det plagg, hvilket man anser anständigheten fordra, ehuru dess svenska namn ej får utsägas i finare sällskaper. Denna folkmassa visar alla tecken till ett gladt lynne: alla stoja och skratta, och ungdomen roar sig med hvarjehanda puts. För en rask och skicklig tecknare finnes här en rik skörd att göra; en Hjalmar Mörner skulle dermed kunna fylla en och annan portfölj. Strax bredvid ligger en sträcka skjul, som begagnas till gårdkök och spisqvarter, och hvarest man får se måltider hållas, som erbjuda allt hvad man kan tänka sig i den oaptitliga vägen. Nära derinvid ligger tullhuset, en byggnad af temligen fängelselikt utseende och uppförd af korallblock. Hela denna herrlighet ligger vester om landningsbryggan; åt andra sidan är Honolulus fästning, som innesluter stadens fängelse och guvernörens öfver Oahu bostad. Fästningen är byggd af jord, bestyckad med femtiotvå kanoner, och tyckes vara föga fruktansvärd för en anfallande fiende. Deröfver svajar de Hawaiiske Öarnes flagg, som visar röda, hvita och blå ränder i sju hvarf öfver hvarandra, efter antalet af de mera betydande öarna; i dess öfre hörn är engelska unions-jösen. Batteriet på Punchbowl-hill har fjorton kanoner och ligger omkring femhundra fot öfver hafvet.

      Rätt ifrån landningsstället bär Kaahumanu-gatan upp åt staden. Gatorna äro någorlunda oregelbundna och temligen breda, dock ej alla lika. Deras namn står på engelska skrifvet vid qvarterens hörn. De äro ej stenlagda, och de massor af dam, hvaraf de äro betäckta, gör gåendet obehagligt. Husen ligga till större delen ej omedelbart vid gatan, utan i en liten trädgård, som genom ett staket eller en mur är skiljd derifrån. Dessa murar äro uppförde af "adobes," eller stora af lera och hackad halm förfärdigade tegel, som, i stället för att brännas, endast blifvit torkade i solen ^**. Det är från dessa murar som gator-

nas dammförråd hemtar sin näring, ty då de illa underhållas, som vanligen är fallet, falla de sönder i stoft. Endast ett ringa antal af sten eller korallblock byggde hus finnas. Talrikare äro trähus, dels med, dels utan fot af sten eller adobes, ännu talrikare adobehus, och hälften af hela antalet, hvilket uppgår till omkring femtonhundfa, består af gräshus. Af desse sednare hafva en del en stomme af trä, på hvilken gräsflätningen stöder sig, och äro af nästan samma form som de af Européer i tropiska klimater begagnade, det vill säga med ett högt tak, som nedtill utspringer så starkt att det bildar en portik kring hela huset, hvilket derigenom beskuggas och hålles svalt. Sådana hafva flera af de förmögnare invånarne uppfört, antingen tilleget begagnande eller för att uthyra åt resande, men de, som utgöra den stora folkmassans bostäder, likna mera en höstack än ett hus. De hafva vanligen blott ett rum, och husgeråd och möbler inskränka sig till ett par kalabasser och några stråmattor. Fyra temligen goda hoteller finnas i staden. Utom den förut nämnda stora methodistkyrkan, hvilken saknar all slags prydlighet, finnes en katholsk, som ehuru enkel tager sig ganska bra ut. På bodar och magaziner är ingen brist. Ett ej obetydligt antal af de förre egas af Chineser, af hvilka äfven många anträffas såsom handtverkare, tjenstefolk eller arbetare vid jordbruket.

      Öster om staden leder en god landsväg öfver en torr och något ödslig slätt till åtskilliga byar. En sådan ligger en half mil från hafsstranden uti en lund af kokospalmer, omgifven af fiskdammar och kärr, i hvilka sednare boskap och svin söka sin tillflykts ort mot värmen; isynnerhet ser man svinen med tydlig förnöjelse vältra sig i dyn. Ett litet stycke från denna by ligger ett konung Kamehameha tillhörigt lustslott, som dock ej fått något vackert läge, utan ser helt otrefligt ut, der det står på kala steniga fältet. Ganska talrika hjordar af vackra kreatur betade på fälten deromkring. Vester om staden leda ett par broar af högst tarflig beskaffenhet öfver Xuuanu-ån, och sedan går vägen ett stycke mellan taroplanteringar ^* och fiskdammar. Snart kommer man likväl ut bland en hop torra och solbrända backar, hvarest hästar och boskap beta det afvissnade gräset. Omkring tre fjerdingsväg från Honolulu ligger här mellan vägen och hafvet en saltsjö kallad Alia-paakai. Den är belägen i botten på en gammal styckevis infallen krater, är något öfver en åttondedels mil i omkrets, och blott några få fot upphöjd öfver vattenytan. Vattnet är i allmänhet endast ett par fot djupt, men i sjöns midt skall vara en grop, några famnar i diameter, hvari botten ej ännu blifvit funnen, och det påstås att sjön derigenom eger gemenskap med hafvet, hvars stigande och fal-

lande något litet inverkar på dess vattenhöjd; stundom skall hela dess yta vara öfverdragen af en saltskorpa af sådan tjocklek och fasthet att den bär en menniska. Ödslighet och tystnad råda kring dess stränder, hvarest endast några tufviga buskar vexa.

      Halfannan mil från staden kommer man till en vidlyftig, men grund vik, som dock erbjuder en god hamn för fartyg af mindre än tolf fots djupgående. Saltlaguner finnas här, och sannolikt skulle huru stora qvantiteter salt som helst utan mycken svårighet härifrån kunna erhållas. Närmast kringliggande landet är fortorkadt och ödsligt och endast några få menniskoboningar syntes i trakten. Gränsen mellan de torra fälten och de skogvuxna, gröna backarna och bergen i midten af ön är öfverallt helt skarp och bestämd. Vägen är äfven åt detta håll god, ehuru något backig.

      Den vackraste promenaden, ehuru på till en del mycket dålig väg, har man norr ut från staden långs Nuuanu-åns dalgång, som, i början bred, snart sammandrager sig, och hvars branta sidor äro bevuxna med tät skog. An är helt obetydlig, men lemnar dock tillräckligt vatten för att hålla ett stort antal taroplanteringar i ett oupphörligen öfversvämmadt tillstånd, och bildar på flera ställen små bassiner, hvarest man i skydd af de klippor, mellan hvilka den flyter, kan erhålla uppfriskande bad. Skulle man derunder störas af några i samma ärende stadda najader, så får man taga saken lika kallt som dessa, hvilka låta den föga eller intet bekymra sig. Förvillar man sig mellan planteringarna, af hvilka hvar och en bildar en dugtig smutspöl af fyrkantig skapnad, så är det ingen lätt sak att reda sig ur dem, åtminstone ej med bibehållen renlighet. Ett stycke från staden träffar man åtskilliga täcka villor, bland hvilka den största och prydligaste under vårt vistande i Honolulu beboddes af Förenade Staternes kommissarie på Havaiiska Öarna, Mr. Severance. Innan man tillryggalagt en mil, blifver vägen ofarbar för åkdon, och då här uppe i bergen sällan någon dag går förbi utan en eller annan regnskur, får man, om man rider, vara uppmärksam på sin häst för att han ej skall snafva bland de hala stenarna och groparna. Skogen på de omgifvande bergsluttningarna består endast af mindre träd, hvilka äro sammanväfde af slingerväxter och ormbunkar, så att man endast med största svårighet kan derstädes tränga sig fram. Halfannan mil från Honolulu blir dalgången endast ett bösshåll bred; passadvinden rusar genom denna smala öppning med stormande fart. Vägen slutade fordom här, stängd af ett bråddjup, som nästan lodrätt sänker sig sexhundra fot, och utför hvilket man endast med mycken svårighet och fara kunde nedstiga. Numera har en väg blifvit anlagd, som väl är mycket brant, men på hvilken man kan färdas till häst,

ehuru man måste hafva litet förtroende till sitt öks sedighet och stadga för att äfventyra sig derpå, i synnerhet vid färden utföre. Detta ställe – Pali ^* – eger utom sin fysiska märkvärdighet äfven en historisk: det var här som den store Kamehameha öfvervann Kalanikupule, höfding öfver Oahu, hvilken efter ett tappert motstånd stupade med en del af sina kämpar, medan andra af fienden trängdes öfver bråddjupets kant och krossades mot klipporna. Åt norr har man härifrån en vidlyftig utsigt öfver ön, men åt motsatt håll är den till följe af dalgångens krökningar alldeles stängd. Oahus högsta bergåsar nå en höjd af omkring 4,000 fot öfver hafsytan.

      Hawaiiske Öarnes befolkning hör till den stora, öfver de flesta af Stilla Hafvets ögrupper utbredda folkras, som först på de längst åt vester belägna (Nya Hebriderna m. fl.) lemnar rum åt Papuafolken, af några kallad den svarta polynesiska rasen, under det den förre blifvit kallad den bruna. Hawaiierne, eller, som de vanligen benämna sig sjelfva, Kanakerne äro i allmänhet af medelmåttig längd, eller något derunder. Deras kropp är vanligen välbildad, men hufvudet förefaller något stort och tungt mot kroppen, hvartill dock det tjocka yfviga hår, hvaraf det betäckes, torde i ej oväsendtlig mån bidraga. Ansigtets profillinie är oftast temligen lutande, ehuru man stundpm ser personer som hafva den nära lodrät. Hufvudet är vackrare sedt i profil än framifrån, då näsans bredd obehagligt faller i ögonen. * Pannan är temligen lodrät, ögonen rätt ställda och af medelstorlek, näsan ofta något böjd, intryckt vid roten och med starkt utstående näsvingar; dess spets hänger gemenligen något ner. Munnen är bred, med något tjocka läppar, tänderna vanligen starka och friska, kindknotorna temligen utstående. Håret är svart och tjockt, stundom krusigt, stundom rakt; skägget tunnt. Kroppsfärgen är brun med liten blandning af rödt, ungefärligen som en nyligen brungjord bösspipas, innan hon hunnit mörkna. Karlarne se i allmänhet vida bättre ut än qvinnorna, som sällan äro behagliga. Det ligger något tungt och klumpigt i byggnaden af deras hals och axlar; skillnaden i detta afseende mellan dem och europeiska rasens qvinnor visas bäst genom den benämning af "långhalsar", som infödingarne gifvit de sednare. ^** Bland höfdingarne förekomma ofta nog kolossala dimensioner, hvarpå vi snart skola anföra exempel.

      Folkmassans klädedrägt är, som man kan förmoda, temligen enkel. Manfolkets består af ett par linnebyxor och en skjorta, ehuru det ingalunda är ovanligt att endera saknas, och man ser ofta ganska

fantastiska kostymer, såsom vest och hatt, men inga benkläder, eller andra i samma stil. Qvinfolkens är bättre; den består af en vid blusklädning, som tillknytes kring halsen och sedan hänger alldeles fri ned till fotknölen. Den har långa och vida ärmar, och är oftast af bomullstyg, men bland de förmögnare ser man den stundom af siden. Färgen är gemenligen brandgul, röd eller grön, ehuru alla andra förekomma. Hufvudet är endast sällan betäckt, och strumpor och skor höra till helgdagsgrannlåten. Håret brukas benadt hängande kring halsen och ej längre än att det räcker till axlarna.

      Bostäderna äro stackformiga hyddor af gräs och pandanus-trädets blad. Några stråmattor företräda golfs ställe, och hela husgerådet inskränker sig ofta till några andra dylika mattor, samt ett antal större och mindre kalabasser. Sådana finnas af ända till omkring en ankares rymd, och genom på den vexande frukten anbragte omlindningar, gifver man den hvad form man önskar. Sålunda ser man en

Kalabasser.
[Click on image to enlarge.]

del skålformiga, andra flaskformiga. De större brukas att deri förvara kläder och dylikt, samt vid tillredandet af "poi". kanakernes nationalrätt. Den tillagas af taro-roten, som för detta ändamål rostas och males till ett något groft mjöl, hvilket med vatten röres till ett slags klister, till färgen hvitt, med liten dragning i blått eller violett. Detta klister arbetas flitigt med händerna och ställes sedan åsido under ett par dagar. Då det börjat komma i jäsning och fått en något syrlig smak, är det färdigt till servering, och såsom bihang dertill hör fisk i fullkomligt rått tillstånd. Spisningen tillgår sålunda: sällskapet sätter sig på huk kring poifatet, hvarje medlem håller en fisk, eller en bit af en sådan, mellan venstra handens tumme och de

två närmaste fingren, medan högra handens ring- och lillfinger af tummen hållas tryckta mot flathanden och de öfriga två fingrarna utsträckas. Desse sednare nedstickas i poien, och vid deras uppdragande medföljer en lång ramsa deraf, hvilken med en skickligt anbragt knyck bringas att linda sig om fingrarna och tillika med dessa införes i munnen. Sedan de blifvit väl afslickade förnyas operationen, och sålunda fortfar man, emellanåt anlitande den råa fisken, till dess man fått sitt lystmäte, hvartill en kanak behöfver en god stund, ty han är utrustad med en förträfflig matlust. Man får medgifva att detta sätt att "inmundigav sin måltid ej är rätt aptitligt för den dervid ovane, och vi få bekänna att vår mage afstyrkte emottagandet af de ett par gånger oss gjorde inbjudningar att deltaga i välfägnaden. Man hörde dertill ofta nog en eller annan af sällskapet låta sig undfalla vissa läten, som man hos oss ej gerna låter höra i andras närvaro, och allraminst vid måltidsbordet; här tycktes dessa vara ett angenämt och oskyldigt skämt, åt hvilket hvar och en ljudeligt skrattade, under det han synbarligen ansträngde sig för att sjelf komma fram med en dylik krystad qvickhet. Poi ingår till och med i den kungliga familjens hvardagliga matordning, ehuru der naturligtvis råder litet mera omvexling än hos den fattige. På öarne är ingen brist på lifsmedel: hafvet lemnar flera slag god fisk, på förträffligt oxkött är ymnig tillgång, likaså på svin, får, höns och kalkoner, och af vextrikets produkter, på potates, kål, batater, meloner, drufvor, fikon, apelsiner, ananas, m. m., och med litet mera arbete skulle dylikt finnas i ännu större mångfald och ymnighet.

      Priserna på alla dessa herrligheter voro för få år sedan billiga, men efter Californiens uppkomst har detta förhållande undergått en för den sjöfarande obehaglig förändring. Oxköttet allena har hållit sig vid någorlunda godt pris, ungefär samma som i Stockholm, emedan det ej kan skeppas till det äfven på boskap rika guldlandet. En kalkon kostade förut en half piaster, numera två till tre, en höna betalas med en half piaster, ett får med fem, och ett tjog ägg med två till två och en half! – Vi bedje läsaren påminna sig att en piaster nära motsvarar en riksdaler specie, och fråga Sveriges husmödrar hvad de skulle säga om att få betala sina ägg med tio riksdaler tjoget och mjölken efter två riksdaler kannan? – En liten blygsam frukost på mjölk och bröd gick här jemt till en riksdaler. Att alla de artiklar, som ej öarne frambringa, utan hvilka måste hemtas från Europa eller Förenta Staterna, härstädes blifva dyra, förstås af sig sjelft, och det blir verkligen högst kännbart för kassan, när upphandling af proviant och andra förnödenheter måste på sådana orter anställas.

      Lördagseftermiddagarne erbjuda Honolulus gator och närliggande vägar ett ganska lifligt skådespel. Alla infödingar, män och qvinnor, som ega eller kunna hyra en häst, begifva sig ut på ridpartier. Qvinnorna rida grensle i vanlig karlsadel, och hafva ben och fötter insvepte i ett långt tygstycke, som hänger ända ned till marken. Detta är stundom af siden, och kostymen fulländas af en tröja af siden eller sammet, eller i dess ställe en med band och broderier utsirad poncho; hufvudet täckes med en lågkullad plyschhatt, beprydd med blommor eller fjädrar. De mindre förmögne nöja sig med bomullsplagg af bjerta färger och en krans kring hufvudet, I staden är det förbjudet att rida hårdt, men man tager skadan igen ute på landsvägen, hvarest det går i flygande fart. Damerna äro lika öfverdådiga som herrarne, och sitta verkligen utmärkt väl till häst. Det är en högst pittoresk anblick att skåda en skock af dessa amazoner i sina mångfärgade drägter och med håret flygande kring axlarne under stoj och skratt komma sättande i fyrsprång utåt hafsstranden, der bränningen skummande bryter sig. Hästarna äro af chilensk och californisk ras, af medelstorlek eller något derunder, men väl byggda, qvicka och uthålliga. Deras hofvar måste vara serdeles fasta och goda. Vi kunna ej påminna oss hafva sett en enda skodd häst; man kan icke destomindre rida i flera timmar på de hårdaste och knaggligaste vägar, utan att hästen synes ömma det ringaste om fötterna eller blifva snubbelfotad. Oaktadt infödingarne äro raska och sadelfasta ryttare, ega de dock föga eller intet begrepp om att rida in en häst, och om man träffar någon hjelpligt inriden, så har denne varit i händerna på någon af de på öarne bosatte Chilener eller Californier. De fleste ridne hästar hafva varit i bruk sedan andra året, och genom oförnuftig behandling blifvit mer eller mindre skadade. Såsom exempel på infödingarnes förstånd i den vägen hafva vi hört uppgifvas, att om en häst skyggar under ryttaren eller annars visar någon odygd, så straffas han ej genast derför, utan saken får anstå till hemkomsten, då djuret bindes vid ett träd och jemmerligen piskas. Om höstarne när den stora hvalfångareflottan anländt är hästarnes svåra tid: de uthyras då till i land varande matroser, som naturligtvis handtera dem högst illa. De blifva sålunda snart utslitne, men ersättas lätt genom andra, ty tillgången är ymnig, och det finnes intet ställe dit de med någon fördel kunna utskeppas, emedan hela vestra kusten af Amerika öfverflödar af dylika af bättre beskaffenhet än de Hawaiiske.

      Ett par dagar efter ankomsten till Honolulu blefvo samtliga officerare och civile på Eugenie af Förente Staternas chargé d'affaires, herr Allen, inbjudne till ett aftonsällskap, och då man der kunde

hoppas få en öfversigt af öns notabiliteter, begagnade sig alla som voro lediga af denna bjudning. Sällskapet var ganska talrikt, och vi vilja i korthet redogöra för de märkvärdigare personerna. I första rummet få vi nämna thronföljaren, prins Alexander Liloliho, och hans äldre broder prins Loth Kamehameha, båda unga män af omkring 20 års ålder, af fördelaktigt utseende, och ganska elegant klädda i uniform med stora guldepåletter. Båda tala något franska och engelska och hafva gjort en resa i Europa. Det är genom adoption af den regerande barnlöse konungen, Kamehameha den tredje, som den yngste af desse bröder blifvit thronarfvinge. De hafva ytterligare en broder, Moses Kaikioeva, guvernör på Kauai, och en syster Victoria Kamamalu, till följe af sin födsel premier-minister, men embetet har 1845 blifvit öfverflyttadt på en mansperson bland höfdingarne, och innehafves nu af en person, hvilken vi genast skola omnämna. Deras fader, Mathias Kekuanaoa, är nu guvernör öfver Oahu, modren var Kinau, förra konungen, Liholihos halfsyster och en af hans fem drottningar. Hon var under sin lifstid premier-minister, och dog 1839. Genom sitt giftermål med henne blef Kekuanaoa, förut en obetydlig höfding, en ganska betydande person. Till det yttre är han reslig och kraftfull, och har ett vackert ansigte med ganska europeiska drag, och hans hvita hår gifva honom ett verkligen vördnadsbjudande utseende. Han har vid flera tillfällen visat prof på oförskräckthet och energi, men beskylles för sjelfrådighet och hårdhet. Tjenstförrättande premier-ministern Keoni Ana, eller John Young, är af anglo-hawaiisk härkomst: af reslig och utmärkt väl proportionerad kroppsbyggnad, utmärker han sig genom sitt intagande och nästan fullkomligt europeiska utseende, lika mycket som genom sitt belefvade och angenäma satt att vara. Han talar engelska fullkomligt obehindradt, skall hvarken sakna hufvud eller kunskaper, men anses dock inom styrelsen vara blott ett echo af finans-ministern, doktor Judd. Denne man hitkom med amerikanska missionen såsom läkare, men är numera naturaliserad Hawaiier, och har i flera år innehaft sin nu egande befattning. Han är liten och mager, med ett lifligt och spirituelt ansigte; och säkert en man af öfverlägsna själsgåfvor, anses han vara den egentliga själen i styrelsen, beundras och högaktas af mänga, men har också många hätska fiender bland här bosatte främlingar, i synnerhet de bland dem befintliga katoliker. Då vi nu äro inne på kapitlet om styrelsens medlemmar, få vi vidare nämna utrikesministern herr Wyllie. Han är till börden Skotte, men, såsom Judd, naturaliserad Hawaiier, och berömmes allmänt för sin utmärkta samvetsgrannhet såsom embetsmän, sin godhet och välvilja mot alla, som anlita hans hjelp och biträde, och sin artighet och belefvenhet i sällskapslifvet. Den enda anmärk-

ning, vi hört riktas mot honom, äfven af personer som lågo i häftig opposition mot styrelsen, är en något öfverdrifven fallenhet för etikett och ceremonier, och en tröttande vidlyftighet och småaktighet vid allmänna ärenders behandling. Undervisningsministern, herr Armstrong, har tillhört amerikanska missionen. Han är artig och inställsam, men i hans väsende ligger något halt och bakslugt, som gör ett vidrigt intryck. Utom de nämnde ådrog blott en af de infödde herrarne sig någon uppmärksamhet, nemligen Paki, en förnäm höfding och medlem af högsta domstolen. Denne man är omkring tre och en half aln lång, dertill groflemmad och fetlagd, och sannolikt en bland de till kroppsvolymen största män på jorden. Hans utseende bär stämpeln af godmodighet, kanske till och med af enfald.

      Vår värd, herr Allen, tycktes vara en man med hufvud och kunskaper. Bland i sällskapet varande utlänningar må anmärkas engelska general-konsuln för Söderhafsöarne, Miller, en ståtlig äldre man, som varit militär, gjort kriget i Spanien under Wellington, derefter i peruansk tjenst deltagit i krigen i Sydamerika, och derunder blifvit befordrad till general, samt Förenta Staternas kommissarie, herr Severance, en man af det mest obetydliga yttre, men aktad för sin karakter.

      Blott några få infödda damer syntes. Ett par af dem utmärkte sig endast för sin lunsighet, men en dotter af den stora Paki, tjugu år gammal och gift med en Engelsman, herr Bishop, deremot genom sitt ganska behagliga utseende. Hon är af medelmåttig storlek, smärt och fin, har ganska reguliera anletsdrag, vackra ögon, och vida ljusare hy än som vanligen här är förhållandet. Dertill var hon nätt och smakfullt klädd i en klädning af blekgult sidensars, och visste att skicka sig som trotts någon dam. Bland de utländska damerna förtjenar dock ingen att omnämnas: en stor del af dem hade klädningar, som gingo alldeles upp under hakan, eller till och med upp under öronen, och som gåfvo dem ett stelt och obehagligt utseende, sannolikt en af de methodistiska dygderna. Ett visst tvång tycktes beherrska hela sällskapet; men då, efter intagen supé, missionärerne aflägsnat sig, spelade Eugenies musikcorps upp till dans, och litet mera munterhet började göra sig gällande. Mellan danserna promenerades i den huset omgifvande trädgården, som var upplyst af chinesiska lanternor, och hvarest fanns god tillgång på beqväma stolar och bänkar. Luften var så ljum, att de af dansen upphettade fruntimren ej tvekade att, utan någon schal eller dylikt, begifva sig ut i det fria. En hel hop infödingar af de lägre klasserna hade samlat sig utanför trädgårdens staket, och yttrade emellanåt temligen högljudt sin förnöjelse åt grannlåten.

      Den 26 Juni hade Eugenies chef, tillika med officerarne och de civile, audiens hos Hans Maj:t Kamehameha den tredje, konung öfver Hawaiiska Öarna. Han eger ett ganska vackert hus i Honolulu, i hvilket ceremonien försiggick, naturligtvis hade vi så mangrannt som möjligt infunnit oss. Vid trappan var en liten afdelning af konungarikets ett par hundra man starka krigshär, uppställd: vi emottogos af utrikes-ministern, herr Wyllie, och infördes i ett ganska elegant möbleradt förmak, hvarest vi omkring en half timme väntade på konungens ankomst. Audiensen försiggick i ett rymligt och vackert rum. Kommendör-kapiten Virgin höll till konungen på engelska ett tal, hvari omnämndes de orsaker, som bragt Eugenie till de Hawaiiska Öarna, och Sveriges konungs höga önskan, att de svenska eller norrska fartyg, hvilka möjligen kunde komma att besöka öarna, måtte erhålla de förmåner, som redan genom ömsesidig traktat blifvit tillerkända åtskilliga andra nationers. Undervisnings-ministern, herr Armstrong, öfversatte vår chefs tal på hawaiiska språket, samt tolkade H. Maj:ts på detta språk gifna svar ^*. Derefter presenterades för H. Maj:t Eugenies alla närvarande officerare, civile och vetenskapsmän, hvarpå H. Maj:t, som förut varit stående, satte sig ned, hvilket exempel följdes af de flesta af de närvarande. Man kunde nu litet noggrannare betrakta rummet och personerne.

      Kamehameha är en medelålders man ^**, till vexten af medelstorlek med något anlag för fetma. Hans anletsdrag äro äkta polynesiska, och färgen temligen mörk, men hans utseende är ingalunda ofördelaktigt. Under talen och presentationen såg han mycket besvärad och förlägen ut, men sedan dessa ceremonier väl voro öfverståndne, blef han alldeles en annan menniska, och sprakade genom tolk mycket med kommendör-kapiten Virgin. I sällskaper, der etiketten kan läggas åsido, skall han vara både språksam och artig. Han var klädd i galonerade underkläder af hvitt kasimir och blå frack med en massa guldbroderier; på hans bröst prålade en inhemsk ordenskraschan, men vi kunna ej uppgifva ordens namn eller beskaffenhet. Samma orden bars af några af de närvarande, såsom de båda prinsarne, Keoni Ana, Paki, Kehuanaoa och ett par andra personer, hvars namn vi ej känna. Alla de nämnda personerna äro redan en gång beskrifne. Finans-ministern, doktor Judd, var ej vid tillfället närvarande, icke heller drottningen eller någon af hennes hof.

      Rummet var stort och vackert samt ganska väl möbleradt. Midt på golfvet stod ett bord, på hvilket åtskilliga böcker och planchverk

lågo, bland andra den stora upplagan af United States Exploring Expedition. På väggarne hängde porträtter af konungens broder och företrädare, Liloliho eller Kamehameha den andre, och dennes favoritdrottning Kamamalu, båda år 1824 döda i London i messlingen; af konungen i Preussen och Blücher, samt af Kamehameha den store, konungens fader. Denna sednare tafla är klent målad, men uttrycket i den gamle furstens ansigte tyckes vara bra träffadt, och antyder glädtighet, slughet och beslutsamhet. Han föreställes klädd i den dyrbara kungliga mantel af gula fjädrar, för hvars tillverkande åtgått en tidrymd, som sett nio generationer bestiga thronen. Den fogel, af hyilken dessa fjädrar tagas, eger blott en dylik under hvardera vingen. Fogeln fångas med limspön, och slappes åter när de två dyrbara fjädrarna blifvit utryckte. Om det på denna kappa nedlagda arbete skulle uppskattas efter nu gällande arbetspriser, skulle dess värde uppgå till millioner i vårt mynt. Äfven sågs der ett porträtt af engelska amiralen Thomas, hvars minne, af skäl som framdeles skola nämnas, ännu är kärt och aktadt på Hawaiiska Öarna.

      Vi måste sanningsenligt bekänna att hela den omtalade ceremonien föreföll något löjlig. I och med detsamma man formligen erkänner Hawaiiska Öarna som ett oberoende konungarike, måste man naturligtvis också beqväma sig till att visa dess konung de ärebetygelse, som vanligen tilldelas regerande personer. Men det är omöjligt ätt alldeles bortvisa den tanken, att hela denna ståt är något för den beskedliga Kamehameha helt och hållet fremmande, eller annat än en honom af hans ministrar och förmyndare förelagd lexa, genom hvars upprepande han skall inbilla menniskorna att han uppnått europeisk bildning, och sålunda vinna ett anseende, hvilket skulle återfalla på styrelsens öfriga medlemmar. Herr Wyllie skall vara den som i synnerhet bedrifver ceremoni- och etikett-väsendet ^*, och man får naturligtvis ej förtänka honom att han fordrar ett noggrannt iakttagande af hvad en gång blifvit i denna, väg stadgadt. Men huru som helst är det svårt att taga saken som riktigt allvare.

      Innan vi efter audiensens slut aflägsnade oss, tecknade alla sina namn i en för detta ändamål framlagd tjock bok, redan öfverflödande af namn på Örlogsfartygs befälspersonaler och andra resande till vatten och lands.

      Den 2 Juli hedrade Deras Majestäter af Hawaiiska Öarna Eugenie med ett besök, dervid beledsagade af ett talrikt följe. Konungens person hafva vi redan beskrifvit, och han bar vid detta tillfälle samma drägt som vid vår audiens. Drottningen är storvext och temligen fetlagd, utan att dock vara obäklig: hennes utseende är ej oförmånligt, och hon för sig med mycken värdighet. Hennes drägt bestod af en hvit tyllklädning och hatt af samma material, prydd med blommor. Hennes namn är Kalama, som skall betyda brännvin: ett temligen besynnerligt namn på ett fruntimmer. Det är helt och hållet af böjelse som konungen med sitt val fallit på henne, ty hon är ej af serdeles förnäm börd, och skall flera gånger af denna anledning blifvit med sidovördnad bemött af åtskilliga bland de förnämare höfdingarna. Hennes godhjertenhet och välgörenhet berömmas allmänt. Utom drottningen var blott ett fruntimmer i sällskapet, det var Konia, den kolossala Pakis gemål. Hon var, såsom fruntimmer, af ganska försvarliga dimensioner, hade ett mycket gladlynt och vänligt utseende, helsade leende och under djupa nigningar på oss alla, men föreföll något grotesk. Hennes ofantliga former omslötos af en gulbrun sidenklädning; hufvudet var obetäckt och prydt med ett par blommor. Bland den öfriga sviten anmärktes de båda prinsarna, Keoni Ana, herrar Judd, Wyllie och Armstrong, Paki, Kekuanaoa m. fl., hvilka alla vi redan en gång beskrifvit. Dessutom voro inbjudne alla främmande magters konsuler samt chefen och ofllcerarne på amerikanska fregatten S:t Lawrence.

      De kunglige personerne anlände i Eugenies tolfåraslup, och det öfriga sällskapet i fregattens öfriga båtar. Kunglig salut affyrades och rårna mannades, då den kungliga slupen satte af från land. Efter ombordkomsten behagade Hans Maj:t låta sig förevisas marinernes exercis, hvaraf han tycktes mycket road. Sedan han en stund åhört musiken och tagit fregatten i ögnasigte, serverades en "déjeuner à la fourchette", hvars rikliga rätter herrar höfdingar läto sig väl smaka. Oaktadt de spejande ögon som bevakade dem, vågade en och annan taga sig ett glas vin, men man märkte tydligt nog att det var med en viss farhåga för att blifva ertappad och påföljande söndag vid offentlig gudstjenst framställd som en gudlös drinkare. Herr Armstrong har fordom varit mycket fallen för dylika personligheter, hvarpå kapiten Bille ^* i sin berättelse om korvetten Galatheas jordomsegling framdrager

några exempel. Vi äro ej rätt säkra på om han såsom undervisnings-minister fortfar dermed, men i alla händelser möter honom väl föga svårighet att för detta ändamål få sig ersatt af någon annan. Ett par af oss sökte förmå guvernör Kekuanaoa att med oss taga ett glas champagne, men han pekade blott på vattenkaraffinen, ehuru vi tyckte hans ögon derunder vara riktade åt annat håll; ganska riktigt sågos ock doktor Judds skarpa och lifliga ögon från kajutens andra sida genom glasögonen fixera honom. Amerikanska kommissarien, herr Severance, tycktes blifva helt förtörnad öfver anbudet af ett glas rödt vin, så att äfven den mest renhårige "tee-totaller" ej bör hafva haft någon anledning till anmärkning emot hans rättrogenhet. För öfrigt vilja vi ej förneka att dylikt möjligen härstädes, – omständigheterna tagna i betraktande, – kan vara på sin plats, hvarom mera framdeles.

      Under sin återfärd i land erhöllo åter de kunglige vanlig salut. Vid den afskedsaudiens kommendör-kapiten Virgin föregående dagen haft, hade konungen yttrat följande afskedsord, hvilka vi såsom prof på språket meddela både i original och öfversättning. Den sednare är från den af herr Wyllie gjorda engelska öfversättning, hvilken han lemnat kommendör-kapiten Virgin.

      Så snart konungen och hans medfölje lemnat fregatten, börjades tillredelserne för afsegling. Förtöjningen lättades, båtarna insattes, och kl. 1/2 5 passerade vi genom den trånga rännan mellan korallrefven ut i hafvet, under salut från batteriet på Punchbowlhill, hvilken af fregatten besvarades.

      Under vistandet i Honolulu hade en handels-traktat mellan de förenade rikena och Hawaiiska Öarna blifvit afslutad, och en på ställdt bosatt Bremare, herr Hackfelt, förordnad till konsul. Herr Hackfelt har i flera år seglat på dessa farvatten, förstår ganska väl svenska språket och tycktes i alla afseenden vara en ganska lämplig person för den syssla, han åtagit sig sköta. Han är gift med en sin landsmaninna och drifver en ej obetydlig handelsrörelse.

      Af flera af Honolulus utländska innevånare hafva åtskilliga af Eugenies officerare fått röna gästfrihet och välvilja, saker för hvilka man på dessa aflägsna ställen ej kan vara nog tacksam. Det är ej blott stundens nöje som dervid vinnes, utan man sättes äfven i stånd att taga litet reda på en hel hop ställningar och förhållanden, hvilka på ställen, der man ej det ringaste kan meddela sig till den infödda befolkningen, skulle förblifva en alldeles obekanta. Likväl får man dervid akta sig att blindt rätta sig efter de omdömen man hör fällas af dylika på stället bosatta utlänningar, ty desse äro ofta nog förestafvade af det egna intresset, af nationalstolthet, eller andra på samma sätt inverkande skäl. Men om man från flera håll hopsamlar dylika yttranden, söker litet reda på de facta som ligga till grund för dem, och något sjelfständigt tänker öfver dessa, så torde man ofta, om just ej alltid, åtminstone komma sanningen på spåren.

      Då vi nu gå att lemna en kort framställning om Hawaiiske öarnes beskaffenhet och deras befolknings historia, kunna vi ej hoppas att gå fria från misstag, de må härröra af okunnighet eller partiskhet. Vi våga likväl tro att åtskilliga resande före oss oförskräckt fällt omdömen lika omotiverade som våra, och meddelat underrättelser, hvars noggrannhet ingalunda öfverträffat dem vi skola lemna. De historiska tilldragelserna äro hufvudsakligen hemtade ur Jarves' historia Öfver de Hawaiiska Öarna ^*, ett arbete, som på det hela taget synes oss vara godt, äfven om vi ej obetingadt vilja underskrifva alla deri yttrade omdömen och åsigter.

      På folkets utseende och fysiska beskaffenhet hafva vi redan lemnat en beskrifning. Tagen efter den befolkning man ser i Honolulu och dess närhet, kan den möjligen gifva en för mycket ofördelaktig bild deraf, men de hufvudsakliga dragen äro väl desamma öfver alla öarna. Folkets fysik skall för längre tid tillbaka varit bättre än nu. Redan den första beröringen med Européer qvarlemnade bedröfliga spår, i det ett ej obetydligt antal qvinnor angrepos af syphilis, för hvars ytterligare spridande den här, såsom på de flesta andra ögrupper i Stilla Hafvet, herrskande ytterliga lösaktighet naturligtvis blef ett det

verksammaste medel, och om hvars botande ingen kännedom fanns. Det är dock ganska troligt att sjukdomen redan fore Cooks tid funnits utbredd bland öarnes befolkning; la Pérouse, som 1786 besökt Maui, antager detta förhållande såsom alldeles otvifvelaktigt, och stöder sig dervid på bestämda uppgifter af sin skeppsläkare, Rollin, hvars insigter och erfarenhet han på flera ställen i sin resa med beröm omtalar. Vare härmed huru som helst, så har dock, enligt allas vittnesbörd, denna sjukdom grymt bidragit både till hela folkrasens försämring och till folknummerns aftagande, i det ofruktsamhet ofta deraf blifvit en följd. Oaktadt de ansträngningar, som blifvit gjorda för att åstadkomma en förbättring i seder, och den allmänna öfvergången till kristendomen, existerar dock fortfarande en lösaktighet, hvarigenom en hvarje år tillkommen införsel af smitta sprides bland en stor del af i synnerhet Oahus och Mauis befolkning.

      Som bekant är upptäcktes Hawaiiske Öarne af Cook på hans tredje resa. Att deras tillvaro förut varit af Spaniorerna känd, är dock högst sannolikt; den förmodan att denna kännedom hållits hemlig, på det de ej skulle blifva tillhåll för bukanierer, och att de mellan Acapulco och Manila seglande galionerne för detta ändamål undvikit att komma i sigte af dem, är väl ej ogrundad, då man påminner sig hvilka plundringar städerna på vestkusten af Amerika hade att utstå sedan nämnde äfventyrare slagit sig ned på Galapagos-Öarne. Huruvida Cook af de af Anson under hans plundringståg 1740—44 tagna kartor blifvit ledd på den tanken att några öar skulle finnas i denna trakt af oceanen, måste vi lemna oafgjordt. Cook fick d. 19 Januari 1788 Kauai och Niihau i sigte, han ankrade följande dagen vid den förre, men begaf sig snart uppåt Behrings Sund. 1 November och December samma år upptäckte han Maui, Molokai, Hawaii och öfrige öar, och ankrade den 17 Januari 1779 i Kealakeakua vik på sistnämnde ö. Han qvarlåg der till den 4 Februari, men återkom i hafveri d. 11, och slutade den 14 sin jordiska bana.

      I den om denna resa utgifna berättelse är öarnes folkmängd uppskattad till 400,000 personer. All anledning är förhanden att anse denna uppgift temligen öfverdrifven, och förhållandet är detsamma med Cooks uppskattning af folkmängden på de andra af honom besökta öarna i Stilla Hafvet. Det är klart att så ovanliga föremål, som fartyg ännu då voro, skulle sammanlocka en mängd folk till det ställe, der de lågo till ankars; och ehuruväl denna omständighet säkert ej undfallit en så skarpsinnig man som Cook, så är det dock naturligt att den verkat till att gifva öarna ett utseende af att vara mera befolkade än de i verkligheten voro. Beskaffenheten af de inre delarna af Hawaii var af Cook ganska ofullkomligt känd, och om han ansett

dem ega en befolkning blott någorlunda motsvarande kustens, så ligger redan deri en källa till betydlig missräkning. Det antages dock att folkmängden vid denna tidpunkt uppgått till 300,000. Huru dess aftagande sedermera fortgått synes af nedanstående tabell, i hvilken inflyttade utlänningar äfven äro upptagne. Deras antal hade år 1850 hunnit till 1962.

      Och under åren 1848—49 var förhällandet mellan födde och döde följande:

      Vi se häraf att befolkningen på aderton år minskats med en tredjedel, och att helt nyligen de dödes antal inom året uppgått till tre gånger de föddes. Kommer detta förhållande att fortfara, är dess totala undergång att snart emotse, och infödingarne anses af många såsom ett redan dömdt folk. Man kan ej undgå att röras af en vemodig känsla, när man tänker på huru en nation, om ock liten och obetydlig, sålunda bortsmälter för att åt fremlingar lemna sina fäders jord.

      Orsakerna till det hemska resultat tabellerne visa äro mångahanda. Förr voro de beständiga krigen och de så mycket i bruk varande barnamorden kraftiga hinder mot tillökning i folkstocken, men sedan 1823, då tabellen börjar, hafva dessa orsaker ej förefunnits,

och några egentliga farsoter hafva ej heller under denna tid hemsökt öarne. En ej obetydlig del af landets ungdom ligger till sjöss på hvalfartyg, men då större delen af dem sannolikt återvänder till sin fädernebyggd, så kan deras tillfälliga bortovaro ej verka mycket ingripande. Den hufvudsakliga orsaken måste således ligga i de genom umgänge med de hvita alstrade sjukdomar, hvars verkan förstärkes genom olämplig föda, vårdslöshet i klädedrägt, smutsiga bostäder och brist på läkare och läkemedel. Ofruktsamhet är mycket vanlig, och en mängd barn dö till följe af bristande omvårdnad. Nästan öfverallt, der den hvita rasen slagit sig ned, och klimatet ej varit den alltför ogynnsamt, ser man huru de andra, infödda raserna småningom aftaga och slutligen försvinna. Äfven korta besök af fartyg på Söderhafvets öar hafva orsakat sjukdomar af mer eller mindre förderflig natur, hvilka först en längre tid efteråt visat sig. Sådant har inträffat oaktadt fartygets besättning varit fullkomligt frisk, och sjukdomarne hafva ej alltid varit sådana som möjligen genom egentlig smitta kunnat meddelas eller i Europa vanligen äro af någon mycket mördande beskaffenhet. Vi känna naturligtvis ej huruvida denna sak är i medicinskt afseende utredd, vi hafva blott anfört ett af många bestyrkt factum.

      Hawaiiske Öarne besökas årligen af ett antal fartyg ^*, som ofta öfvergår femhundra; större delen deraf är hvalfartyg, som hafva stora besättningar, och antalet af sjöfolk, som sålunda årligen någon tid uppehåller sig på öarna, uppgår till 15—20,000, hvaraf finnes en talrik samling utskum af alla nationer. Af dessa qvarlemnas hvarje år, i synnerhet i Honolulu och Lahaina ^**, ett nytt tillskott till det förut i landet varande rika förråd af syphilis, hvilket tillskott, snart till följe af redan förut nämnde orsakers verkan spridt kring hela landet, hindrar giftet att småningom öfvergå till mildare former. Hela den nuvarande generationen af det egentliga folket anses deraf i mer eller mindre mån förderfvad, och det kan med skäl betviflas om den uppvexande blifver bättre.

      För längre tid sedan fördes båtlaster af qvinnor ombord på ankommande fartyg och förblefvo der flera dagar eller så länge fartyget qvarlåg. Männer utsände sina hustrur, fäder sina döttrar, och tyckte detta sätt att förtjena penningar vara helt naturligt. Det var gammal sed, och vi få på Tahiti se att den ej varit inskränkt till Hawaiierna. År 1820 anlände de första missionärer från Förenta Staterna, och bland deras första bemödanden var att få detta bruk förbudet, hvarigenom åtminstone infödingarne blefvo gjorde uppmärksamme på dess

otillbörlighet, hvarom de förut kanske ej haft begrepp. Det lyckades missionärerna att genomdrifva sin önskan, och höfdingarne förbjödo hvarje transporterande ombord af qvinnor. Detta förbud uppväckte en häftig förtrytelse bland en del af de besökande fartygens befälhafvare, och flere af dem anföllo åren 1825—6, såväl i Honolulu som Lahaina, missionärerna, till och med i deras bostäder, fordrande att förbudet skulle återkallas. Att en och annan rå och ohyfsad hvalfångare tillåtit sig sådant kan ej väcka förundran, men att en officer och befälhafvare på ett örlogsfartyg, en man på hvilken hans styrelses anseende i aflägsna trakter ofta nog till ej obetydlig grad hvilar, kan glömma sig nog långt att göra sig till dylikas medbrottsling, är besynnerligt. Och dock finna vi 1826 löjtnant Percival, chef på Förenta Staternes skonert Dolphin, med hotelse om vålds användande aftvinga höfdingarna i Honolulu förbudets upphäfvande; han qvarlåg sedermera tio veckor i hamnen för att tillse att intet hinder lades i vägen för liderligheten. Sedan dess hafva dock sederna något förbättrat sig, ehuru vi ej tro förbättringen vara så stor som åtskilliga vilja låta påskina. Vi hafva hört en köpman i Honolulu yttra att prostitution fortfarande är den hufvudsakliga väg, hvarigenom kontanta penningar komma i folkmassans ego, att deras belopp uppgick till ett till tvåhundratusen piaster, och att det var genom dessa penningar, som en betydande del af importhandeln lefde och blomstrade.

      En något trög och dåsig godmodighet tyckes vara hufvuddraget i kanakens karakter. Allt sedan man i sin barndom läste Cooks resor, har man gerna vant sig att anse Hawaiiske Öarnes innebyggare för blodtörstiga, vildsinta menniskor, men vi äro öfvertygade om att deras karakter i det hela taget vid tiden för Cooks besök var likadan som ännu. Den utmärkte mannens bortgång uppväckte hela den civiliserade verldens saknad, och de af hans följeslagare meddelade berättelser om förloppet dervid kunde ej gerna vara annat än till hans fördel framställda. Den andra parten hade ingen taleman, och dömdes ohörd. Men sedan numera äfven den fått yttra sig, så kan man ej undgå att klandra Cooks förfaranden, och mindre förundra sig öfver infödingarnes anfall på honom, än öfver att det ej skett långt förut. Cook kan ingalunda i allmänhet anklagas för grymhet mot infödingarna på de öar han besökt, men af naturen hård och kärf till lynnet, frågade han föga efter att stöta deras fördomar och seder, om hvilka han, likasom om deras språk, väl ej hade serdeles noggrann kännedom. Sålunda finner man att han på Hawaii lät nedbryta stängslet kring ett tempel för att begagna det till bränsle; infödingarne knotade väl, men det stadnade dervid, dock emottogos ej de två yxor han ville gifva i betalning. Flera temligen våldsamma och orättvisa förfaranden torde

äfven kunna läggas honom till lasf under det återstående vistandet på ön. Likväl var hans död ingalunda en följd af någon på förhand anlagd hämndplan, utan helt och hållet af ögonblickets uppbrusning hos några, hvilka ansågo sig förorättade, och genom en tillfällighet kommit på den tanken att Cook ej, såsom de förut trott, var en gudomlig varelse. Vi bedja uttryckligen att hvad vi yttrat om Cook ej må anses såsom något försök att nedsätta denne hjeltemodige mans minne: de antydde felen äro sådana att nästan hvarje rätt kraftfull natur mer eller mindre gör sig skyldig till dylika, och kanske har han vid de flesta tillfällen sjelf knappast anat till hvad grad han kränkt öboernes inrotade fördomar eller hvad man vill kalla dem.

      Bland Spaniorerna i Södra Amerika är det till ordspråk vordet att man aldrig, aldrig bör lita på indianer. Möjligen kunna desse med skäl säga detsamma om Spaniorerna sjelfva, men regeln torde dock vara riktig. Man får likväl ej tro att dermed menas att indianen beständigt har hufvudet fullt af planer till nedriga förräderier; meningen är att någon konseqvens i handling, något hållande af gifna löften och förbindelser ej får påräknas hos honom. Han räcker uppriktigt handen till vänskap ena dagen, men den följande har hans lystnad blifvit väckt eller hans stolthet sårad, och ur stånd att beherrska eller styra den väckta passionen, är han färdig att döda den han nyss försäkrat om sin tillgifvenhet. Vi tro att detta kan temligen väl tillämpas på Polynesiens inbyggare, bland hvilka äfven de som grymmast ansedde befolkningar t. ex. Fidji-öarnes, ingalunda i hvardagslag skola visa några serdeles prof på vildsinthet. Men väckes rof- eller hämndlystnaden, så äro de i stånd till hvarje grymhet, der ej kristendomen förmildrande trädt emellan.

      De gröfsta slag af brott, såsom mord och dylika, äro numera, sedan de fordom vanliga barnamorden upphört, och menniskooffer ej mera komma i fråga, på Hawaiiska Öarna sällsynta. Vi hafva hört påstås att intet mord der kan länge förblifva oupptäckt. Äro flere delaktige deruti, skola ej många dagar gå förbi förrän någon af dem sqvallrar ur skolan; till och med den, som på egen hand begått ett mord, kan sällan i längden hålla sin hemlighet i säkert förvar, äfven om inga yttre omständigheter riktat misstankar på honom och föranledt undersökning. Detsamma gäller om andra brott: talträngdhet skall vanligen snart bringa dem i dagen. Stölder äro vanliga, men oftast af obetydligare natur, gränsande till snatteri. Ser en kanak en hög piastrar ligga framme, så motstår han knappt frestelsen att lägga sig till en och annan, men vågar sig ej på det hela. Inbrott äro sällsynta, utan är det tillfället som gör tjufven. Emedlertid är denna omständighet till mycken förargelse för de personer, som hafva kanaker

till tjenstfolk, ty alla skafferier och förråder äro utsatta för beständiga plundringar.

      Besynnerliga drag af envishet skola ofta förekomma. Det lär vara ganska vanligt att en kanak, som begifver sig till staden för att sälja litet frukt, ägg eller dylikt, derpå på förhand bestämt ett helt och hållet af ögonblickets infall förestafvadt pris, och då han vid ankomsten till staden finner det vara dubbelt så högt som der gängse priser, vänder han hellre om med sina varor, och låter dem kanske förfaras, än han emottager det mindre priset. Vi hafva hört ett fruntimmer berätta att ute på landet en kanakska utbjudit till henne en korg drufvor för en sax; som någon sådan ej fanns till hands, erbjöds i stället en summa penningar, tillräcklig att derför köpa två eller tre saxar, men qvinnan stod ej att öfvertala, utan gick sin väg med drufvorna. Vid ett annat tillfälle hade en annan qvinna begärt ett antal synålar i betalning för någonting; som priset tycktes för ringa, fick hon ett större antal än det begärda, men lemnade genast tillbaka öfverskottet.

      Lättja och håglöshet äro allmänt herrskande, och annat kan val ej förväntas i detta klimat. Någon förbättring skall dock i detta afseende på de sednare åren inträffat, men dugligt arbetsfolk kan knappast fås bland infödingarna. De börja ofta nog arbeta, men ledsna inom få dagar, och gå sin väg utan att säga ett ord derom. Följden är att här till ej obetydligt antal vistande Kineser företrädesvis användas vid sådana företag som fordra jemnt och ihållande arbete. Kinesen är här, som allestädes, idog, ordentlig och sparsam. Dessa egenskaper göra honom som arbetare eftersökt, och hafva åsamkat honom de inföddes hat, ty de se sig genom hans mellankomst tvungne att arbeta litet trägnare och för litet billigare pris än förut, när de ej hade några medtäflare på marknaden. Flere Kineser äro etablerade som minuthandlande och handtverkare, andra äro anställde som tjenstfolk hos här boende Européer.

      Hela befolkningen kan numera anses kristen. 1 de inre distrikterna af Hawaii skall dock mycket af de gamla hedniska vidskepelserna ännu finnas qvar, och vi finna af förteckningen på förbrytelser för de sednare åren, aft de under hedendomen så fruktade besvärjelserne till beredande af menniskors död ännu stundom förekomma. Det förefaller temligen illa beräknadt att bestraffa dylika dårskaper; säkraste sättet att bringa dem i misskredit tyckes vara att ej fråga derefter. Bestraffningen måste för den okunnige vara ett bevis på att skada genom dylika medel kan åstadkommas. Ungefär en sjettedel af befolkningen kan antagas vara katholiker.

      Mycket har på Hawaiiska öarna blifvit gjordt för folkets undervisning. År 1850 funnos tolf registrerade lärdoms-skolor (select schools), samt ett par som ej blifvit officielt tillkännagifna. Lärjungarnas antal vid registrerade var 335 Hawaiier, 61 af blandad ras och 67 hvita. Folkskolor (government schools) funnos till ett antal af 543, hvaraf 441 voro protestantiska och 102 katholska. Lärjungarnes antal i de förra var 12,949 eller i medeltal för hvarje 29; i de sednare 2,359, eller i medeltal 23 i hvarje. Kostnaderna för samtliga dessa skolors underhåll, undervisnings-ministerns lön och omkostnaderne vid hans expedition inberäknade, uppgick till 43,000 piaster, hvaraf staten gaf tre fjerdedelar, och den fjerde inflöt genom frivilliga bidrag, hvilka sednare alla komma lärdoms-skolorna tillgodo. Staten bidrager till dem med endast omkring. 2,000 piaster. Hvarje skattskrifven person betalar till skolfonden två piaster årligen. En utförligare redogörelse för samtliga skolorna skall i tabellform blifva bland bilagorna införd. Antalet infödingar, som studerade engelska språket, var år 1848 omkring 200, men hade år 1850 växt till 421. Innan vi närmare vidröra öarnes styrelse och ekonomiska förhållanden, vilja vi kasta en blick på deras fysiska beskaffenhet och meddela en kort öfversigt om dess innebyggares historiska öden.

      Dessa öar äro belägna på 19°°—22° nordlig latitud och 155°—160° longitud vester om Grenwich. Deras namn och storlek är som följer:

eller tillsammans 145 qvadratmil, hvaraf Hawaii utgör två tredjedelar. Dessutom finnas fyra obebodda klippholmar, Molokini, Lehua, Kaula och Bird Island, hvilken sednares egentliga namn vi ej känna. Den ligger temligen afskiljd från den egentliga gruppen.

      Alla dessa öar äro af vulkaniskt ursprung; verksamma vulkaner förekomma ännu på Maui och i synnerhet på Hawaii, hvarest äfven täta jordbäfningar förekomma. Vulkanerna äro af en förvånande höjd och storlek, flera af dem finnas utförligt beskrifne i United States Exploring Expedition (1838—42), hvars chef, löjtnant Wilkes, ett par

veckor uppehöll sig på Mauna Loa, som når en höjd af 14,100 fot. Mauna Kea är ännu 200 fot högre, Mauna Hualali omkring 10,000; alla tre äro belägne på Hawaii, som äfven eger den ofantliga kratern Kilauea, en förundran för alla resande som besökt den. Mauna Haleakala på Mauni är 10,500 fot hög, och Eeka dersammastädes 6,400. Oahus högsta åsar äro 4,000, och Kauais 8,000 fot höga.

      Oaktadt sålunda vulkaniska stenarter måste såsom hufvudbeståndsdelar ingå i öarnes bildning, skola dock på flera af dem kalkstenslager förekomma vid en betydlig höjd öfver hafsytan. De största finnas på Oahu, vid byn Kahuku. Inga metaller hafva blifvit funne på någon af öarna.

      Klimatet är serdeles sundt och temperaturen mycket jemn hela året genom. Under tolf år har, enligt Jarves, den högsta temperatur i skuggan varit 32° (90° F.), den lägsta 12° (53° F.), och medeltemperaturen 24° (75° F.). Nordostpassaden blåser reguliert större delen af året, ehuru naturligtvis kring de större öarnas vestra eller läsidor de i varma klimater vanliga land- och sjö vindar omvexla. Omkring vintersolståndet är passadvinden ofta ostadig, och sydliga eller sydvestliga vindar bringa då moln och regn. Någon för alla öarna rätt allmänt gällande uppgift om regnqvantiteten kan ej gerna gifvas, ty uppe i bergen går sällan en dag förbi utan en eller annan skur, och på Hawaiis östra kust dryper allt af väta, och talrika små floder störta sig i forssande vattenfall ned mot hafvet, under det på vestra kusten, t. ex. vid Kealakeakua regn endast sällan faller, så att man nästan lider brist på godt vatten, som på några ställen till och med alldeles saknas. De höga bergen tillåta ej de med fuktighet lastade molnen passera sig förbi, deras åt lovartsidan vända sluttningar uppsupa nästan hvarje vattenpartikel.

      Följande tabell öfver väderleken i Honolulu för 1838 skall vara ett godt prof på ett vanligt år, ehuru något mera regn fallit, än som gemenligen är händelsen. Observationerna hade blifvit gjorde af en på stället bosatt Engelsman, doktor Rooke.

      Utom Honolulu hafva öarna ingen för större fartyg tillgänglig hamn, men det gemenligen vackra vädret gör att äfven de öppnaste redder kunna anses säkra, ehuru landningen med båt stundom kan vara obeqväm eller vådlig i anseende till dyningen, som vräker på stranden i mer eller mindre våldsamma bränningar. Den näst Honolulu mest besökta plats är Lahaina på Maui: sedermera Hilo eller Waiakea och Kealakeakua på Hawaii, samt Waimea och Hanalai på Kauai. På denna sistnämnde ö fås lifsmedel ymnigare och för bättre pris än på de öfriga.

      Naturalstren äro de i tropiska trakter vanliga. Utom de åtskilliga frukter, vi redan en gång nämnt, finnes bomull, kaffe, indigo, tobak, sockerrör, m. m. Kukui-trädets (aleurites triloba) nötter lemna olja, af koa-trädet fås takspån. Sandel-trädet har förr gifvit en dyrbar exportvara, men alla stora träd äro nu borthuggne, så att intet på lång tid kan skeppas. Unga träd finnas i öfverflöd. Af landtfoglar träffas endast få arter, men snäppor och änder skola öfverflöda i vissa trakter. Råttor finnas i mängd och göra betydlig skada på sockerrören. Förvildade svin och hundar vistas i skogarna, äfven höns, samt på Hawaii förvildad hornboskap. Ormar och grodor finnas ej, och en hop skadedjur af insekternes familj hafva först på sednare tider upträdt, ursprungligen ditförda med fartyg eller varor. Innan vi nämna något om landets uppodling måste vi betrakta de historiska orsaker, som verkat derpå.

      De äldre traditioner, som i ett slags recitativer fortlefvat ända till dessa tider, och deri innehållna konungalängder ligga ej inom gränsen för detta arbete, äfven om man deraf egde tillräckligt antal för att hopsätta någon sammanhängande historia. På de olika öarna herrskade olika dynastier, som än afsattes, än åter kommo till väldet, och som oupphörligt bekrigade hvarandra. Konungen herrskade despotiskt, och allt land ansågs tillhöra honom. Han lemnade jord i förläning åt höfdingarna, som utarrenderade den i mindre stycken, hvilka ofta ännu ett par gånger klyfdes. Någon slags genom lag betryggad besittningsrätt för åbon fanns ej, och till allrasednaste tider har eganderätt till jord varit gemene man förnekad. När höfdingen blef missnöjd med en åbo, körde han helt enkelt bort honom. Man anser att två tredje-

delar af jordlappens afkastning gick ut i skatter; blott en kom brukaren till godo, och äfven den var ej alltid i säkert behåll. Någon egentlig lifegenskap fanns ej, utan kunde hvar och en fritt flytta från en höfding till en annan, och ofta hade samma man jordlotter under flera olika höfdingar, för att vara mindre beroende af en endas godtycke. Då naturligtvis ett stort antal underhafvande var en källa till magt och inflytande, så var denna frihet ett temligen godt skydd mot för mycket hård behandling från höfdingarnes sida; en dylik skulle blottställt honom för att blifva utan underhafvande. Det är således sannolikt att systemet i praxis blef mindre tryckande än den i Europa ännu existerande lifegenskapen, oaktadt intet skydd fanns mot tillfällig, af nyck eller passion förestafvad grymhet.

      Likasom ännu bland flera af Indiska archipelagens malajiska folk, begagnade höfdingarne sinsemellan ett eget språk, som med största omsorg hölls hemligt; kom något ord deraf till de lägre klassernas kännedom, blef det genast uteslutet och ersatt genom ett annat. All rang var ärftlig, men berodde mera af modrens än fadrens. Detta bruk var en naturlig följd af den gränslösa lösaktighet, som allmänt herrskade. Tre olika klasser höfdingar funnos: man kunde kalla dem furstar, högadel och knapadel. Vissa embeten medförde en högre eller lägre af dessa grader. Höfdingarne af högsta graden fordrade af folkmassan alla tecken af den djupaste underdånighet, hvars underlåtande straffades med döden. Sålunda måste plebejen falla på sitt anlete, när en sådan visade sig, han fick akta sig för att komma vid dess person, eller nyttja något som den förnäme begagnat. Ännu 1818 blef en karl dödad derföre att han begagnat ett en höfding tillhörigt klädesplagg. Den, hvars skugga föll på kungen, eller som ej kastade sig framstupa när något bars till eller från honom, den som gick i skuggan af en höfdings hus med krans på hufvudet, eller med håret vått, eller med mantel på sig, hade döden att frukta till straff derför; och brott mot en massa andra dylika stadgar, som ej ens bibehöllo sig oförändrade, utan dagligen erhöllo nya tillägg, medförde samma följd.

      Religionen var en oinskränkt afgudadyrkan, Några af gudar dyrkades af alla, deribland intog gudinnan Pele ett af de förnämsta rummen. Hennes bostad var i vulkanen Kilauea, hvarest hon hade en hel här af drabanter och undergudar med besynnerliga namn, af hvilka vi endast citera ett: Makoli-wawahi-waa, – det vill säga: den eldögade båtkrossaren. Men utom de allmänt erkände gudarne hade hvar och en mera betydande person en eller flera dylika, som naturligtvis äfven dyrkades af hans underhafvande. Sådane gudar till- eller afsattes efter behag. Deras bilder voro gjorda af trä och måste hafva varit utmärkt fula, efter hvad man kan dömma af dem som finnas i behåll.

      Templen bestodo af vidlyftiga, af trä eller sten uppförda inhägnader. På Hawaii finnes ett dylikt ännu i behåll: dess längd är 230 och bredd 100 fot, murarne äro 8 till 20 fot höga, och nedtill 12 fot tjocka. Det byggdes af Kamehameha den förste åt hans favoritgud Kaili. Hvarje tempel var blott helgadt åt en enda gud, som ock hade sin serskilda klass prester, af hvilka offren uteslutande förrättades. Konungen ensam hade fritt tillträde till alla tempel. Gudabilderna förvarades i små hus. Till deras ära offrades frukter, höns, svin, och vid stora högtider menniskor. Dessa sednare utsagos på förhand, ofta månader och år förr än de skulle dödas. Sannolikt valdes dertill personer, till hvilka prester eller höfdingar fattat någon fiendskap. Stundom mördades de på fältet eller i sitt hem, stundom släpades de till templet för att der få det dödande klubbslaget. Alla brottslingar, eller de som brutit såkallad "tabu", offrades äfven åt gudarne. Deras döda kroppar lades, likasom alla andra offers, framstupa på ett altare framför gudabilden, och lemnades der att ruttna.

      Prestkallet var ärftligt, och utom den egentliga gudstjensten befattade sig dess medlemmar med trolldom och all slags vidskepelse. Vi hafva redan omtalat den ännu, liksom i vårt goda Sverige, ej alldeles försvunna tron på möjligheten att döda menniskor genom besvärjelse. Likasom hos Romarne förutspåddes kommande händelser af foglars flygt och skrik, af himmelens utseende, hundars skällande och offrens inelfvor. Om, såsom man hört påstås, vidskepelse står i nära samband med religiositet, så måste Hawaiierne fordom varit ett ofantligt religiöst folk, och nu med kristendomens införande nalkas atheismen, emedan dessa gammaldags förträffligheter allt mera och mera förglömmas.

      Ett kraftigt verktyg i de mägtigas händer var den fridlysning — "tabu" – hvars tillvaro i denna form är en egenhet för Polynesien. Allt, som höfdingarne ville hafva för sig, och presterne för sig och sina gudar, förklarades tabu, antingen för tillfället eller för beständigt. Fiskvatten, källor, badställen, djur, frukter m. m. belades med tabu, och ingen vågade begagna dem. Åtskilliga matvaror voro alltid tabu för qvinnorna. Vid annalkandet af de årliga religionsfesterna, under krigsrustningar, vid konungens och hans närmastes sjukdom eller död, m. fl. tillfällen pålades en allmän tabu öfver hela landet, hvilken brukade vara en månad eller något mera. Var den af lindrigare sorten, gjorde den föga afbrott i den hvardagliga ordningen, annat än att man afhöll sig från en del arbeten och i stället besökte templen. Men under en sträng tabu måste alla arbeten åsidosättas, ingen fick derunder lemna sitt hus, de tjenstförrättande presterna allena undantagne. Ingen eld fick tändas, intet buller höras; på hun-

darne band man igen munnen, hönsen insveptes i tygstycken eller sattes under kalabasser; tvättning eller badning var förbjuden. Hvarje brott mot en sådan tabu straffades med döden, från hvilken knappt annan räddning fanns, än att uppnå någon af de fåtaliga tillflyktsorter, som tillförsäkrade den, som en gång befann sig inom deras murar, fullkomlig tillgift för sitt brott, likasom de under krig lemnade en aldrig kränkt fristad åt de i striden icke deltagande. Numera användes ordet tabu för att uttrycka ett lagförbud eller sådant som genom lag blifvit fridlyst.

      Likasom man ännu i dag kan få se på de i naturtillståndet lemnade Polynesiska ögrupperna, var barnamord fordom på Hawaiiska öarna lika vanligt som likgiltighet eller hårdhet emot ålderstigna. Man skall ännu ofta träffa äldre qvinnor, hvilka erkänna sig hafva mördat halfva dussinet af sin afkomma, och ofta har vid barnets inträde i verlden dess graf redan varit gräfd inom eller i närheten af föräldrarnes hydda. Man skulle frestas att anse sådant för dikt, men Wilkes' beskrifning på Fidji-öarnes innevånare ^* sätter dylika saker utom all tvifvel. På dessa sistnämnda öar gifva barnen sina gamla föräldrar en höflig anmaning att de gerna kunna lemna det jordiska, och om de ej rätta sig efter denna vink, blifva de lefvande begrafne. Huruvida grymheten emot de ålderstigna bland hawaiiska folket nått denna höjd, är ännu ej kändt, men torde få betviflas, och man vet med säkerhet att redan långt innan Cooks ankomst allt förtärande af menniskokött upphört.

      Vi hafva redan en gång nämnt de egenskaper som för närvarande utmärka folket. De voro naturligtvis fordom i hufvudsaken de samma, men det band kristendomen lagt på utöfningen af åtskilliga laster saknades då, och ingen ordentligt skipad lag var till hands för att straffa brottslingen, såvida ej hans förbrytelse innebar ett förnärmande af de förnäme. Hurudan den moraliska ställningen således måste hafva varit, är lätt insedt. Att hvad vi anse dygder ej funnits till öfverflöd, inses deraf att för flera af dessa, t. ex. tacksamhet, ej finnes något ord i hawaiiska språket, sådant det var vid de första missionärernas ankomst.

      Sådant var tillståndet när Cook 1788—89 upptäckte öarne. Såsom ofta vid dylika tillfällen varit fallet, ansågs han för en gud, och erhöll namnet Lono, efter en af de förnämsta gudarne. Kalaniopuu ^**, herrskare på Hawaii, mottog honom med djup vördnad och sände rika skänker. Cook fördes till det förnämsta templet, hvarest han

kläddes i rödt tyg och sattes mellan två afgudabilder, hvarpå svin och frukter offrades åt honom. Men högheten har ock sina obehag, och han måste beqväma sig till att äta fläsk, som en gammal snuskig prest tuggat åt honom, och dricka ava eller kava, den på alla Polynesiens öar brukliga rusande dryck, som beredes på det sätt att roten af ett slags peppar tuggas och utspottas i en skål, hvaruti vatten sedan hälles, som, då det fått suga till sig rotens saft, är färdigt till servering. Cook har af missionärer i allmänhet blifvit strängt klandrad för det han lånat sig till dessa hedniska ceremonier; vi tro att hvar och en annan hade gjort som han, med undantag möjligen af välfägnadens förtärande, men vilja medgifva att en gång kunnat vara nog för nyfikenhetens tillfredsställande. Omständigheterna vid hans död äro redan kända.

      Ett par år derefter dog Kalaniopuu, hvarpå hans brorson, den ryktbare Kamehameha den förste, kom i besittning af väldet, sedan han bekrigat och öfvervunnit åtskilliga höfdingar, som satte sig upp emot honom. Han var då ungefär trettio år gammal och känd för sin käckhet och slughet. Innan adertonde århundradets slut lyckades han lägga alla de Hawaiiska Öarna under sitt välde. De många krig och strider, han för detta ändamål måste utkämpa, ligga alldeles utom gränsen för detta arbete, men vi måste något litet egna vår uppmärksamhet åt några under hans regering timade händelser, som ej varit utan inflytande på öarnes framtid.

      Några år förflöto utan att något fartyg visade sig vid öarne, men 1786 började man åter att besöka dem, och 1789 ditkom en amerikansk brigg, Eleanor, i hvars sällskap följde en liten skonert, på hvilken skepparens på briggen son, en aderton års yngling, förde befälet. Efter att hafva tillbragt en tid vid Hawaii, seglade briggen till Maui, hvarest tvenne höfdingar en natt stulo en af dess båtar, och dödade båtvakten, som låg insomnad. Kapitenen, hvars namn var Metcalf, anföll den närbelägna byn, dödade en af dess innebyggare och tog två till fånga. En af dessa uppgaf tjuvarnes namn och vistelseort, dit Metcalf med sitt fartyg genast begaf sig. Qvarlefvorna af båten, hvilken tjufvarne sönderhuggit för att komma åt spikarna, samt den dödade matrosens ben blefvo här återlemnade till honom, hvarpå han ställde sig försonad. Men då kort derefter ett stort antal infödingar i sina kanoter befann sig långs sidan af fartyget, lät han helt oförmodadt skjuta ibland dem med kanoner och handgevär, hvaraf omkring hundra infödingar dödades och en ännu större mängd sårades. Någon tid förut hade han låtit prygla en hög höfding, som svurit att hämnas på de första hvita han råkade. Då den lilla skonerten kort efter nyssnämnde händelse anlände till

Maui, blef den anfallen af infödingarne och hela dess besättning, med undantag af en person, Isaac Davis, mördad. Briggen var då i Kealakeakua. Dess båtsman, John Young, befann sig i land. och blef, då han skulle gå ombord, på Kamehamehas befallning qvarhållen, hvarpå briggen måste segla utan honom. Dessa män, Young och Davis, blefvo af Konungen väl behandlade, fingo land och qvinnor, men bevakades på det strängaste när något främmande fartyg fanns i hamnen. Båda blefvo Kamehameha till mycken nytta. Davis dog 1810, Young först 1835, vid nittiosex års ålder. Nuvarande premier-ministern är hans son; en annan, James Young Kanehoa, är guvernör på Maui.

      Åren 1792—93 besöktes öarne af Vancouver, som lemnade efter sig ett af alla aktadt minne. Han skänkte Kamehameha ett antal kreatur och hjelpte honom att bygga och tackla ett litet fartyg. Kamehameha å sin sida gaf Vancouver en mängd hedersskänker, och försåg rikligen hans fartyg med lifsmedel. Redan vid denna tid finner man att förrymde matroser innästlat sig bland infödingarna, dem de mera än en gång uppäggat till våldsamheter och plundringsförsök mot ankommande fartyg.

      Vancouver tog, med Kamehamehas och öfriga höfdingars medgifvande, Hawaii i besittning för engelska kronans räkning; men något missförstånd tyckes dock dervid varit för handen, ty infödingarne uppgifva att de blott anhållit om Englands beskydd.

      Kamehameha skötte regeringen med kraft och klokhet. Herrskare öfver alla öarna, gjorde han slut på de förut vanliga småkrigen mellan underordnade höfdingar, och tvang dessa att iakttaga mensklighet och rättvisa mot sina underhafvande. Han uppmuntrade handeln, men höll en noggrann tillsyn öfver alla besökande fartyg, för att förhindra våldsamheter, såväl mot som af deras besättningar. Han tillhöll infödingarne att mera omsorgsfullt än förut sköta sin jord, och vårdade med omsorg den nyligen införda boskaps-afveln. Mot slutet af hans regering började den gamla religionsbyggnaden att vackla, men inga missionärer funnos ännu på öarne, och konungen förblef till sin död hedning. Han afled på Hawaii vid sextiosex års ålder, d. 8 Maj 1819. Vid hans begrafning offrades trehundra hundar, men ingen menniska. I enlighet med ett gammalt vidskepligt bruk, undangömdes hans ben så väl att numera ingen vet hvarest de äro begrafne.

      Med sin i rang förnämsta drottning Keopuolani efterlemnade han sönerna Liloliho (född 1797) och Kauikeaouli (född 1814), samt dottren Nahienaena. Den förstnämnde var redan under fadrens regering erkänd såsom thronarfvinge, och antog efter uppstigandet på thronen namnet Kamehameha den andre. Enligt den aflidnes förordnande

skulle Kaahumanu, den mest älskade af hans drottningar, samfäldt med Liloliho styra riket såsom premier-minister (Kuhina Nui). Denna egna styrelseform har fortfarit tills för några år sedan, då, vid den tredje qvinliga premierns, Kekauluohis, år 1845 inträffade död, den ändrades så till vida att embetet numera skötes af en af konungen dertill vald person bland höfdingarna.

      Redan innan Kamehamehas dödsår var tilländalupet, började en stor religiös rörelse bland Hawaiiske Öarnes befolkning. Den vid hvarje konungs död pålaggde tabu blef denna gång bruten. Den unga Kauikeaouli, nuvarande konungen, åt tillsammans med sin moder, Liloliho yttrade sig offentligt för åsidosättandet af den gamla lagen att män och qvinnor skulle äta hvar för sig, och en qvinna begick ostraffadt det dubbla brottet att förtära en kokosnöt, en qvinkönet förbjuden spis, på sjelfva den gamle konungens dödsdag. I Augusti samma år blefvo Kalaimoku, eller, som han ock kallades, William Pitt, och hans broder Boki efter katholska ritualen döpte ombord på franska korvetten Uranie, men skola sedan många gånger deltagit i hedniska ceremonier. Det är deras dop som finnes beskrifvet i Jacques Arago's resa kring jorden, en bok som för öfrigt tyckes vara författad i afsigt att försöka huru mycket man kan tillåta sig att i en resebeskrifning fantisera, vi vilja ej säga ljuga. I November tillställde Liloliho i Kailua på Hawaii en stor måltid med serskilda bord för de olika könen, men då alla satt sig, gick han öfver till damernas bord och förblef der hela måltiden. Hans undersåter följde hela landet kring detta kloka exempel, och befallning utfärdades att förstöra tempel och afgudabilder. Sjelfva öfverstepresten Hewahewa biträdde vid de sednares uppbrännande, en lag stiftades som förbjöd afgudadyrkan, men som ingen annan slags dyrkan blifvit satt i stället, hvarken de jure eller de facto, befann sig nu landet utan religion. Ett uppror i hednisk anda utbröt, men qväfdes snart af Kalaimoku. I Mars följande år anlände från Förenta Staterna de första missionärer, som besökt Hawaiiska Öarna. De blefvo väl emottagna, och ehuru en opposition mot deras qvarblifvande visade sig, erhöllo de dock tillstånd dertill sedan Kaahumanu förklarat sig för dem.

      Kung Liholihos karakter torde vara ett godt prof af den vid denna tid bland folket mest herrskande. Han hade öppet brutit med landets gamla religion, men kom sig ej på allvar före med den nya. Godmodig och vänlig, när han var lemnad åt sig sjelf, var han lätt att leda till utsväfningar och hårdhet, och begick i vredesmod mer än en gång verkliga grymheter. Han läste och studerade flitigt emellanåt, men öfverlemnade sig lika ofta åt spel och dryckenskap. Hans dåliga sidor smickrades af hvarjehanda på öarne bosatte land-

strykare, som visste att draga god vinst af hans medgörlighet. Han köpte af dylika utländska grannlåts varor till oerhörda priser, och för att betala derigenom åsamkade skulder tog han sin tillflykt till de gröfsta utpressningar. Sandelträd höggs utan afseende på om brist derpå snart var att förvänta, och folket kördes till skogs för att från de otillgängligaste ställen släpa stockarna ned till stranden. Liholiho tycktes vara ur stånd att styra en enda af sina passioner eller nycker; under det han erkände kristendomens sanning och utgaf ett stadgande om hvilodagens helighållande, var hans lif en oafbruten kedja af utsväfningar.

      År 1823 fick han ett infall att resa till England, dit han mot slutet af året begaf sig, åtföljd af Kamamalu, den mest älskade af hans fem drottningar, samt ett par höfdingar och tjenare. Hela sällskapet nådde i Maj följande året målet för sin resa, efter att på yägen gjort ett besök i Rio de Janeiro, hvarest det blef mycket vänligt emottaget. Att deras Hawaiiska Majestäter i London skulle blifva dagens lejon, var naturligt. Men deras vistande der blef ej långvarigt, de angrepos båda af messlingen och dogo båda i Juli. Deras lik, jemte deras öfverlefvande följeslagare, blefvo 1825 på fregatten Blonde öfversända till öarne, hvarest deras död väckt djup sorg. Vid de sammanträden mellan höfdingarne som höllos för reglerandet af thronföljden, erkändes såsom konung den af Liholiho dertill utsedde yngre brödren Kauikeaouli, för hvilken Kaahumanu fortfarande skulle sköta regeringen. På Kalaimokus (William Pitt) förslag stadgades att de af den förste Kamehameha åt höfdingarne i förläning gifne jordsträckor skulle oförytterligt stadna hos dessas familjer, från hvilka, de blott i händelse af högförräderi skulle kunna återtagas. €hefen på Blonde, Lord Byron ^*, förde dervid de fattigare klassernas talan, och lyckades åstadkomma några deras lif och egendom skyddande lagar. England erkände formligen Hawaiiska Öarna som oberoende stat.

      Vi komma nu till en ny period i denna lilla stats historia, den nu regerande konungens minderårighet, under hvilken kristendomen definitivt blef antagen såsom rikets religion, men äfven grunden lades till de tvistigheter, hvilka längre fram mera än en gång satt konungarikets oberoende på spel.

      All tro på de gamle afgudarnes magt var nu försvunnen utom i de inre, mindre besökta delarna af Hawaii. Tabuer af alla slag hade blifvit försummade och brutne, utan att några olyckor drabbat

de felande, och Kapiolani, en dam af hög rang, vågade till och med nedstiga i Kilaueas krater, utan att förut hafva förrättat de brukliga offren, hvarigenom Peles, ställets gudinnas ynnest skulle vinnas. Hon återkom oskadd, fastän hon på allt sätt hånat och skymfat Pele, och tron på denna gudinnas magt fick derigenom en svår stöt. För kristendomens spridande stod den förra religionen mindre i vägen än utsväfvande och vinningslystne fremlingars ränker. Det var under denna tid som Percivals förut nämnda våldsgerning inträffade. Engelska konsuln Charlton gjorde allt möjligt för att stifta oenighet mellan höfdingarne och missionärerne. Den kraftige William Pitt Kalaimoku dog 1827, och i hans broder och efterträdare i embetet, Boki, fick Charlton snart en lydig lärjunge, hvars oordentlighet och slapphet åstadkom många förargelser.

      År 1827 tillkom ett nytt tvisteämne i skapnad af två katholska missionärer. De anlände på ett franskt handelsfartyg och landade utan att, enligt gammal sed, dertill hafva erhållit tillstånd. Kaptenen på fartyget fick befallning att åter bortföra dem, men han seglade utan vidare sin väg, och katholikerne fingo tillstånd att tills vidare qvarstadna. Många af infödingarne, okunniga om kristendomens egentliga trosläror, ansågo, med anledning af helgonbilderna och fastans likhet med de fordna tabuerna, katholska religionen som ett nytt slags afgudadyrkan, och Kaahumanu ville på dess bekännare tillämpa de mot den sistnämnda stiftade lagar. Att de amerikanska missionärerna ej med serdeles välvilja mottogo sina katholska medbröder, kan väl ej förtänkas dem, då de sednare predikade en lära, hvars satser i många afseenden voro, enligt de förras åsigt, rent af fördömliga. Det är ej utan att man i katholikernes förfaranden märker mycket som påminner om den gamla goda regeln att ändamålet helgar medlen. Öppna löftesbrott tycktes föga bekymra dem, då de ej genom ordrytteri och undflykter kunde komma ifrån gifna förbindelser. Flera gånger förgäfves tillsagde att lemna öarna, blefvo de slutligen 1832 på ett hawaiiskt fartyg förda till San Pedro i Californien. Det kan ej förnekas att deras lärjungar blefvo med hårdhet behandlade, men detta tyckes mera varit till följe af den trotsighet de visat styrelsen och höfdingarne, än egentligen för deras religiösa tro, ehuru flera af dem straffades såsom för afguderi. Vid samma tid tillämpade guvernören på Oahu, Kuakini eller John Adams, Kaahumanus broder, med en stränghet som stötte på raseri, de mot hvarjehanda småförbrytelser (såsom arbete på söndagen, o. d.) stiftade lagar.

      Kaahumanu dog i Juni 1832, och efterträddes af Kinau, Liholihos halfsyster och en af hans efterlemnade drottningar, hvilken antog det officiella namnet Kaahumanu den andra. I början på 1833 förklarades

den unge konungen myndig. Han egde redan då efter omständigheterna ej obetydliga kunskaper, men var af ett temperament ej olikt broderns. Snart leddes han af utsväfvande fremlingar in i spel och dryckenskap, exemplet spred sig hastigt bland befolkningen, hvars lustar dessutom fått fritt spelrum genom upphäfvande af de för få år sedan stiftade lagarna mot otukt och dryckenskap. Redan talades om Kinaus afskedande; i hennes ställe skulle Liliha, Bokis enka och motpartiets gunstling, blifva premier-minister. Saken ansågs afgjord, då konungen helt hastigt åter försonade sig med Kinau, hvarpå oväsendet snart afstadnade och de upphäfde lagarne åter infördes, ehuru i något förmildrad form.

      En irländsk katholsk prest vid namn Walsh anlände 1836 till Honolulu. Han förständigades att med snaraste åter afresa, men fick genom engelska konsulns bemedling tillstånd att tills vidare qvarstadna, med vilkor att ej arbeta på sin religions spridande, hvilket han dock sjelf erkänner sig hafva brutit, så ofta sådant oupptäckt eller ostraffadt kunde försiggå. Emellertid hade kapiten Vaillant på franska korvetten Bonite och kapitenen lord Edward Russell på engelska fregatten Acteon halft med våld aftvungit Öarnes styrelse en traktat, hvarigenom rättighet tillförsäkrades deras respektive landsmän att uppehålla sig derstädes. Stödjande sig härpå återkommo 1837 de båda till Californien bortskickade missionärerna, Fransmannen Bachelot och Engelsmannen Short. De landade nemligen, men befalldes gå ombord på det fartyg som bragt dem dit. Härpå följde en tillställning, uppgjord mellan dessa herrar, fartygets egare (en i Honolulu bosatt Fransos vid namn Dudoit), och engelska konsuln Charlton, hvarigenom styrelsen retades till att något litet förgå sig i afseende på formen, och blef utsatt för de tre stora sjömagternas, Englands, Frankrikes och Förenta Staternas hämnd.

      Den lät ej länge vänta på sig. I Juli 1837 anlände franska fregatten Venus, kapiten Dupetit-Thouars, och engelska korvetten Sulphur, kapiten Belcher, och såväl Charlton som Dudoit sparade ingen möda att upphetsa dessa herrar mot styrelsen och de amerikanska missionärerna, hvilka väl redan då kunde anses ett kött. De båda kapitenerne hade ett stormigt företräde hos konungen; Charlton hotade att kringpiska Bingham, den inflytelserikaste af missionärerna, som äfven i audienssalen blef personligen misshandlad ^*. Kapiten Belcher ^** har blifvit beskylld för att hafva med knuten näfve hotat Kinau.

Sjelf har han på det bestämdaste förnekat detta, och visade sedermera vänliga tänkesätt mot konungen. Audiensen slöts på så sätt, att både han och Dupetit-Thouars erkände styrelsens rättighet att bortvisa presterna, och förbundo sig att förmå dem att med första möjliga lägenhet afresa, hvilket de ock innan årets slut gjorde.

      De af infödingarna, som antagit katholska religionen, blefvo nu utsatta för åtskilliga förföljelser och misshandlingar, och man kan väl ej frikänna amerikanska missionen för allt deltagande deri. I Honolulu boende utlänningar togo till större delen varmt de förföljdes parti, men för mången var väl begäret att få ställa till krångel hufvudsakliga driffjädern. I sin ifver att befria de i häkte insatta, gingo dessa herrar styrelsens rättigheter något för nära, men blefvo eftertryckligt tillrättavisade af guvenör Kekuanaoa.

      Men om styrelsen häruti gjort sig skyldig till förebråelser, så fick den ock, som man säger, sota derför. I Juli 1839 anlände till Honolulu franska fregatten Artemise, kapiten Laplace, som till Hawaiiske Öarnes regering sände en note, hvars innehåll är en besynnerlig blandning af skryt, osanningar och öfvermod. Der förekommer till exempel den nyheten, att ingen civiliserad nation finnes, bland hvilken ej fri utöfning af alla religioner tillåtes, och efter att hafva lofsjungit Frankrikes "noble et liberal system politique", hotar han med att genast skrida till våldsamheter, om ej de i noten medelade befallningar åtlyddes. Konungen var på Maui och efterskickades genast, men då han ej inom utsatt tid hann anlända, undertecknade premier-ministern Kekauluohi, den ett par månader förut döda Kinaus syster och efterträdarinna, samt guvernör Kekuanaoa de föreskrifna vilkoren, och sände de som borgen för deras uppfyllande fordrade 20,000 piaster ombord på Artemise. För att hopskrapa denna summa måste regeringen mot hög ränta låna penningar af åtskilliga utländska köpmän. Ännu voro dock ej alla partier nöjda. Aret förut hade spirituosa blifvit till införsel förbjudne, och en hög tull lagd på viner, de som funno sitt intresse derigenom förnärmadt, hittade nu på den utvägen att genom Laplace skaffa sig ersättning. Denne antog sig utan betänkande deras sak, och tvang genom hotelser och insinuationer den nu anlände konungen att underteckna en traktat, som förbjöd honom att på någon vara lägga högre tull än fem procent af värdet, och hvarigenom på öarne vistande Fransoser sattes i stånd att trotsa nästan alla landets lagar. Under hela denna transaction hystes allvarsamma farhågor för ett upplopp af stadens infödda och utländska pöbel, och de bättre af utlänningarna organiserade sig till försvar, i händelse sådant skulle utbryta.

      Efter denna tvetydiga bedrift afseglade Laplace. Vi veta ej till hvad grad hans regerings föreskrifter bundit honom, men i hela hans

sätt att gå till väga röjer sig ett öfvermod, som fann sitt nöje i att göra strängheten så skymfande som möjligt.

      Den ofvannämde Dudoit, numera fransysk konsul, skyndade sig att draga fördel af den nyligen påtvungna traktaten, och snart anlände ett med spirituosa lastadt fartyg, med hvilket trenne katholska missionärer följde. Dessa herrar företogo sig; enligt sin vana, att försöka vända upp och ned på den styrelses åtgärder, hvilken de ej kunde beherrska, de upplöste efter godtycke redan ingångna äktenskap, och franska konsuln protesterade mot hvarje band eller beskattning på brännvins minutering. Kapiten Mallet, på franska korvetten Embuscade, förenade sig med honom, och fordrade dessutom att regeringen skulle på sin bekostnad anlägga en katholsk högskola, att ett stycke land, som föregafs vara af Boki skänkt till katholska missionen, skulle blifva denna tillställdt, samt att den skulle få rättighet att köpa hvad jord den behagade. Enligt hvad vi hafva ofvan sett, voro de sednare punkterne alldeles stridande mot landets lagar, och Boki hade ingen rättighet att bortgifva någon jord. Det är bedröfligt att se huru en nation, som säger sig gå i spetsen för civilisationen, åtskilliga gånger i Stilla Hafvet uppträdt på ett sätt, som ingalunda bär syn för sägen och endast kan ursäktas på grund af en trängande nödvändighet, något som väl ej kan hafva förefunnits. Att med våld hindra en styrelse att reglera brännvins-minuteringen inom landet, är något oerhördt; men i politiken har blott funnits och skall alltid blott finnas en rätt säkert gifven sats: rätt är det som lyckas.

      Kort efter sistnämda händelse blef den ofvan ofta omtalade engelska konsuln Charlton förgrymmad mot styrelsen och begaf sig till England, lemnande en Mr. Simpson såsom vice konsul. Denne man måste hafva egt en synnerlig energi och förmåga, hvilka egenskaper, i förening med hans högt yttrade förakt för hela regeringen och afsigt att göra öarna till engelsk besittning, väckt misstroende mot honom, och konungen nekade att erkänna honom såsom konsul. I Februari 1843 anlände till Honolulu engelska fregatten Carysfort, kapiten lord George Paulet, hvilken, sedan några preliminära fordringar blifvet afslagna, den 18 Februari tog öarna i besittning för engelska kronans räkning. Konungen, kännande sig för svag att göra motstånd, och fruktande brand och plundring af staden, förklarade sig vika för våldet, men protesterade på det kraftigaste mot de i hans suveränitet gjorda ingrepp. De många och långa räkningar på skadeersättningar, som Simpson och hans vänner nu uppgjorde, gå verkligen in på det oförskämdas område, men vi kunna ej här meddela några detaljer derom. Regeringen beslöt att sända en agent till England för att anropa dess styrelses ädelmod, och en ansedd amerikansk köpman i Honolulu, vid namn Marshall, åtog sig detta uppdrag.

      Lord Georg beskylles af det amerikanska partiet för att ej med synnerlig samvetsgrannhet hafva förvaltat det rike han tagit i besittning, utan tillåtit sig hvarjehanda temligen tvetydiga handlingar; men hans regering blef ock kort. Amerikanska kommendören Kearney protesterade emot besittningstagandet, och i Juli anlände engelska stationsbefälhafvaren i Stilla Hafvet, kontreamiral Thomas, som genast förklarade ändamålet med sitt besök vara att återställa öarna åt deras lagliga konung. Den 31 Juli försiggick detta med stor högtidlighet, och amiral Thomas har på Hawaiiska Öarna efterlemnat ett af alla aktadt namn. Charlton blef vid sin ankomst till London entledigad från sin konsulsbeställning, och Simpson utgjöt i en brochyr sin harm mot den minister, som ej befrämjat och begagnat sig af hans försök att förskaffa England en ny besittning. Mot slutet af 1843 erkände både England och Frankrike Hawiiska rikets fullkomliga oberoende. Den af Laplace påtvungna traktaten blef dock ej ändrad förr än 1846, då äfven de 20,000 piastrarne återställdes genom amiral Hamelin. En annan traktat upp gjordes, hvars vilkor dock utvisade ett fortfarande begär att blanda sig i rikets inre angelägenheter. Samma år afslöt Danmark genom kapiten Bille på korvetten Galathea med öarnas styrelse en handelstraktat, hvari dess fullkomliga oberoende i alla afseenden erkändes.

      Stridigheterna med Frankrike voro dock ej ännu slutade. Mot slutet af 1847 ankom en ny fransk konsul, Chevalier Dillon, som tyckes från första stunden uppbjudit all sin förmåga för att ställa till krångel. Hvarje regeringens åtgärd blef föremål för anmärkningar från hans sida. Såsom prof på andan i hans handlingssätt är ett enda exempel tillräckligt. Sedan längre tid var det stadgadt att inlagor till tullkammaren skulle vara på Hawaiiska eller engelska språket. Dillon insände dylika på franska, som naturligtvis tillbakasändes. Nu hette det att sådant var en skymf mot Frankrike, och att det var regeringens skyldighet att ombesörja öfversättningen. Då man tager i befraktande att bland antalet ankommande fartyg endast ungefär hvart trettionde är franskt, under det att nio af tio äro amerikanska, så faller obilligheten af ett dylikt påstående genast i ögonen. Såsom en följd af en mängd klagomål af samma halt från Dillons sida måste dock det lilla konungariket åter lida en förödmjukelse, i det att amiral Tromelin, i spetsen för en eskader, i Augusti 1849 presenterade ett ultimatum af sådan natur, att det af ingen styrelse med anspråk på sjelfständighet kunnat antagas, ^* och, då det afslogs, landsatte en beväpnad styrka,

som till en betydlig del förstörde Honolulus lilla skans. Något motstånd gjordes ej, utan konungen nöjde sig med att protestera mot det hans rike tillfogade våld, och har sedermera af Frankrike begärt en summa af 100,060 piaster i ersättning för den föröfvade skadan.

      Under alla dessa svårigheter utvecklade sig dock styrelsens organisation med stora steg. Konungen och höfdingarne lärde sig inse nödvändigheten af att i rikets tjenst anställa personer med mera kännedom om europeiska förhållanden, om politiska och ekonomiska värf, än den de sjelfve egde. En af de amerikanska missionärerna, Richards, var redan tidigare anställd: doctor Judd blef 1842 finansminister, och en amerikansk jurist, herr Ricord, attorneygeneral. Herr Wyllies antagande daterar sig från 1845. Richards dog 1847 eller 1848 och efterträddes af den ofvan flere gånger nämnde Armstrong. Från doktor Judd föreskrifver sig det hufvudsakliga af anordningen af embetsverkens verksamhet och ärendenas behandling, och hans förvaltning visar det goda resultat, att åtskilliga regeringens gamla skulder blifvit afbetalade, och statsinkomsterne från 41,000 piaster (1842) uppgått till 284,000 (1850), oaktadt inga nya utskylder under tiden blifvit folket pålagde.

      Det är ej blott från främmande magters ombuds sida som styrelsen erfarit ledsamheter. Flera på öarna naturaliserade utlänningar hafva bittert klandrat ofvan uppräknade personer, under det andra anklagat hela missionen för egennytta eller dolsk fanatism. Många resande hafva utsträckt dessa anklagelser till alla missioner i Stilla Hafvet, och vi måste ett ögonblick uppehålla oss härvid.

      Att de protestantiska och de katholska missionerna måste häckla och fördöma hvarandra, är en naturlig följd af deras religiösa öfvertygelse. Det låter dock besynnerligt, när man hör katholikerna, hvars uppträdande på Söderhafvets öar är af vida sednare dato än protestanternes, beklaga sig öfver de sednares intolerans; sådant påminner nog mycket om grandet och bjelken. Med dessa båda partiers inbördes beskyllningar mot hvarandra vilja vi ingalunda befatta oss. Vi skulle dock nästan vilja medgifva, att katholicismen vore den mest lämpliga form, i hvilken kristendomen kunde bibringas sagde öars befolkningar, och om vi yttrat oss ogillande om herrar Bachelots och Shorts uppträdande på Hawaiiska Öarna, så är det sättet derför, som vi egentligen klandra; ett visst bemödande att fiska i grumligt vatten lyser deruti allt för mycket fram.

      Grunderna för de mot missionärerna i allmänhet riktade anfall äro mycket olika. En del personer fördöma deruti sjelfva idéen, sjelfva spridandet af kristna läran i hvad form som helst, emedan de förneka dess sanning; dessa måste vi lemna åt herrar theologer. Andra för-

döma sättet, på hvilket missionärerne gått till väga, och åter andra hafva ansett den europeiska civilisationen vara otillämplig på Stilla Hafvets folkraser. Vi skola yttra oss om de hufvudsakligaste bland de gjorda beskyllningarna, och börja med den för egennytta.

      Att sådan förekommit hos flera individer kan väl ej betviflas, men att missionärerne kollektivt kunna derföre beskyllas, att sådan varit ledande driffjädern för deras verksamhet, tro vi ej vara förhållandet. Att på Hawaiiska Öarna ett par af der varande missionärer kommit till statens högsta embeten, bevisar ej den gjorda beskyllningens behörighet. Dessa embeten äro ej så lönande, att ej deras innehafvare borde kunna i sitt hemland slå sig lika väl, eller bättre ut. Man har jemfört den protestantiske prestens trefliga, ja ofta till och med prydliga hem med den katholskes tarfliga koja, och deraf tagit sig anledning till utrop öfver den förres rofgirighet. Vi kunna ej instämma deri, och våga till och med hysa den öfvertygelsen, att åsynen af ett ordnadt husligt lif i längden kommer att inverka förmånligt på infödingarnes seder och materiella välstånd. Fransoser anföra alltid som en svår beskyllning mot de protestantiska missionärerna, så engelska som amerikanska, att de drifva handel. Man vet dock ganska väl att dessas katholska medbröder i yrket ingalunda försumma samma rörelses bedrifvande, men de äro sluga nog att låta sådant gå genom en i bakgrunden stående person. Att de ej försummat sin fördel, synes af den myndighet hvarmed de tyckas sända de franska örlogsfartygen att gå deras ärenden; den beredvillighet, dessa befälhafvare dervid visat, kunna vi ej tillskrifva någon religiös anda hos individerna, utan måste den härröra af några från högre ort kommande befallningar.

      En annan beskyllning är den för fanatism och ofördragsamhet. Det kan ej förnekas, att en sådan med fog kan göras, men man får ej vänta någon hög grad af tolerans af en missionär. Toleransen är ofta nog en nära anförvandt till liknöjdheten, och så långt historien räcker tillbaka i tiden, finna vi att de som uträttat något för en religions spridande varit temligen ofördragsamme i afseende på dess trosläror. Man har klandrat den kärfva och själlösa form i hvilken kristendomen blifvit infödingarne bibringad, det pedanteri hvarmed brott mot åtskilliga af dess mindre angelägna stadganden blifvit beifrade såsom dödssynder. Riktigheten af detta klander måste vi medgifva, men fästa dock uppmärksamheten derpå, att bland de förbudna nöjena voro åtskilliga ej så alldeles oskyldiga, ehuru de förefalla sådana för den med ämnet obekanta. Man tycker det orimligt att förbjuda dans; men då man betänker att dansen hos söderhafsöboerna var och ännu är något helt annat än hos oss, att den stod i

nära beröring med de hedniska religions-ceremonierna och var förknippad med helt andra begrepp än som hos oss är fallet, sa måste man medge att dess förbjudande blef en nödvändighet. Att missionärerne städse ifrat för en absolut nykterhet, bör ej vara anledning till klander, då det öfverallt visat sig att rusande drycker haft en högst förstörande inverkan på polynesiska folken, genom hvilkas hela natur går en till omöjlighet gränsande svårighet att motstå en frestelse.

      Man har ofta hört upprepas det påstående, att genom kristendomens införande folket blifvit afvändt från sina gamla sysselsättningar, utan att några andra trädt i stället, hvarigenom lättja och håglöshet tagit öfverhand, samt att för litet afseende varit fästadt vid att bibringa kännedom om de yrken och slöjder, som kunde vara för en vid egentligen tungt och ihållande arbete ovan befolkning lämplige. Vi medgifva till en viss grad det grundade i denna beskyllning, men påminna blott om att de ej haft i detta afseende medgörliga lärjungar att undervisa. Många af missionernas medlemmar hafva offrat både tid och möda på undervisning i handarbeten, trädgårdsskötsel m. m., men utan serdeles framgång. Men hos en och annan hafva ock de riktigt fanatiska läsare-idéerna visat sig. Sålunda berättar amerikanaren Wilkes, annars missionärernes varma beundrare, huru en af dessa i Hilo på Hawaii förstört åtskilliga af hans företrädare såsom plantskolor anlagda kaffeplanteringar, hvilka, han påstod vara öfverflödiga, och således syndiga, emedan allt utöfver de nödvändigaste behofvens fyllande vore ett alster af högmod och fåfänga. Det är samma dråpliga lära, som i ett par af Sveriges nordostligaste socknar blifvit på sednare åren så allmänt spridd.

      Ändtligen äro de ej få, hvilka, medgifvande kristendomens värde och civilisationens företräden, anse den sednare vara de polynesiska folkens graf och att den förra förderfvat deras karakter. Att de Hawaiiske Öarnes befolkning på ett ohyggligt sätt aftagit, hafva vi redan sett; men då man betänker att aftagandet mellan 1769 och 1823 varit från 300,000 till 130,000, och att missionärer först 1820 der bosatte sig, så måste man medgifva att desse sednare ej derpå kunnat hafva något inflytande, äfven om det härrört från gemenskapen med den hvita rasen, hvilket väl ej kan betviflas vara, fallet. Utan att handeln och sjöfarten på Stilla Hafvet förbjudes kan ej denna gemenskap förekommas, och då man tager i betraktande att från hvalskepp förrymda matroser eller förbrytare från Australien äro infödingarnes lärare på de öar, der ej någon missionär bosatt sig, så våga vi med säkerhet påstå, att den sistnämndes närvaro är en verklig fördel, äfven

om han ej skulle vara utrustad med alla de evangeliska dygderna. Så vidt missionärerna ifrat mot fylleri och lösaktighet, mot krig och barnamord, hafva de snarare bidragit till att hämma folkstockens aftagande, men orsakerne till detta aftagande hafva dock varit för öfvermägtige.

      Mången tror att innevånarne på Polynesiens ögrupper, före dessas upptäckande af Européerna, lefde i ett menlöshetens och oskuldens fredliga tillstånd. Att detta ingalunda varit förhållandet, visa oss en mängd underrättelser af personer, hvilka besökte dessa trakter innan något missionsväsende var påtänkt, och som således i detta afseende ej kunna beskyllas för väld. Vi nämna exempelvis Cook, la Pérouse, Bougainville, Porter m. fl. De intyga att ögruppernas befolkningar, såsom än i dag Fidji-öarnes, voro delade i en mängd små stammar, hvilka oupphörligt bekrigade hvarandra: att en sedeslöshet utan gränser var allmänt herrskande: att folkmassan lefde i ett djupt slafveri under ett litet antal förnäma: att menniskooffer och barnamord voro vanliga, och att ålderstigna föräldrar ofta med våld förpassades till andra verlden. Den skildring vi lemnat af hawaiiska folkets ställning torde med få ändringar gälla för större delen af Polynesien, och illusionen om idyllisk oskuld förlorar sålunda all sannolikhet. Skola dock Polynesiens folk genom umgänget med de hvita blifva förintade, så hade det visst varit för dem vida bättre om aldrig Wallis och Cook och andra upptäckare nått deras stränder, ty en dålig existens är dock bättre än ingen. Men upptäckten är redan längesedan en "fait accompli", hundradetals fartyg genomkorsa årligen Stilla Hafvet från Behrings Sund till Cap Horn, från Amerikas kuster till Australiens och Japans, dessas gemenskap med de under vägen passerade öarnes infödingar kan ej förhindras, och vi skola framdeles få se huru de ofta lemna sjukdom och elände efter sig. Men det är orättvist att beskylla missionärerna för en olycka, den de ej möjligen kunnat förhindra, och den omständigheten, att de merendels funnit hätska fiender i der och hvar på öarne bosatta skojare af alla nationer, talar ej obetydligt till deras fördel. Till och med d'Urville, annars deras skarpa vedersakare, erkänner att de, till både öboernes och besökandes fördel, bilda en motvigt mot desse sistnämndes förstörande inflytelse.

      Några resande hafva talat om strömmar af blod som flutit, under de mellan kristna och hedningar för trons skull förda krig. Vi hafva visat att några sådana ej förefallit på de Hawaiiska Öarna, och ehuruväl det på Tahiti och Tongatabu ett par gånger gått temligen hett till, tro vi dock ej att antalet stupade varit större än det under motsvarande tidrymd i de förr vanliga krigen mellan småhöfdingarna.

      Vi måste dock medgifva, att intrycket vi erforo vid vistandet på Hawaiiske Öarne motsäger de statistiska tabeller, som visa huru handel och rörelse, skolor och statsinkomster ökats. Det förefaller som existerade allt detta bredvid kanakbefolkningen, som uttryckte det ej dennas tilltagande arbete och rikedom, utan de inflyttade fremlingarnes. Man ser på de högre skolornas undervisnings-schema både grekiska och latin, mathematik och filosofi; men man tycker sådant finnas der blott för att intet skall på förteckningen fattas, och kan knappt föreställa sig huru en poi-ätande kanak skall se ut och vara till mods vid konjugerandet af de många och långa klassiska verberna, dem han ej kan uttala, ja hvars ljud alldeles saknas i hans språk. Det är samma känsla som vi erforo vid audiensen hos konug Kamehameha, ett visst tvifvel på verkligheten af hvad vi hade för ögonen. Tidningar utkomma på hawaiiska språket, men läser väl någon dem? – gossar och flickor besöka skolan och lära sig läsa, men sysselsätta de sig väl utom den med läsning? – Honolulus landthushållnings-sällskap håller sammankomster, der plogar och fruktträd, diken och boskapsraser likasom hos oss afhandlas, men frågar väl kanaken derefter? – Vi tro det ej. Vi hafva läst ministrarnes årsberättelser och kamrarnes förhandlingar, tidningsartiklar och exportlistor: de säga att öarne stiga i rikedom och välstånd; men fast vi ej kunnat vederlägga detta, har dock en inre röst ropat att alltsammans är ett sken, en lögn, lika bedräglig som rodnaden på den lungsigtiges anlete, och att den enda sannt talande ziffertabellen är den, der slägtets snara undergång står uttryckt.

      Ett stort hinder för rikets materiella förkofran undanröjdes 1850, då höfdingarnes jordmonopolium upphäfdes och hvar och en af landets innebyggare erhöll rättighet att ega all jord han kunde ärligt förvärfva. Redan 1836 hade dåvarande åboer erhållit försäkran om ärftlig åborätt till sina innehafvande jordstycken, från hvilka de blott efter föröfvande af nesligt brott kunde bortdrifvas, och vid sista regleringen af dessa förhållanden delades jorden i lika delar mellan kronan, höfdingarna och åboerna, som erhöllo sin jord skattefri, med undantag af tre till fem piaster i lösen för fastebref. Styrelsen förbehöll sig dock försigtigtvis rättighet att i händelse af behof beskatta jorden, och kanske hade det varit klokast att genast från början derpå lägga en lindrig skatt. Herr Armstrong lät med anledning af denna förordning i de på hawaiiska språket utgifna tidningar införa några råd till menige man, förmanande dem att ej missbruka de fördelar styrelsen sålunda beredt dem. Någon kärf methodism finnes ej i dessa föreskrifter, han tvärtom tillstyrker ej blott arbetsamhet i allmänhet, utan äfven att använda allt bemödande för beredande af trefnad, snygghet och prydlighet i hemmet.

      Bland svårigheter, hvarmed de som försökt i något större skala införa förbättringar i jordbruket, är följande af ganska egen beskaffenhet. De förut af menige man innehafde jordlotter voro endast åkerlappar, men när de lade sig till kreatur, erhöllo de tillstånd att låta dem beta på jordegarens utmarker. Snart lade alla menniskor sig till hästar, många fattiga familjer hafva för sitt nöje tre eller fyra, till och med flera dylika, och taga dessutom på utfodring alla sina vänners i staden, utgifvande dem för sina egna. Den stora mängd hästar som häraf blifvit en följd skadar på tvänne sätt; den äter upp betet för de nyttigare husdjuren, och åstadkommer lättja bland folket, som föredrager att göra promenader till häst framför att sköta sin jord. Ingen afsättningsort finnes för de öfverflödiga hästarna, och deras hudar löna sig ej så väl som oxhudar till skeppning. Fårafveln har en annan slags fiende i den mängd hundar infödingarne äfven endast för sitt nöje uppföda, eller kanske rättare icke uppföda, ty de få ingen mat hemma hos sina egare, utan stryka omkring på fälten och göra betydlig skada på de späda lammen, hvaraf, om vi ej missminna oss, en fjerdedel eller en femtedel åtgår för att fylla dessa rofdjurs tomma magar. Oaktadt den goda afsättning, som kan påräknas för fjäderfä, har knappt någon enda inföding tagit sig före att till något större antal uppföda dylikt, och de utlänningar, som slagit sig ned på landet, hafva mera vidtutseende företag å bane.

      Californiens uppblomstring kommer utan tvifvel att inverka mycket på Hawaiiske Öarnes framtid. Det kan väl hända att tilloppet af hvalfångare förminskas, men så har i stället en förut saknad afsättningsort för landets produkter erhållits. Öarne må numera frambringa huru mycket kaffe och socker som helst; afsättning kan ej fela, och om rörelsen skötes väl, så bör intet annat land kunna konkurrera med dem. Kaffet är af yppersta beskaffenhet, och lokaler för dess odlande finnas i öfverflöd. Vi få längre fram i denna bok se att Mauritius, som är af samma storlek som Maui, framalstrar halftannat hundrade millioner skålpund socker, så att Hawaiiske Öarne tillsammans böra kunna för en temligt lång framtid fylla Californiens behof af denna vara, om odlingen blott kan bedrifvas med tillräcklig fart. För apelsiner kan allt framgent der påräknas god afsättning, och för närvarande ditföres fjäderfä, ägg och smör. Derigenom har en utväg till betydlig förtjenst öppnats för landtmannen, men den begagnas, som nämndt är, ej med synnerlig ifver. Arbetslönerne hafva stigit, på samma gång som priset på utländska varor och klädespersedlar fallit, så att ingen arbetslös person behöfver för sitt uppehälle taga till något olofligt näringsfång. Kommer en ångbåtslinie mellan Californien och China med Ostindien en gång till stånd, bör denna blifva för öarna en ny källa till rikedom och

framåtskridande. Ovisst är dock, om ej i denna händelse Nord-Amerikas Förenade Stater utsträcka sin hand efter dem; oaktadt detta samhälles statsmän alltid tala om sitt lands fredliga politik, så har erfarenheten redan visat att man ej för mycket får lita på dessa fagra tal. Under loppet af resan skola vi återkomma till detta ämne, då vi stöta på spridda fartyg af den eskader, som blifvit utsänd att påtvinga ett annat folk för det alldeles fremmande åsigter, och när det kommer allt omkring, är "the policy of commerce" ej mycket samvetsgrannare i sitt handlingssätt än "the policy of conquest." Det oaktadt vilja vi ej påstå att det för Hawaiiske Öarnes innevånare skulle vara någon olycka att blifva medborgare i den stora republiken, såvida blott ej de slafegande staternas inflytande blifver tillräckligt starkt, för att med anledning af kanakernes mörka färg bringa dem under samma faderliga omvårdnad, för hvilken den svarta rasen i nämnda stater redan förut är föremål.

      Kanske borde vi, innan vi sluta detta kapitel, nämnt något litet om hvalfiskfångsten i Stilla Hafvet. Då vi likväl ej ega någon personlig erfarenhet af huru vid sjelfva fångsten tillgår, utan vår beskrifning derpå blott skulle blifva lånad från andra, anse vi bäst att afhålla oss från någon dylik, så mycket mera som det hufvudsakliga deraf är allmänt kändt. Lika litet anse vi lämpligt att här redogöra för hvarest hvalar, allt efter årstiden, talrikast anträffas, oaktadt sådant, med ledning af Amerikanarne Wilkes och Maurys skrifter i ämnet, ingalunda skulle möta någon svårighet. Deremot skola vi till deras tjenst, som derför intressera sig, i bihanget vid bokens slut meddela några uppgifter om det antal fartyg som för närvarande sysselsätter sig med hvalfångst, och öfver den afkastning, som deraf kan påräknas.

Carl Skogman.
      Fregatten Eugenies resa omkring jorden åren 1851-1853, under befäl af C.A. Virgin.
A. Bonnier, Stockholm, [1855].
pp. 184-227.

Sandwich Islands  Source  Whalesite