George Howland  Source  Whalesite

VIII.

Segling till Galapagos-öarne, uppehåll derstädes, och segling till Honolulu.

1852. April 28 — Juni 22.

      Klockan 10 om aftonen d. 28 April lemnade Eugenie sin ensliga plats vid San Jose. Följande dagen frampå förmiddagen ficks landet kring Punta Puercos i sigte, och med en liten god bris från nordostkanten och skönt väder aflägsnade vi oss hastigt från landet, som snart sjönk under horizonten. Den 30 kom vinden från nordvest, och från och med d. 1 till och med d. 3 kastades Eugenie omkring i stiltje och vindkarringar från sydvest, under det himmelen tycktes ämna öfver henne utgjuta hela sitt vattenförråd. Åska hördes ock hvarje dag. Den 4 var vacker, men följande fyra dagar blefvo ett upprepande af de tre föregående, dock i något mildare form, och till slut stadgade sig vinden på syd med någorlunda bris. Under dessa åtta dagar, d. 1—8 Maj, satte strömmen fregatten ej mindre än 157 mil (omkring 27 sv. m.) rätt åt öster. Hafsvattnets temperatur var derunder oafbrutet omkring 27°, och strömmens gränser 5° och 1° 30’ nordlig latitud.

      Den 9, då vi nalkades eqvatorn, kommo vi ändtligen ur denna starka motström, och i solnedgången syntes de ostliga af Galapagos-öarne *) skymta fram genom den något disiga luften. På morgonen råkade vi en amerikansk hvalfångare, som sände en båt ombord till oss. I båten var en af besättningen som led af en bröståkomma och för hvilken läkares råd begärdes. Fartyget hade haft otur och ej på

några månader fått någon hval. Hela följande dagen voro Chatham- och Indefatigable-öarne i sigte, men laber och motig vind hindrade oss att hinna vår bestämmelse, den förre af dessa, och vi måste vid mörkrets inbrott lägga oss under små segel för att afvakta morgonen. Följande morgon d. 11 befanno vi oss helt nära östra udden af Chatham-ön, men stiltje hindrade oss ett par timmar att komma ur fläcken. Litet fram på förmiddagen uppsprang en svag bris, med hvilken vi höllo in åt ankarplatsen i Stephens Bay, på öns norra sida. Strax öster om denna bugt är en hög udde, på hvilken en smal, spetsig klippspets sticker upp liksom ett finger, hvaraf ock udden fått sitt namn Finger-Point. Öfverst på spetsen af den lilla klippan vexte en stor cactus. För att vinna tid afsändes i förväg en båt medförande doktor Kinberg och magister Andersson. Fregatten hann först kl. ¾1 e. m. sin ankarplats i mynningen af bugten, hvarest hon ankrade på tio famnars djup, och botten af sand och snäckskal. Den högst märkvärdiga 520 fot höga Kicker Rock pejlades härifrån i V. t. S. Af den starka ström, som af Fitz Roy uppgifves här sätta åt nordost, hade vi ej den ringaste känning.

      Ön erbjuder en ganska besynnerlig utsigt. Den består af tre höjder, eller rättare grupper af höjder, af hvilka den midt på ön belägna

är något lägre än de andra, som nå en höjd af 1,600 fot *). Deras konturer äro flacka och obestämda, och på det lägre landet mellan dem ses en mängd små vulkankratrar uppsticka. Det hela har ett högst ödsligt utseende, endast en och annan liten fläck här och der erbjuder någon skymt af grönska. Ned vid stranden syntes ett litet hus, vid hvilket ett par karlar bärande en stång med en liten flagg voro i rörelse.

      Så snart fregatten ankrat, skyndade alla, hvilka ej qvarhöllos ombord af tjenstgöring, i land. Den på stranden beständigt gående bränningen gör landningen obeqväm, ehuru den väl vid de flesta tillfällen utan fara kan verkställas, om man dertill väljer en sandstrand. Dylika anträffas öfverallt mellan de utspringande klippuddarne. Vi styrde på det lilla huset, och när vi kommit nära stranden vinkade en af de dervarande karlarne med sin flagg för att utvisa landningsstället. Följande hans ledning styrde vi in mellan några låga, svarta klippremsor, och befunno oss snart i en liten vik, som erbjöd en god båthamn, och hvarest man i all beqvämlighet kunde landa. Vi emottogos ofantligt vänligt af de två karlarna, som tycktes vara mycket trakterade af vårt besök. Deras antal ökades snart med en tredje, samt en pojke, som kom från det inre af ön, ridande på en boricka.

      Stranden vid landningstället består dels af sand, dels af lavaklippor, på hvilka en mängd brandgula krabbor kilade af och an. Huset var ett litet trähus af den sort som från Sverige utskeppats till Californien: bredvid det var ett skjul, hvarunder en gammal hvalbåt låg upplagd. Rundt omkring låg en stor mängd sköldpaddskal, dels gamla, dels efter nyligen dödade paddor, och kring dem svärmade otaliga flugor. Några qvistiga, besynnerliga buskar och små träd vexte i närheten, och ofantliga cactusar visade sina hotande taggar. Talrika småfåglar hoppade i buskarna, och voro så litet skygga att man stundom kunde slå ihjäl dem med ett spö. På kort afstånd från byggnaden var en täckt inhägnad, i hvilken ett stort antal af de beryktade sköldpaddorna, af hvilka ögruppen fått sitt namn, förvarades. Karlarne, som bebodde huset, voro från Ecuador, och hela folknummern på ön uppgick till fyra karlar, en qvinna och en gosse. De vistades här nere vid stranden endast då något fartyg besökte ön, annars hade de sin vanliga bostad i det inre, emedan vid stranden ej finnes någon tillgång på dricksvatten. Vi ledde samtalet på Breones och hans bedrifter **), och fingo nu full bekräftelse på de ogerningar denne bof och hans följe härstädes begått. Den ene af karlarne var den

omtalade qvinnans man. När han fick höra att vi varit behjelpliga vid missdådarnes gripande och att de redan blifvit afrättade, utbröt mannen i de vildaste glädjebetygelser. Han skrattade och skrek, kastade sin hatt i vädret och gjorde de besattaste krumsprång, yttrande sin fägnad öfver att hans fiender fått sin lön, och lofvade att till morgondagen skicka efter hustrun, på det att hon personligen skulle få tacka sina hämnare.

      Medan herr Johansson i närheten af huset gjorde magnetiska observationer, ströfvade vi andra omkring i trakten, men markens oerhörda oländighet gjorde det svårt att komma ur fläcken. Den ena lilla insjunkna kratern bredvid den andra bildade de möjligt knaggligaste kullar och gropar, och lavans skarphet kom hvar och en att med bedröfvelse tänka på sina skodon, en dyrbar vara på långresor. Bland de skrofliga stenarna vexte täta massor af jättelika Cactusbuskar, hvars qvarterslånga taggar manade vandraren att hålla sig på aktningsfullt afstånd. I bottnen på en del af kratrarne voro gölar af ytterligt salt vatten, i andra en obehagligt stinkande dy. På småfoglar var ingen brist, och de voro, som nämndt är, föga skygga. En roffågel sågs äfven, och vid stranden svärmade sulor, måsar, pelikaner och tropikfoglar. Ofantliga ödlor af gement utseende kröpo på de svarta lavahällarna, och det hela hade verkligen en något antediluviansk anstrykning.

      Om aftonen återvände vi ombord nästan samtidigt med doktor Kinberg och hans sällskap, hvilka, utom en mängd foglar och ödlor, medbragte några skälar, hvilka talrikt träffas på ön. De krypa ofta upp i skogen ett stycke från stranden; bäst man går öfverraskas man af deras grymtande, och ser en besynnerlig figur grinande och visande en ganska aktningsbjudande tandrad. Oaktadt sitt bistra utseende äro de dock föga farliga, emedan deras rörelser på landbacken äro mycket långsamma: men få de tag med tänderna, så bita de förfärligt. Framfötterne sitta vida längre bakåt än på de i Sverige befintlige skälarter, så att de kunna resa hufvudet mycket högre i vädret än desse, de största af dem säkert till en höjd af två alnar.

      Följande morgonen förnyades besöket på ön, och på dess innevånares begäran, medföljde två af fregattens timmermän för att reparera deras hvalbåt, som var i något skralt tillstånd. När båten nalkades ön, kom en stor skäl simmande bredvid den, och följde den ett långt stycke, emellanåt dykande under den med lika qvickhet i rörelserna som någon fisk. Frampå dagen kom den omtalade frun ned från sitt hemvist i det inre af ön; hon färdades på en boricka, hade snyggat upp sig på bästa vis och dervid, efter hvad man kunde tycka, med serdeles omsorg ordnat ett par de allrakokettaste små lockar vid tinningarna.

      Hennes yttre var också ingalunda ofördelaktigt, ehuru hon ej kunde göra anspråk på skönhet. Hon berättade omständligt hela förloppet af mordet på general Mesena. Hon hade med sin man och en annan af härvarande karlar gått ned till stranden när fartyget syntes; hvalfångare komma ofta hijt för att köpa sköldpaddor, och innevånarne äro alltid på utkik efter dem. Fartyget hann ej ankarplatsen förr än i skymningen, och de nämnda tre personerna hade derföre öfver natten stadnat qvar i det lilla huset, som beboddes af generalen och fyra soldater. I sin bästa sömn väcktes allesammans af ett par bösspipors instickande genom fönstren och befallning att stiga upp och tända ljus, hvilket de genast gjorde, och funno huset omringadt af bofvarne, som voro väl beväpnade och medförde lykta. Generalen tvangs genom hotelser att uppgifva hvarest han hade sina penningar förvarade, och röfrarne bemägtigade sig alltsammans, som skall hafva uppgått till ett par tusen piaster. När det blifvit ljust fördes generalen, de fyra soldaterna och hon sjelf ombord, medan hennes man och den andra fiskaren lemnades bundne i huset. Tilldragelserna ombord berättade hon på samma sätt som förut blifvit uppgifvet af tunnbindaren på George Howland, och förtäljde med mycken naivetet sina egna missöden. För att betyga oss sin erkänsla för den tjenst vi gjort henne med att bidraga till röfrarnes gripande, utdelade hon bland oss en hop snäckor hon medfört, och kunde ej förmås att derföre emottaga betalning, hvarföre vi i stället gjorde henne några små skänker. Olyckligtvis fingo vi ej tillfälle att gifva henne hvad hon sade sig mest behöfva, synålar och tråd.

      Till middag för det i land varande sällskapet anrättades en sköldpadda. Slagtandet förrättades af en af öns innevånare och tillgick på ett högst grymt sätt. Paddan lades på rygg och underpallades på sidorna för att ligga stadigt, hvarpå bukskölden med en yxa losshöggs och borttogs, under hvilken temligen långsamma operation paddan sparkade på det ohyggligaste sätt. Köttet stektes i den olja, som erhålles ur djurets fett, och var ganska smakligt, ehuru vi ej kunna sätta det så högt på den gastronomiska skalan, som åtskilliga af våra föregångare gjort. Äfven anrättades ett antal af de röda och brandgula krabbor, hvaraf stranden hvimlar. De äro ganska skygga och qvicka, så att man endast med svårighet kan taga dem lefvande, men genom att slå dem med en käpp går det lätt att samla ett betydligt antal af dem. De äro förträffliga till smaken, så att vår middag blef, med tillhjelp af från fregatten medtaget bröd och vin, helt lucullisk emot hvad vi nu en tid varit vane vid. Paddorna godkändes, och vi tillhandlade oss ett tjog af dem till förbrukning ombord.

      Dessa djur äro verkligen högst märkvärdiga. De träffas ännu, oaktadt det oerhörda antal, som hvarje år fångas, i stor mängd på alla de större af Galapagos-öarne, men det påstås att de skola vara något olika till utseende på olika öar. Man må dock ej tro att man blott behöfver sätta foten i land för att genast få se några af dem: de hålla sig i allmänhet helst i de inre, högre delarne af öarne, hvarest finnes tillgång på vatten, som der genom kondensering af de kring höjderna vanligen hängande moln bildas, ehuru i så små qvantiteter att inga bäckar eller rännilar deraf kunna uppkomma, från hvilket förhållande endast Charles-ön och ett ställe på Chatham-ön göra undantag. De som vistas i de lägre och torrare delarne tåga emellanåt uppåt höjderna för att dricka, och hafva genom dessa färder upptrampat ordentliga stigar, som betydligt underlätta den annars för menniskan högst mödosamma vandringen till det inre af öarne och uppåt höjderna. Åfven om paddor finnas i mängd, blir deras förande ned till stranden alltid en ganska besvärlig operation, i synnerhet för de förre, hvilkas tyngd öfverstiger en mans krafter. Det uppgifves, att

tvåhundrade marker kött erhållits af en enda padda, som lefvande varit så tung att det behöfts sex karlar att bära henne. De flesta äro på långt när ej så stora, utan omkring en aln långa. De kunna ombord lefva flera månader utan föda, och magra ej ens derunder. Hvalfångare förse sig med dem i stort antal, och nedsalta till och med betydliga qvantiteter *).

      Chefen hade ämnat afsegla om qvällen, men stiltje qvarhöll oss till kl. 2 förmiddagen d. 13, då vi lättade för att gå till Charles-ön. Vi kryssade hela dagen mot en laber sydsydvestlig vind, och hade hela tiden flera af öarne i sigte, men luften var för disig för att tillåta deras konturer att tydligt skönjas. Den 14 tillbragtes på samma sätt, och strömmen åt nord var ganska märkbar. Charles-ön var i sigte från tidigt på morgonen, och kl. 5 e. m. ankrade fregatten på Blackbeach Road på tjugutvå famnars djup, med botten af lera och grof sand. Högsta kullen på ön pejlades härifrån i ost, och den genom sitt namn tillräckligt beskrifna Sadel-udden (Saddle Point) i S. ½ V. Chefen afgick genast med sin gigg för att undersöka landningsstället, som befanns vara temligen beqvämt, oaktadt litet bränning på stranden. Ett skjul och ett hus stodo der bredvid, och en karl anträffades, som befanns vara en för några dagar sedan på egen begäran af en amerikansk hvalfångare qvarlemnad matros **). Denne visade oss en skrifvelse från guvernören öfver öarne, hvaruti han tillkännagaf sin afresa från ön med ett peruvianskt hvalskepp. Han och en gosse hade efter Breones och hans sällskaps rymning varit de enda på ön qvarlemnade innevånare, utom kapitenen på George Howland och hans matroser, hvilka med olika fartyg begifvit sig derifrån. Skrifvelsen slutade med begäran att på ön qvarlemnad egendom skulle lemnas fredad och att besökande fartyg ville anteckna sina namn och tiden för besöket. Det var nu för sent på aftonen för att företaga några utflygter, men hvar och en gjorde sig i ordning för att följande morgon i god tid kunna begifva sig åstad.

      Vid dagens inbrott var också hvar och en rustad, som ej af tjensten qvarhölls ombord. Bränningen går temligen stark på stranden, men ej så att båtarne vid landningen löpa någon fara, utan hela olägenheten är att man gerna blir litet våt om benen, när man skall från dem hoppa i land. Stranden består af till fin sand söndermalen lava, hvars mörka färg gifvit stället sitt namn. Sandstranden utsträcker sig blott ett litet stycke, och begränsas af svarta, skrofliga lavahällar, beväxte med samma slags buskar och cactusar som de på Chatham-ön

befintlige. Herr Johansson stadnade vid stranden, för att i skydd af det der befintliga skjulet göra magnetiska observationer, medan alla de andra begåfvo sig inåt ön. Utom de vanliga lockelserna för fregattens jägare, fanns här en annan af mera ovanlig natur. Chefen hade af krigsministern i Ecuador, general Villamil, erhållit löfte att här bekomma ett par oxar, men då nu alla menniskor farit sin väg från ön, fanns ingen annan utväg till deras erhållande än att skjuta dem.

      Från stranden leder en stig långs en med cactusbuskar och höga örter bevext dalgång till en öppen och något odlad plats, hvarest en del af den numera öfvergifna koloniens byggnader äro uppförda; afståndet är omkring en fjerdingsväg. Denna koloni anlades 1832 och erhöll efter general Flores namnet Floriana, som blifvit utsträckt till hela ön. Den ofvannämde Villamil var dess första guvernör, och den blomstrade i början temligen upp, så att den ett par år derefter räknade omkring trehundra innevånare, dels för politiska och andra brott deporterade, dels frivilligt dit flyttade personer. Detta gynnande resultat blef dock ej långvarigt, ty mot slutet af 1830-talet gjorde en del af förbrytarne uppror, dödade Villamils efterträdare, och sedan hela den bättre delen af befolkningen återflyttat till fasta landet, har kolonien alldeles förfallit. Vi skola längre fram få se att en dylik borde här kunna blomstra, om dess befolkning bestod af idogt folk.

      Kring husen, som voro af den tarfligaste beskaffenhet och i högst förfallet tillstånd, voro ett par små inhägnade täppor, hvari pumpor voro planterade och nu stodo i blomning. En källa med god vattentillgång finnes här, och en ledning af blyrör ned till stranden skulle lätt kunna åstadkommas. Vattnet är rensmakande, men var obehagligt ljumt; bassinen skuggades af ett präktigt fikonträd, och talrika småfåglar hoppade och qvittrade deromkring. De voro här något litet skyggare än på Chatham-ön, det vill säga man kunde ej slå ihjäl dem med laddstaken. Att döma efter den frodiga gräsvexten, måste den lilla afsatts, hvarpå husen och planteringarne äro belägna, hafva en mycket fruktbar jordmån, och man har derifrån en ej obehaglig, fast något ödslig utsigt öfver en del af öns vestra sluttning. At öster reser sig det klockformiga Sadelberget (Saddle Hill) till en höjd af 1800 fot öfver hafvet. Dess topp är ofta insvept i moln, hvars fuktighet underhåller en frodig vextlighet på bergets sluttningar.

      Lemnande Sadelberget till höger, fortsätter gångstigen uppföre en sakta sluttning, hvars skarpa och torra mark är glest bevext med buskar och örter. Då man vandrat ungefär en fjerdingsväg och nalkas bergets fot, blir vextligheten frodigare, och helt oförmodadt befinner man sig på bergets östra eller sydöstra sluttning, hvarest man öfver en häck, ur hvilken höga, trädlika aloestänglar uppspira, och

emellan frodiga orange- och limonträd blickar ut öfver en af två klockformiga berg omgifven, åt söder öppen vidsträckt dal, i hvilken frodiga gröna fält omvexla med lummiga skogsdungar. Öfvergången från torrheten och ofruktbarheten på Sadelbergets nordvestra sluttning till den lifliga och saftiga grönskan på dess sydöstra, är lika tvär, som då man i en stad, kommande från en ruskig gränd, genom att vika om hörnet utkommer på en vacker gata. Ett halft dussin hyddor voro här uppförde i ett läge, som med skäl kan kallas högst intagande.

      Författaren och en kamrat råkade häruppe chefen, som, beledsagad af den amerikanske matrosen, begifvit sig i förväg för att se efter hvar kreaturshjordarne kunde anträffas, men ej lyckats varseblifva några, ehuru han hört deras bölande. Sedan vi erhållit underrättelse om at hvilket håll de hörts, begåfvo vi oss ned i dalen för att försöka vår lycka. Det höga och våta gräset gjorde vandringen stundom litet besvärlig, isynnerhet som det dolde lösa lavastycken, på hvilka man ofta snafvade. Nedkomne i en skogsdunge förmärkte vi färska bevis på boskapens vistande i närheten, och sedan vi gått öfver en liten halft uttorkad rännil och en stund varsamt krupit genom ett vidlyftigt busksnår, sågo vi nära ett lummigt mimosaträd den rödbruna ryggen af en väldig oxe sticka upp bland buskarne. Afståndet var nog långt för våra dubbelbössor, hvarföre vi med all försigtighet kröpo bakom snåren för att komma litet närmare. Oxen var då emellanåt bortskymd; helt oförmodadt fingo vi höra en liten hund, som följt oss gifva skall, och det derpå följande brakandet i buskarne tillkännagaf att den påräknade steken gått vår näsa förbi. Vi rådslogo just om hvad som borde företagas då hunden ånyo hördes skälla, och några ögonblick derefter kom en hjord af omkring tjugu eller tjugufem vackra kreatur i fullt språng emot oss, men skyggade vid vår åsyn och svängde af innan den kom i godt skotthåll. Vi sköto dock genom buskarna efter en ko, men utan märkbar verkan, och fortsatte derpå vår väg längre framåt dalen. Snart kommo vi till en förfallen hydda och fingo på litet afstånd i en skogsbacke se ett halfvuxet ungnöt, som tycktes vara mindre skyggt än dem vi förut träffat. Vi närmade oss skyndsamt, men just som vi båda skulle lägga an, märkte vi att djuret var tjudradt, och straxt bredvid anträffades fem kalfvar i en folla. Då den sista af öns innebyggare för en månad sedan begifvit sig bort, så kan man tänka sig i hvilket tillstånd af utsvultenhet dessa arma kräk skulle befinna sig. Den tjudrade stuten hade gnagit allt hvad han nått åt, men var nu insnärjd i linan och nådde ej många alnar omkring; vi redde ut linan och flyttade honom så att han kunde komma åt litet gräs. Kalfvarna i follan hade nästan intet att äta,

men god tillgång på vatten, som ymnigt sipprade ned från ett brant sandstensberg. Vi beslöto att följande dagen hemta hela sällskapet ombord, med undantag af en, som utsågs till omedelbart begagnande och affärdades medelst en kula för pannan. Kroppen styckades, och vi medtogo så mycket vi förmådde bära, för att dermed traktera våra kamrater.

      Fordom hade guvernören här sin bostad, och en angenämare plats derför kunde han knappast hafva valt. Utmärkt bördig jord finnes i tillräcklig mängd för att föda en talrik befolkning, ypperliga betesmarker ligga mellan bergen, och på kallt, rent vatten är god tillgång. Ur sandstensblock hafva tillförene här boende nybyggare utholkat vattenkar och ugnar; stenen är så lös, att ingen särdeles svårighet kunnat möta dervid. Hela lägenheten var så täck, att man smått kände sig frestad att här nedslå sina bopålar och lefva i obemärkt ro.

      Det led nu på eftermiddagen, så att vi måste tänka på återvägen, och begåfvo oss efter en liten stunds hvila åstad med våra köttstycken på ryggen, vida mer liknande flibustierer än Kongl. Maj:ts officerare. Under vägen gjordes ett ytterligare försök att komma en ensam betande oxe i skotthåll, men han tog till benen och försvann i skogen långt innan vi kunde nå honom. Vandringen upp ur dalen med våra bördor på ryggen blef något tröttsam i trettio graders värme, men perspektivet af kalfstek höll modet uppe. I grannskapet af de ofvannämnde på Sadelbergets sluttning belägna husen sågs en karl af besynnerligt utseende komma fram ur skogen; han befanns vara en af magister Andersons medhjelpare, som hittat på ett af delikata limoner dignande träd, och, för att kunna ombord medföra tillräckligt af dess frukt, tagit af sig benkläderna, dem han, efter att hafva tillbundit deras nedre öppning, fyllt med limoner, och sedan satt gränsle öfver sin nacke, i den säkra beräkning att ej möta några fruntimmer, hvilka kunnat finna sig och anständigheten förnärmade genom hans sansculottism. Vid den närmast stranden belägna bebyggda platsen råkade vi flera af kamraterna, hvarpå eld uppgjordes och en del af kalfven på fältvis anrättades, sällskapet i allmänhet till mycken gamman. Efter slutad måltid begåfvo vi oss till landningsstället, hvarest det återstående af dagen tillbragtes med att skjuta småfogel, pinguiner och dylikt.

      Följande morgon, d. 16, afgick ånyo ett antal jägare för att försöka fälla en oxe; några man under befäl af en konstapel medsändes för transporterandet af bytet, och några underofficerare medföljde för sitt nöje skull. Det hade regnat under natten, och frampå morgonen, sedan vi aftågat, kommo ytterligare några skurar, så att det höga gräset var ytterst vått och man vid vandringen i skogen

oupphörligt genomdränktes af det från träden, när dessa skakades, nedfallande vattnet. Ned från den förutnämnda gräsrika dalen, fingo vi straxt se en oxe, som betade på en öppen plats på en bergsluttning. Vi skyndade genom ett kärr till foten af berget, men komne ett stycke upp genom skogen, som skiljde oss från betesplatsen, hörde vi ett skott från en af kamraterna, som kommit litet i förväg, och snart mötte oss med den underrättelsen att han skjutit bom. Efter en stunds förlopp fingo vi se en hel hjord skymta mellan träden på andra sidan dalen, ej långt från den folla der kalfvarne voro instängde. Vi qvarlemnade der konstapeln och hans folk, med befallning att följa efter när de hörde skott, och begåfvo oss in i skogen, der vi snart stötte på kreaturen, af hvilka dock blott ett par syntes genom de täta buskarna. Men lyckan var oss ej bevågen: ett par skott hade blifvit fuktiga och brunno ej af, och de andra gingo bom. Vi väntade en stund till dess konstapeln med sitt folk hunnit anlända, och begåfvo oss efter boskapen, af hvilken vi väl ett par gånger sågo en skymt, men snart tappade spåret. Vi fortsatte dock sökandet ett par timmar, men kommo in i vidlyftiga och högst oländiga kärr, hvarest änder funnos talrikt, men voro svåra att skjuta i anseende till buskarnes täthet. Ingen af oss hade varit at denna trakt af ön, och man började att fundera på att kunna hitta tillbaka igen, en ej så lätt sak, emedan vi gjort många krokar och träden skymde de höjder vi påräknatsom vägmärken.Efter ett par timmars vandring i den ohyggligast oländiga mark, anlände vi fram till follan, men vid framkomsten saknades konstapeln. Vi sköto några skott för att vägleda honom dit, och då vägen derifrån ned till landningsstället ej var kinkig att hitta, begåfvo vi oss allesammans utaf, medförande de förutnämnda kalfvarna. Två permitterade styrmän saknades äfven, men hade redan tidigt skiljt sig från hufvudstyrkan för att promenera på egen hand. Kl. 2 e. m. kommo vi ombord med sönderrifna kläder och utslitna skor samt uppgifne af trötthet.

      Emedlertid förflöt dagen utan att någon af de tre saknade visade sig, förr än just i skymningen, då den ena af styrmännen sågs på stranden och blef hemtad ombord. Han berättade att hans kamrat hade tröttnat upp och beslutat att öfver natten hvila i skogen för att följande morgon fortsätta sin väg ombord, och att han hade reda på hållet hvartåt han skulle gå, så att ingen fara var å färde. För att söka reda på konstapeln anordnades till följande dagen en afdelning manskap, under befäl af en officer, och försedd med signalhorn och pistoler.

      Tidigt på morgonen d. 18 anlände den saknade styrmannen, och emot middagstiden konstapeln. Den sednare befann sig i ett

verkligen bedröfligt tillstånd, genomblött, sönderrifven och så uttröttad att han knappt kunde röra sig. Han hade af trötthet blifvit efter oss, och satt sig att hvila i tanke att hinna oss vid follan, men hade kommit vilse i skogen, och slutligen genom att klättra upp på en höjd fått reda på hållet, åt hvilket han skulle gå. Båda hade i skogen mött vilda svin och getter. På eftermiddagen återkom den utsända afdelningen, och kl. 6 gingo vi till segels.

      Charles-ön har åtskilliga gånger varit ett tillhåll för äfventyrare, vanligen rymmare från hvalskepp, som länge i mängd besökt dessa hamnar, i det dubbla ändamålet att erhålla förfriskningar och fånga spermaceti-hvalar, hvarom vi snart skola vidare nämna. Befälhafvare och manskap på dessa hafva brukat lägga sina bref i en på ett visst ställe på Charles-ön uppställd låda, och hemgående fartygs kapitener hafva sällan försummat att medtaga der funna bref, för att från den engelska eller amerikanska hamn, dit de gingo, afsända dem enligt adress. Viken, der lådan plägar finnas, har deraf fått namnet Post Office Bay. Under kriget mellan England och Förenade Staterna 1812—14, visste Commodore Porter, chef på amerikanska fregatten Essex, att vända detta bruk sig till godo, och lyckades, genom på denna väg erhållna upplysningar och qvarlemnade försåtliga varningar till sednare ditkommande fartyg, att bemägtiga sig nästan alla engelska hvalfångare i denna del af Stilla Hafvet. Porter omtalar *) en Irländare, som kort förut slagit sig ned på ön, och hvars historia är nog märklig för att här förtjena ett rum. Han hade på egen begäran blifvit landsatt från ett engelskt fartyg, och byggt sig en liten hydda, kring hvilken han odlade potates och pumpor, hvars ymniga afkastning han afyttrade åt besökande fartyg mot romm eller penningar. På detta sätt lefde han några år i fullkomlig ensamhet, utan annan förströelse, än att emellanåt supa sig full. Men sedan han en gång lyckats tillbyta sig ett gammalt gevär och litet ammunition, flög äregirighetens demon in i honom, och han beslöt att både göra sig till herrskare öfver ön och skaffa sig undersåter. Den första menniska, han efter detta besluts fattande råkade på egen hand, var en neger, som vaktade en båt tillhörande ett vid ön liggande fartyg. Paddy **) tvang med spändt gevär negern att följa sig inåt ön, med förklaring att han nu vore Paddys slaf; men då negern en gång märkte sin nya husbonde ej vara rätt på sin vakt, sprang han på honom, kastade honom till marken, band hans händer och släpade honom till stranden. Vid ön befann sig ett engelskt fartyg, hvars kapiten

dömde Paddy till prygel och hvars besättning sedan fråntog honom de penningar han samlat, förstörde hans hydda och planteringar, och lemnade honom med handklofvar på. Paddy lyckades dock blifva dem qvitt medelst en gammal fil, hvars skaft han slog in i ett träd, och beslöt att på ett eller annat sätt hämnas. Han fortsatte att sälja grönsaker åt ankommande fartyg, men narrade under tiden en och annan af deras besättningar att rymma, och lyckades att göra sig åtlydd af dessa sina undersåter. Slutligen bemägtigade han sig en båt och begaf sig med sina fyra kamrater till Guayaquil, dit han anlände ensam, efter att, som det troddes, under vägen mördat de andra, då han såg att vattenförrådet ej skulle räcka fram. Han begaf sig vidare till Payta, hvarest han förälskade sig i en mulattska, som besvarade hans böjelse; men när han med sin drottning skulle återvända till sin ö, blef han häktad. Hans sednare öden äro obekanta, men slägtet är ännu ej utdödt på Polynesiens ögrupper, hvarest ej få individer äro bosatte, hvilkas öden och egenskaper hafva mycket tycke af Paddys.

      Vi lemnade, som nämndt är, Floriana d. 17 på aftonen. Under natten var det nästan stillt, men på morgonen friskade det från sydost, och i dagningen befunno vi oss midt i hufvudgruppen. Bakom oss låg Floriana, till venster den stora Albemarle-ön, hvars Sydvestra ända når en höjd af 4,800 fot, till höger Indefatigable- och Barrington-öarne, och rätt förut Duncan- och James-öarne. Flera små klippor sågos uppsticka sina svarta branta sidor öfver hafvets yta. Vinden friskade fortfarande: vi passerade tätt öster om den kala och ödsliga Duncan-ön, och drejade derefter bi för att afsända ena låringsbåten med doktor Kinberg och magister Anderson till Indefatigable-ön, hvarifrån de skulle med båten följande dagen segla öfver till Albemarle-ön och vidare till James-ön. En understyrman medföljde för att hafva befälet i båten. Vi passerade vidare nära intill den äfvenledes kala Jervis-ön, och ankrade kl. 1 e. m. i James Bay på femton famnars djup, med botten af grof sand och skal, men flyttade oss sedan längre inåt viken på tolf famnar, samma botten. Det sockertoppsformiga berget på öns vestra udde pejlades härifrån i syd, och den lilla Albany-ön i motsatt streck.

      Så snart fregatten ankrat, afgick båt i land med manskap för att hugga bränsle. Chefen begaf sig åstad för att söka ett af Engelsmannen Colnett uppgifvet ställe, hvarest vatten skulle kunna erhållas, men återvände utan att hafva funnit något dylikt. Flera sjöfarande hafva blifvit narrade af denna uppgift *). Magnetiska instrumenterna

togos i land och observationer anställdes, som dock sannolikt blifva af intet värde i anseende till den störande verkan af lavamassorna.

      James-ön är 1,750 fot hög och till en del skogvuxen. Stranden vid James Bay består dels af sand, dels af en stelnad lavaström, som brant stupar i hafvet från ett par famnars höjd. Den sträcker sig långt från det inre af ön, håller säkert nära en svensk mil i längd och 1,000 till 1,500 alnar i bredd, och dess yta är ännu ej det ringaste söndervittrad, utan liknar en svart sjö, hvars af en häftig blåst upprifna vågor i ett ögonblick stelnat. Endast någon enda cactus hade lyckats slå rot i skrefvorna. Ytans skarphet gjorde vandringen derpå högst obehaglig, de starkaste skosulor skulle der på ett par timmar blifvit genomslitna. Straxt sydvest derom var en liten infallen krater af sandsten, af det slag hvarom Darwin talar *). Stenen låg i de vackraste och regelbundnaste lager, och var mycket lös. Ett stycke derifrån stodo två sockertoppsformiga kullar af rödbrun lava af en högst egen sammansättning: den ser ut som den varit i stänger af en blyertspennas tjocklek, som blifvit brutna i små bitar och hoplimmade utan någon slags ordning. Magnetiska observationerna gjordes första dagen i närheten af den nämnde sandstenskratern, men följande dagen på andra sidan om lavaströmmen, hvarest en lång sandstrand erbjöd en bättre landningsplats. Bränningen går öfverallt temligen stark, utan att dock i allmänhet vara farlig. Vi voro dock första qvällen vid ombordfarten nära att få alla våra instrumenter förstörda genom ett par höga sjöar, som kommo inrullande just som vi skulle sätta af från land, och fyllde båten upp under tofterna. Lyckligtvis voro lådorna så täta, att endast högst obetydligt vatten trängde sig in i dem, hvarigenom instrumenterna sluppo undan utan allvarsammare skada.

      Äfven för den som redan besökt de två öar, vi nyligen lemnat, erbjuder James-ön en besynnerlig anblick, ty de andras egenheter framträda här i en vida skarpare form. Likasom der, svärma skaror af rödgula krabbor på de mörka lava-hällarne, på hvilka pelikaner och penguiner sitta i långa rader, under det att sulan sväfvar öfver vattnen och pilsnabbt störtar ned på sitt rof. Medan hon uppifrån oroar fiskslägtet, anfalles det nedifrån af skälen, hvilken med otrolig snabbhet förföljer stimmen, som ses hoppa högt ur vattnet för att undgå sin förföljare: men denne hoppar lika qvickt och hugger ibland sitt rof i luften **). Utom de nämde sjöfoglarne finnas änder, åtskilliga småfoglar, hägrar af ett par olika slag, och en liten vacker dufva i stort antal. Alla äro ännu mindre rädda här än på Chatham-ön; man kan

utan svårighet slå ihjäl smafoglarna med en käpp, och de fråga ej det ringaste efter på dem kastade stenar, äfven om dessa flyga helt tätt förbi dem. De satte sig på instrumenterna medan man höll på att observera. Sköldpaddor och stora ödlor finnas äfven här, och ett par slag små vackra gröna ödlor kilade bland buskarna nästan vid hvarje steg man tog. Bredvid den förutnämnda lavaströmmen är åt nordost ett temligen vidlyftigt med mangle-buskar bevext sandfält, men inåt ön är marken högst oländig, och kläder och skodon sönderslitas vid vandring derstädes på ett bedröfligt vis, hvarjemte den starka hettan, som d. 19 uppgick till 32° i skuggan, gjorde hvarje ansträngning högst påkostande. Den svarta lavan var så upphettad att den brände genom skosulan.

      Den 19 om eftermiddagen anlände doktor Kinberg och magister Anderson, som besökt Indefatigable- och Albemarle-öarne, och medbragte en myckenhet af hvarjehanda naturalster, bland hvilka de stora brandgula ödlorna i synnerhet ådrogo sig uppmärksamhet. En haj fångades ombord, samt åtskillig annan fisk, hvarpå i allmänhet är god tillgång kring dessa öar. Hafssköldpaddor anträffas ock, isynnerhet under äggläggningstiden. Innan vi lemna James-ön, vilja vi gifva en liten öfversigt öfver Galapagos-gruppens klimat och historia.

      Närlagde efter Fitz-Roy kopierade karta ger, bättre än någon beskrifning, begrepp om de olika öarnes läge och storlek *). Oaktadt belägne under eqvatorn, är deras klimat ej serdeles hett: dock är skillnaden märkbar mellan de södra öarna och de norra, hvilka sednare äro vida hetare, likasom bergens södra sluttningar äro vida fruktbarare än de norra. Orsaken dertill är den nästan oupphörligt blåsande sydliga- eller sydostliga vinden, som hopdrifver molnen på denna sida, hvilken suger till sig större delen af deras fuktighet, och blott lemnar en mindre del åt öns öfriga delar. Vid Charles-ön hafva vi redan anmärkt detta förhållande: regn faller der ofta uppe i bergen, hvarpå vi flera gånger under vårt korta vistande derstädes sågo prof. Den 20 föll ock en temlig skur på James-ön, men i allmänhet skall regn ej ofta falla, fastän höjderna gemenligen äro molnomgifna. November, December och Januari äro de regnigaste månaderna; vädret skall då vara mycket tjockt och ostadigt, med ofta inträffande åska. Den vackraste årstiden inträffar medan solen är omkring norra vändkretsen. Vid Chatham- och Charles-öarne hade vi nu i Maj en temperatur af 27—29° om dagen, och om natten omkring 24°; vid James-ön var den sednare likasom på förutnämnde öar, men om dagen hade vi ända till 32°, som i land till odräglighet ökades genom den från

marken reflekterade solhettan. Hafsvattnets temperatur höll sig på alla tre ställena omkring 25°. Under en månads vistande inom gruppen, från medlet af September till medlet af October, fann Fitz-Roy ingen gång högre temperatur än 23°, men en gång vid Sydvestra udden af Albemarle-ön endast 15°. Denna låga temperatur tyckes hänvisa på en ström af kallt vatten från syd, och han nämner flera gånger om en i öarnes närhet starkt åt nordvest sättande ström, hvaraf vi dock hvarken före ankomsten, under vistandet bland öarne eller vid afseglingen derifrån hade någon särdeles känning.

      Då efter Panamás plundring flibustiererne och bukaniererne började utsträcka sina plundringståg till Spaniens vid Stilla Hafvet belägna kolonier, blefvo Galapagos-öarne dem ett beqvämt tillhåll både genom sitt läge och genom den tillgång på lifsmedel de erbjödo i skapnad af sköldpaddor och fisk. I sednare delen af 1600-talet besöktes de dessutom ofta af de äfventyrare, som från England och Frankrike dessa tider begåfvo sig ut för att, allt son det föll sig, drifva handel eller kaperi, och bland hvilka flera ganska märkvärdiga sjöfarande anträffas, såsom t. ex. Dampier, Cowley, Jean Bart, m. fl.: hvilka, sedan de på sådant sätt skaffat sig rykte för tilltagsenhet och skicklighet, ofta af sina regeringar i krigstid anställdes vid rikenas flottor, som då till en stor del kommenderades af för tillfället antagne officerare. Genom af dessa personer meddelade beskrifningar blefvo de serskilde öarne inom gruppen först kände, och de af dem gifna engelska namn hafva bibehållit sig till våra dagar. Vi igenkänna i dem Stuartska husets och dess förnämsta anhängares namn.

      Mot slutet af 1700-talet började Stilla Hafvet blifva någorlunda kändt, och hvalfisket, som förut hufvudsakligen bedrifvits i Norra Ishafvet, befanns der vara ännu mera lönande. En stor svårighet låg dock i vägen för dess bedrifvande, nemligen bristen på ställen, hvarest proviant och vatten kunde erhållas och reparationer verkställas. De spanske hamnarne på Amerikas vestkust voro, likasom alla i Spaniens kolonier, tillslutne för främmande fartyg, som väl bedrefvo en betydlig lurendrejeri-rörelse på kusten, men ej kunde der erhålla sina behof af lifsmedel. De många oceaniska ögrupperna voro för litet kända och lågo för mycket ur vägen för att oftare besökas. Resorna blefvo derigenom, oaktadt det milda klimatet och vanligen herrskande vackra vädret, så till vida besvärliga att besättningarne alltid ledo mycket af skörbjugg. Omkring 1790 erhöllo väl engelske hvalfångare tillstånd att anlöpa spanska hamnar för att förse sig med förnödenheter, men under så hinderliga vilkor att föga eller intet derigenom var vunnet. På begäran af de köpmän och skeppsredare, som spekulerade i hvalfiske på Stilla Hafvet, afsände engelska regeringen

1793 kapiten Colnett för att undersöka hvarest lämpliga hamnar kunde anträffas. Colnett besökte alla i Stilla Hafvet långs Amerikas kust belägne öar, samt Sandwich-öarna, men tyckes på det hela taget ej utfört sitt uppdrag med serdeles lycka eller skicklighet. Hans karta öfver Galapagos-öarne är under all kritik, och beskrifningen just ej utmärkt för trohet, hvarjemte på många ställen temligen obestämda uppgifter förekomma. Vinsten af hans undersökningar blef således ringa, och i brist på bättre blefvo Galapagos-öarne fortfarande ett slags hufvudstation för hvalfångare, som stundom der kunde erhålla vatten i mindre qvantitet, och alltid bränsle, fisk och sköldpaddor, hvarjemte ankarplatserna voro tillräckligt säkra för företagande af reparationer af tackling, båtar m. m. Dertill kom den omständigheten att honhvalarne, för framfödandet af sina ungar, uppsöka vikar, som äro något skyddade mot sjögång, men hafva djupt och klart vatten, hvilka båda egenskaper sunden och vikarne i nämnde ögrupp ega. I synnerhet pläga de för detta ändamål besöka Banks Bay (se kartan), hvarest de mellan Mars och Juni förr talrikt träffades; men det utrotningskrig, som numera så länge förts mot dessa hafvets jättelika innevånare, har dels minskat deras antal, dels skrämt dem, så att nu för tiden jemförelsevis endast få i dessa trakter anträffas, ehuru ett och annat fartyg stundom kan göra god fångst. Förr ansågs denna vik såsom en af de bästa hvaltrakter i Stilla Hafvet, och i öarnes närhet tog den förutnämnda amerikanska fregatten Essex ej mindre än tolf engelska hvalskepp. Befälhafvaren på Essex, Commodore Porter, har lemnat en ganska god beskrifning på ögruppen, men han hade ej tid att i detalj undersöka den eller deröfver upprätta någon karta. Skicklig sjöman och käck officer förorsakade han engelska handeln stora förluster *), till dess hans fartyg vid Valparaiso efter ett tappert motstånd blef taget af fregatten Phæbe och korvetten Cherub.

      Kanske kommer det ej att dröja länge förr än andra och idogare nybyggare, än de hittills bosatte, slå sig ned på Floriana, i hvilken händelse den sjöfarande snart der skulle kunna påräkna ymnig tillgång på alla slags förfriskningar, både af djur- och vext-riket, hvarjemte vatten med säkerligen ganska måttlig kostnad skulle kunna ledas ned till stranden, så att åtminstone måttliga qvantiteter deraf skulle stå till buds. För närvarande finnes blott ett enda ställe, hvarest vatten kan till större myckenhet fyllas: det är i Freshwater Bay på södra sidan af Chatham-ön, i en liten vik, hvari båtar utan svårighet kunna landa. Fartyget måste dock ankra utanför i öppna hafvet, men med ordentliga ankardon är ingen fara för handen.

      Den 20, kl. 5 om aftonen, lemnade vi James-ön, styrde nordvest-vart med frisk sydsydostlig vind, och skuro ett par timmar efter afseglingen för fjerde gången under resan eqvatorn. Den 22 fingo vi på 4° N. åter känning af den åt öster sättande ström, hvilken vi en gång förut anmärkt, men med hjelp af en god och temligen frisk vind passerade vi denna gång genom dess område på två dagar, under hvilka vi skjutsades 76 mil (13 sv. m.) åt Öster. Dess norra gräns var vid 7° N., och tycktes skarpt markerad: vattnets temperatur var omkring 28°. Vädret var dessa två dagar mulet och regnigt, och fortfor sålunda flera dagar med vestlig och sydvestlig vind. Den 27 och 28 hade vi mellan 12—14° N. temligen hård blåst från vest och nordvest, med tjockmulen luft och ytterst häftiga regnskurar. Blixt syntes flera gånger om qvällarne, men ingen åska hördes. Den 29 blef vädret vackert, men labra vestliga och nordvestliga vindar qvarhöllo oss flera dagar nästan på samma ställe. Den 2 Juni fingo vi vinden från nord och nordost och smickrade oss med att nu ändtligen hafva fått nordostpassäden, men sedan den fortfarit sålunda ett par dagar, återkom den gamla nordvesten. Den 4 voro två seglare i sigte, hvaraf den ena visade holländsk flagg. Hettan hade hela tiden varit ganska besvärlig; den uppgick om dagen ända till 31°, sjönk om natten sällan under 25°, och flera dygn å rad var den ej under 27°. En sådan fortfarande värme blir snart plågsam ombord, och hafsvattnets var så varmt (28°—29°), att bad endast obetydligt uppfriskade den förslappade kroppen. Strömmen satte i allmänhet något åt syd. Den 6, 7 och 8 fingo vi ligga och hacka mot labra nordvestliga vindar, men d, 9 kom slutligen den efterlängtade nordostpassaden på 15° N. och 118° V.

      Redan vid afseglingen från Galapagos-öarne hade alle man blifvit satte på ranson af vatten, och då åtskilliga proviantartiklar började lida till slut, beslöt chefen att, i stället för att fortsätta seglingen till San Francisco, hålla af till Sandwichs-öarna, på hvilka kurs nu sattes. Den stadiga och friska passadvinden medförde, som vanligt, ett vackert och angenämt väder; luftens temperatur sjönk snart till 24—25° om dagen, och 21—22° om natten, på samma gång som hafvets till 23—24°. Flygfiskar syntes i otaliga skaror, men föröfrigt inga djur, hvarken hvalar, tumlare eller hajar. Allt efter som vi nalkades vändkretsen drog sig vinden mera på ostlig, och stundom ända till ostsydost. Några små regnskurar förekommo emellanåt, och nätterna voro ofta mulna. I allmänhet var passaden ej mycket frisk, och kastade temligen ofta ett eller annat streck åt ömse sidor.

      Den 20 om qvällen var vinden ganska styf med regnbyar, och följande dagen kl. 2 e. m. fingo vi Maui, den nordostligaste af

Sandwichs- eller Hawaiiske Öarne, i sigte. Kort derefter visade sig äfven Molokai eller Morotai, som ligger vester om Maui. Båda äro höga och klippiga. Om qvällen friskade vinden starkt med regnbyar, och vi måste minska segel till endast märsseglen, för att ej under natten göra för stark fart. Följande morgon befunno vi oss vid Molokais vestliga udde och i sigte af Oahu, passerade genom sundet, som skiljer dessa två öar, och fingo snart de af kala, utspringande, slocknade kratrar bildade uddarna Lealu och Leahi (Diamond Point) i sigte. Hvar och en ombord varande betraktade med intresse dessa af ingen af oss förut sedda öar, om hvilka vi endast genom ofullständiga beskrifningar egde någon kännedom, och på hvilka vi för första gången skulle göra bekantskap med den vidt utbredda och mycket omtalade polynesiska menniskorasen. Straxt före kl. 10 f. m. fingo vi den af Leahi hittills skymda staden Honolulu i sigte, en liten stund derefter kom en båt medförande lots långs sidan, och kl. 11 ankrade vi på redden på tjugusex famnars djup och botten af grof sand. Före oss låg här nordamerikanska fregatten St. Lawrence, densamma som ett par år förut varit i Stockholm och 1851 till London öfverfört Förenade Staternas bidrag till den stora expositionen.

      Under seglingen mellan Galapagosöarna och Honolulu förlorade vi ytterligare en skeppskamrat, båtsmannen Broms, som d. 8 Juni dog af nervfeber, och följande dagen på vanligt sätt begrafdes i hafvet.

Carl Skogman.
      Fregatten Eugenies resa omkring jorden åren 1851-1853, under befäl af C.A. Virgin.
A. Bonnier, Stockholm, [1855].
pp. 165-183.

George Howland  Source  Whalesite