George Howland  Source  Whalesite

FEMTE BREFVET.

Innehåll: Segling till Guayaquil viken — Möte med sjöröfvare och krigiska anordningar — Deras skepp tages utan svärdslag — Dess historia — Ön Puna med dess fågelburar liknande hus och tropiska natur — Upp egling med röfvarskeppet till Guayaquil — Piraternas afrättning — Blick på det inre tillståndet i Syd - Amerikas republiker — Staden med dess egendomliga karakter — På foden flytande hus och vedmassor — Mot jordbäfningar väl inrätlade hus — Tjåligt logis bland skorpioner — Mödosamma utvandringar bland moskiter — Chimborazzo och Cordillerernas bögland — Krigiska tillrusln ngar mot en inkräktare — Fregattens afsegling — Sändebud och skrifvelse från Flores moltagas ombord — Ankomst till Panama.

      Vi lemnade Callao den 18 Mars och styrde kurs till Guayaquil. I Peru hade underrättelse ingått, att general Flores, mycket bekant för sina förra revolutionsförsök i dessa trakter, för närvarande tillämnade ett inbrott i Ecuador. Flores hade varit president i

denna republik till år 1845, då hans roffningar och, såsom det påstås, enskilda klandervärda lefnad uppväckte ett motparti, som den 6 Mars bortförde honom till Europa, hvarest han sedermera försökte samla en krigshär för att infalla i Södra Amerika, ett företag, som dock omintetgjordes. I Ecuador insattes efter Flores' fördrifvande ett triumvirat af Roca, Noboa och Olmeda, hvilket dock ej varade längre än till Oktober s. 8. då Roca intog presidentstolen, som han innehade sina lagliga 4 år, hvarefter Noboa uppträdde derpå, tills han 1851 förjagades till Peru af Urbina, hvilken nu såsom chef ledde statens öden, tills nytt presidentval hunnit iordningbringas. Förjagandet af denna inkräktare är nu Flores' syfte, men huruvida det låg någon sanning i föregifvandet uti en proklamation från Panama, att han endast kom för att i sina våldförda rättigheter åter insätta Noboa, eller om Flores styrdes af egennyttiga afsigter, derom hade man stridiga uppgifter. Man visste emellertid icke ännu med säkerhet, hvarken hur långt Flores kommit med sin utrustning, hvartill det påstods att gamla enkedrottningen i Spanien lemnat fyrkarne, eller hvarest han befann sig.

      På vår färd uppåt Guayaquil snuddade vi derföre som hastigast af inåt Payta i öfra Peru (hvilket bland annat är bekant derföre, att den Peruanska sydströmmen här upphör mot norr och böjer sig mot vester bortåt Galapagos-öarne). Kusten bestod der af en i hafvet tvärt afskuren plan kalkhäll, alldeles saknande hvarje spår till vegetation; och svårligen kan man se något för en stad mera afskräckande läge än detta, der de få hussamlingarne, som vi

endast på afstånd temligen otydligt skönjde, lågo inpressade i en remna i den kala klippgrunden. Ett par handelsfartyg sågos liggande derstädes, men till något slags armerad eskader syntes intet spår.

      Efter en kort segling vidare norr upp, ankommo vi till den emot hafvet breda Guayaquil - viken, hvarest vi innan kort passerade den klippiga ön S: a Clara med ett fyrtorn; och eftermiddagen den 24 Mars hade vi hunnit i sigte af ön Puna, som är belägen upp i bugten, vid flodens utlopp. Vi erhöllo då oväntadt besök af kaptenen på ett Hamburgerskepp, som låg uppehållet af stiltje i den stora viken. Denne meddelade oss den underrättelsen, att längre upp i denna vik befann sig en sjöröfvare, som dagarne förut hade tagit en Guayaquilansk skonert och nu blott väntade på vind att komma ut med sitt rof. Vår fregatt fick i blinken ett helt krigiskt utseende. Barkassen och tolfhuggaren (de största båtarne) nedfirades i sjön; tvenne karonader placerades akter och för i den förra, och tvenne smärre kanoner i den sednare; kulor, skrot och krut langades upp i aktningsbjudande quantiteter; de till besättning i båtarne utsedde härklädde sig; sablar, pistoler, patronkök m. m. lågo strödda*) på däcket, och alla sinnen voro i lika hjeltemodig som nyfken spänning.

      I skymningen gingo båtarne ut på sin expedition att uppsöka, äntra och öfvermanna röfvarskeppet, der det sades att 24 pirater befunno sig. Natten var, såsom vanligt i dessa equatorialtrakter, kolsvart, ochmed väntan afbidade vi, qvarlemnade, resultatet. På morgonen återkommo dock båtarne efter hissad återkallelsesignal, utan att hafva kommit fram till det långt aflägsna skeppet, dit nu fregatten sjelf beredde sig att styra upp. Hela förmiddagen var stillt, först på eftermiddagen kom en liten bris, som mot qväl-

len (1/2, 6) förde oss intill röfvarskeppet, hvarpå ogerningsmännen skulle befinna sig. Det låg der lugnt och stilla, på fockmasten var en upp- och nedvänd amerikansk flagga hissad, och blott en man syntes på däck; ursprungligen hade skeppet haft gula och gröna sidor, röfrarne hade velat förändra dess utseende, men hade blott medhunnit att till hälften svartmåla dess ena sida. För att iakttaga all försigtighet i händelse piraterna skulle förstuckit sig under luckorna, afgingo de båda båtarne återigen med sina kanoner och manskapet i full rustning, och från fregatten sågo vi dem helt fredligt lägga till sidan, få kasttåg, springa upp på däcket och taga fartyget i obestridd besittning. Den amerikanska flaggen nedfirades och den svenska uppsattes.

      Ombord befann sig blott en enda man, tunnbindaren Peacock, som afgaf följande berättelse, hvilken sedermera befanns sanningsenlig. Skeppet var en från Nordamerika utrustad hvalfiskfångare, George Howland, som efter fullbordad expedition kommit till Chatam-ön * bland Gallapagos-öarne. Der hade dess kapten gått i land med tvenne båtar, blifvit öfverfallen (och mördad) af en hop Ecuadorianska brottslingar, som varit dittransporterade. Dessa hade genom att hissa en hvit flagg narrat den öfriga besättningen med sina båtar i land, tagit dem, med undantag af tvenne, som räddat sig, och gripit skeppet. Nu afseglade de mot Amerikanska kusten, som det sades, i akt och mening att förena sig med Flores' eskader och genom att sålunda föröka hans skeppsstyrka utverka sig amnesti för sitt gräsliga dåd; dit hunne, togo de äfven en liten slup, som de

sedermera afyttrade i viken, gingo upp på fyren S:ta Clara och tvingade dess tvenne eldare att förena sig med sällskapet, och i Guayaquilviken togo de en liten skonert, som förde 23 personer, hvilka, anhängare till Flores, ämnade sig afgå till hans eskader. Huru många af dessa som mördades, kunde jag ej få rätt reda på; man förmodade, och det är troligt, att det var alla, ty skonerten var nu, der den låg bunden bakefter skeppet, öfversållad med passagerarnes effekter, färgad af blod, som tycktes flutit i strömmar, och spred kring sig en hisklig lukt, såsom efter ruttnade lik. Bland passagerarne på skonerten skulle befunnit sig en öfverste, tror jag, hvars dotter förgäfves knäfallande tiggde af röfrarne sin faders lif, som, efter att hafva blifvit skjuten öfverallt i armarne och låren, sjelf nödgades visa barbarerna platsen för hjertat, för att ändteligen få sluta sina marter. Bref, vexlade mellan Flores och denna person funnos bland dokumenterna. Piraterna hade, enligt mannens uppgift, redan föregående qvällen öfvergifvit fartyget. Denne Peacock tillhörde hvalfiskskeppets ursprungliga besättning och sade sig hafva räddat sig i lastrummet och nu legat 16 dagar förstucken der nere i djupet, lifnärande sig af hvalfisktran och skorpor, som han i ett par tunnor anträffat. Fartyget var i alldeles ypperligt skick, förträffligt utrustadt med alla nödiga och möjliga inventarier samt helt nytt, förde en dyrbar laddning af en lyckad hvalfiskfångsts resultat, samt värderades sedermera i allt till 45,000 piaster. Påföljande dagen kom ett litet ångfartyg, Guayas, ned från Guayaquil, utsändt att gripa sjöröfrarne. Det underrättade

oss, at 11 af dem redan blifvit gripna i land. En fransk korvett ankom ock i samma afsigt; men prisen låg der redan med svenska flaggen, och en lämplig besättning och befäl sändes ombord på densamma.

      Med lycklig vind fördes vi snart närmare upp, och ankrade qvällen den 25 Mars utanföre en by på ostkusten af den stora ön Puna. Det var ett förtjusande ställe. Hvart man blickade, stängdes utsigten af skogar af den största täthet och lummighet man kan se, af en ytterst ren och saftig grönska och doftande af de täckaste blommor. Inne i en sådan, vid upphöjningen ofvan en liten flodlik vik, hvars bräddar kantades af stora snår af det amerikanska rotträdet, från hvars grenar flera alnars långa rötter lika rep nedgå i dyen och gifva trädet utseendet att stå på en vidlöftig grenkrona, i en sådan natur låg en helt oregelbunden by, bestående af ungefär 20 hus, alla upphöjda 4–5 alnar på pålar ofvan marken, likasom fågelburar eller dessa visthus, hvilka man hemma träffar på sina ställen i Norrland och Lappland, der konstruerade af fruktan för filfraser och andra odjur. Här är det för regntiden och dess fukt man är rädd. Äfven tycktes man begagna rummet under husen mellan pålarne såsom ett slags fålla för getter, får o. d. Sjelfva husen äro helt och hållet bestående af rörväggar, innehålla vanligast blott ett enda rum, der man ser hela familjen församlad hvar och en i sin hängmatta, och allt antyder att huset blott är afsedt att vara en tillflyktsort undan solhettan uppe i luften och vattnet dernere, vidare ej.

      Denna by hade något eget med sig, som intet

af hvad jag förut sett egt. Det låg något uramerikanskt, halfvildt deri, antydande ett för våra begrepp alldeles främmande klimat. Det var nu i slutet af regntiden, temperaturen vanligast 29°, (en gång uppgick den till 32' 1/2° och under en exkursion, som jag gjorde i Punas täta löfmassor, svimmade jag af den gräsliga hettan, nödgades nedkasta mig under ett skuggigt träd och återvann först efter ett par timmar krafterna) men hela naturen stod ändå så ny och ungdomsfrisk, som på en af våra vackraste vårdagar. "Nescit occasum', läser man här på hvarje blad och i hvarje blomma; och tusende fåglar af de skönaste färger och nättaste former jubla detsamma. Papegojor och honungsfoglar, knarkande striter och ofantliga, af tusende klara teckningar prålande, fjärilar svärma mellan löfven af träden, der ärtväxter, convolvler och loaser slingra sig i ogenomtränglig täthet. Allt är glans, saft och underbarhet.

      Den från sjöröfrarne tagna prisen skulle föras upp till Guayaquil, att der till vidare behandling och försäljning öfverlemnas åt nordamerikanska konsuln, för att sedermera utrönas måtte, huruvida prispengar för dess bergande skulle utfalla, någonting som ännu lärer vara oafgjordt och troligen måste anses något osannolikt. Medan fregatten qvarlåg vid Puna, medföljde jag således skeppet, å hvilket 1 officer och 19 man beordrats från Eugenie, och andra dagen efter afseglandet hunno vi fram. Färden i floden, som här är särdeles bred, ehuru full med bankar, är högst angenäm. Man har på båda sidor om sig kuster, som väl ej utmärka sig för några pittoreska bergformer eller storartade utsigter, men

allt, hvad en färgrik och saftfull natur med alla sina sköna och underbara skapelser kan framställa att tjusa ett menniskoöga, är här hopadt. På ömse sidor äro stränderna öfvervuxne med de tätaste snår af slingerväxter; och ur denna småskog uppskjuta väldiga träd med sina yfviga kronor, bland hvilka ändteligen palmerna resa sig, smäckra och finbildade. Franzéns sköna målning af Nya verlden, upprullad för Columbi syn, stod ovilkorligen lefvande för minnet, och man färdas mellan dessa stränder i den fulla njutningen af förverkligade drömmar om paradisisk yppighet. Här och der såg man under taket af en utspänd rörmatta röken hvirfla upp och tillkännagifva någon af dessa fria (indian?) familjer, som naturen här med sådan lätthet föder, kläder och hyser, annars stod allt så okufvadt och obegagnadt af menniskovilja, som hade det nyss kommit ur skaparens hand, och ingen vidrig syn af menskligt elände störde det ljufva intrycket af naturens yppighet.

      Vid vår ankomst till Guayaquil blefvo vi genast vittnen till en ohygglig scen. Sex af de tagne piraterna skulle nemligen arkebuseras. På midten af den breda gata, som invid floden utgör stadens skeppsbro, vid en plats der Ecuadors flagga svajade, med två hvita och ett mellanliggande blått transversalt fält och 7 stjernor — provinsernas antal — i det blå, voro sex pålar nedslagna i marken. En trupp soldater bildade en sluten halfcirkel och derutanför stod den packade folkmängden. Sidogator, lyktpålar, vagnar, hästar, balkonger, fönster, allt hvimlade af åskådare. Delinqventerna, hvar och en omgifven af tvenne munkar, som i sista stunden

talade religionens språk till dem, inmarscherade efter hvarandra, klädda i hvita, med eldflammor rödbestänkta skjortor och röda mössor. De bakbundos vid pålarne, och en bindel sattes för deras ögon; ett detachement soldater placerades framför dem med gevären på en alns afstånd och man gaf fyr. Hufvudmannen Brione, en reslig och kraftfull gestalt, föll genast med hjernan utslagen på marken; tvenne negrer voro mera seglifvade, och på en behöfde man affyra fem skott innan lifvet flydde. Liken qvarblefvo sedermera hela dagen vid pålarne, ett afskyvärdt skådespel för mängden, som trängdes omkring dem att njuta deraf. Röfrarne hade begärt att före exekutionen få yttra några ord till folket; denna begäran afslogs, och man hviskade om, att vissa högt uppsatta personer funno sig för mycket intresserade i hvad som skulle komma att yttras, för att tillåta detsamma.

      I allmänhet är det knappast möjligt att göra sig ett begrepp om den anda, som här är rådande i det offentliga. Staten är belastad med härar af embetsmän och militärer. Flera generaler och kommendanter finnas nära nog än soldater, och alla, eller åtminstone de fleste, äro af sina landsmän ständigt utskällde såsom tjufvar, försnillare, roffare, intriganter och ännu värre, om möjligt. I sakernas vacklande tillstånd, med den osäkerhet, som allmänt är rådande, söker hvar och en blott att skrapa åt sig och göra sig gyllene och goda dagar, medan det varar; och alla, från presidenten ned till den lägste magistratspersonen, hafva blott ett mål: sitt eget bästa. Deraf dessa oupphörliga revolutioner, kon-

stitutions-omkastningar, partistrider, hat, fiendskap och otrygghet. Makten tillhör den, som kan skaffa sig mesta anhanget, och detta åter fås genom öppen och skamlig bestickning. Så utarmas staten, och länder, som kunde vara fria och lyckliga, rika och mäktiga, äro underkastade uslingars rofgirighet.

      "Se der gagnet af republiker", har man sagt. "Se der den frihet, lycka och belåtenhet, som de skänka! Huru mycket bättre och lyckligare voro ej dessa länder under spanska kronan, och vore det ej att önska, att dessa tider måtte återkomma?" Möjligt men man måste ihågkomma, att dessa länder ännu ej hunnit blifva qvitt all den gamla surdegen, som de just ärft från dessa så beprisade tider af förtryck, obskurantism och utarmning, att de icke hunnit vänja sig vid frihetens bruk, utan att allt står i en öfvergångsperiod, i hvilken helt säkert en gång skola framgå lyckligare förhållanden. Hvem svarar dessutom för, att icke det ligger i åtskilliga personers intresse att just underblåsa dessa vedervärdigheter, att söka göra det nya så omöjligt som möjligt, för att det gamla desto snarare måtte återkallas? Säkert är likväl, att utvecklingen skall gå framåt; att ur den kris, hvari nu södra Amerikas stater befinna sig, nya förhållanden skola uppstå, som åt denna verldsdel böra gifva ett nytt utseende.

      Guayaquil, hufvudsakligaste handelsplatsen i republiken Ecuador, är väl på sätt och vis ingen vacker stad, men den äger dock, hvad de flesta städer af dem vi hittills här sett sakna, en i ögonen fallande egendomlig karakter. Hvilken skilnad är det icke mellan en af dessa moderna städer och en af

de gamla, t. ex. de gamla tyska! De förra ligga der så platta och enformiga med sina linieräta gator och sina likartade hus; har man sett en, så har man sett alla. I de sednare deremot är det som vandrade man bland minnen från fordna sekler med alla deras skiftande händelser; ur de trånga och krokiga och mörka gatorna är det som stirrade medeltiden emot en, med alla sina hemligheter. Man har der ständigt nya föremål för sitt betraktande, ständigt nya ämnen för sin reflexion, och äfven det man tusen gånger förut examinerat, företer vid hvarje förnyad bekantskap nya sidor, dem man förut ej uppmärksammat. Så blir allt innehållsrikare, mera skiftande och af djupare betydelse; och man tycker sig aldrig tröttna af att få spänna blicken och tanken, ty man ser att det lönar mödan. Så är ej förhållandet med en modern stad. Och derföre må jag säga, att då de förra städer, vi hittills på denna färd sett, varit mer eller mindre lyckade efterapningar af det europeiska, så framställde sig Guayaquil med en mera utpräglad egendomlighet.

      Staden är långsträckt utbredd i samma rigtning som floden; dess längsta gator gå följaktligen åt samma led, och nästan alla äro de, för det mesta, bevuxna med gräs och ogräs, der hästar, åsnor, mulåsnor, getter och brunulliga lamadjur i all pastoral enkelhet beta samt vattnas ur de i midten rinnande rännstenarna. Gatan närmast floden eller skeppsbron är dock bar och mycket bred. Husen derinvid äro ofta två våningar höga; annars äro alla blott en våning, och de närmast inåt landet ännu smärre. Öfra våningen skjuter alltid balkonglikt ut öf-

ver den undre och hvilar på hvalfbågar, som gifva den sednare utseende af täckta gångar med arkader, der man på de breda trottoarerna går skyddad för den brännande solen eller de häftiga störtskurar, som under denna årstid nedfalla. För de ofre våningarne äro oftast hvita linnegardiner nedrullade, som gifva boningarne detta luftiga sommar - veranda - utseende, som i allmänhet är så behagligt, men mest i en lummig natur, sådan som den, hvilken allestädes trängt sig in på staden. I bottenvåningarne, hufvudsakligast vid skeppsbron — om jag får nyttja denna benämning — äro butikerna i allmänhet mera fyllda af varor, än deraf prydda.

      Det var i sanning en lika ny som angenäm syn att de friska solbeglänsta morgnarne komma ut och utefter gatorna se de hvita dukarne för fönstren hvifta svalka, hamnen fullproppad af affärsbrådskande menniskor, den breda floden, hvarpå strömmen, hvars ebbtid nu var inne, i skyndsam fart förde trädstammar och växtmassor (särdeles Pistia och afslitne Näckrosor) till den grad, att det hela syntes såsom en sakta framåtskridande äng, nedilande från det öfre landet, kanoterna i stora massor nedpaddlande åt hamnen, der de lade till för att utbjuda sina frukter och öfriga varor. Af de förra har jag ingenstädes sett en så riklig tillförsel som bär af de mest prydliga och smakfullaste, och sällan griper en så lusten att sluka och njuta allt som här. Nedanför hamnbryggan lågo förtöjda talrika flottor af väldiga trädstammar, hvarpå rörkojor voro uppförda, inneslutande hvar sin familj, som der, jemte sina husdjur, tillbragte sin tid. När dessa flytande hus

nedsummo utefter floden, följande dess palmprydda, lummiga och blomsterhöljda stränder, och röken under farten hvirflade upp från taket, till tecken af lefvande personers närvaro, förflyttades tanken ovilkorligt till dessa skildringar af lifvet på de inre amerikanska floderna, man redan såsom gosse läst och här såg förverkligade inför sina ögon. Hela detta lif som här mötte, likasom den af så många främmande beståndsdelar uppblandade befolkningen, hade något särdeles med sig, som jag ej förr erfarit; och jag kan derföre ej annat än med nöje tänka tillbaka på de få dagar vi tillbragte i Guayaquil.

      Herrskade denna rörelse och detta stim på morgnarne nere vid hamnen, såg man der hundradetals grupper med sina natur- eller konstprodukter anordnade till salu, i vädel täflan "utskrikande sina priser och förträffligheter, och lifvades man sjelf af allt detta brådskande bestyr och denna verksamma menniskomassa, så lemnade dock snart lifsandarna kroppen, då middagens hetta inträdde; ty hvart man då såg ut, bar allt stämpeln af denna afmattning och domning, hvari nästan allt lefvande syntes försjunket. Det var tyst på gatorna, stilla på floden; i husen sof man i sina hängmattor och sträckte sig halfslumrande i beqväma fåtöljer eller liggsoffor uppe på de svalare verandorna. Himlen var klar och blå; solen glödde i all sin eldprakt. Emot kl. 4 på eftermiddagen inträdde då en plötslig förändring. Liksom hade man öfver himlahvalfvet dragit ett svart sorgedok, så fördystrades den af molnskockar, om hvilka man ej visste, hvarifrån de kommo. Och nu

      nedstörtade regnfloderna, såsom hade en damlucka på vid gafvel i ett enda ögonblick uppdragits.

      Floden steg, tyckte man, märkbart, och gatorna förvandlades nästan skenbarligen till forsande kanaler. Det var ett af aequatorialtrakternas regntidsutbrott, som väl var intressant nog att genom rutan betrakta, men föga angenämt att ute på slätterna göra bekantskap med. Men himlen klarnade återigen upp vid 6-7 - tiden, och nu framkommo, Herren vete från hvad tillhåll, allehanda marknadsfolk med sina alster, mest lätta fabrikater, och på gator, i hörnen, kring brunnarne, utanför kyrkorna och på de här och der befintliga torglika utvidgningarne börjades en köpenskap, hvars liflighet oafbrutet var i stigande, tills det var natt.

      Vid ett af dessa tillfällen var det nära, att en obehaglighet händt mig, som dock lyckligtvis af min värd afböjdes. Jag höll just på att så der uppenbart på gatan profva ett par svarta sammetstofflor, som en liten snäll spanska ville truga på mig, och dem jag ej kunde försaka såsom minne af hennes värmande blickar, då i en hast jag hörde låtet af några pipor och trummor och såg hela folkmassor i alla rigtningar kring mig öfverdådigt nedkasta sig i det knappast ännu afrunna vattnet på gatorna. Blickande upp såg jag en i kåpa utstyrd prest, innesluten i en procession och företrädd af korgossar med brinnande ljus och spelmänner samt efterföljd af ett par siratliga fanbärare, långsamt framtåga, med den höjda hostian i sina händer. Som jag ej förut varit ute för dylika upptåg, och ej gerna ville följa folkets i mitt tycke nog uppoffrande ödmjuk-

het, stod jag der helt obeslutsam, tills min värd, en hattmakare, lade sin breda hand på min rygg, böjde ned den i en nog krökt ställning, och på samma gång presenterade mig min mössa, som han lyft af min hjessa. Processionen tog in på en annan gata (att gifva en döende den sista smörjelsen), folket steg upp, korsade sig, torkade sig och skrattade och väsnades ånyo; och äfven jag återtog snart mitt normala tillstånd.

      Staden eger intet hotell eller värdshus. Sällsyntheten af främmande besökare har ej ännu gjort sådana nödvändiga. Jag och Dr Kinberg räddades dock undan vår förlägenhet för logis af en tysk, som gästfritt inbjöd oss att taga till godo med hans hus. Gästvänligheten var väl god, men vår boning ingalunda yppig. Vi lågo i hängmattor — dessa äro här allmänt brukliga och man ser dem öfverallt svänga — uti hans magasin, på hvars väggar enorma kakerlackor och "väggmadamer", af mer än tums storlek, höllo trefligt sällskap med gigantiska spindlar och skorpioner. Under hela vår långa färd hafva, som du af denna säkert något enformiga berättelse sett, inga äfventyr mött oss, intet som ens deraf kunde innebära en tillstymmelse; men jag kan ej neka, att när jag låg här om nätterna och undrade, om inga af det hedervärda sällskapet skulle göra min hängmatta den äran, jag ansåg min belägenhet midt ibland skorpionerna litet äfventyrlig. Dock hände Gudilof intet af. vigt äfven här, och vi hade allt skäl att vara belåtne med vår värd och vår boning, då vi på den sednare blott fästade anspråket att erhålla kroppslig hvila.

      Guayaquil hade under vår dervaro ett särdeles

krigiskt utseende. Man väntade nemligen stundeligen Flores, och till hans emottagande hade man konstruerat trenne små batterier af stora timmerstockar, men med vackra metallkanoner, invid hvilka kulor och luntor och allt var i full ordning. Dessa batterier voro i båda stadens ändar samt midt på skeppsbron. Rekryter i blå och hvita sommaruniformer öfvades flitigt, och stundeligen passerade piketer med trummor och pipor genom staden, kallande till öfning och exercis. Allt inträde i hamnen efter kl. 6 om aftonen var förbjudet, och ett engelskt ångfartyg, Lima, som försökte detta, troligen af obekantskap med förhållandena, möttes af fem skarpa skott. Alla egna fartyg var utgång nekad, och efter söndagen fck icke ens något fartyg inkomma. Med ett ord, full blockad iakttogs. Så vidt vi kunde finna, räknade dock Flores icke så få anhängare ibland stadens befolkning, och det syntes ingalunda omöjligt, att hans planer kunde mötas af framgång. Vår värd var ifrig Florist och icke alldeles fri från litet misstroende till oss, under förmodan att vår fregatt skulle blanda sig i affärerna och kapa Flores' skepp. Den närvarande regeringen hade nemligen i en utfärdad proklamation titulerat Flores såsom sjöröfvare, och utsatt ett pris på honom likasom på andra förbrytare, och det gick under vår härvaro allmänt i staden ett rykte, att vår chef fått utomordentligt lysande anbud på både penningesummor och landvinning, om han ville lägga Eugenies kanoner i vågskålen för det parti, som nu innehade makten och ej gerna ville se den öfvergå till Flores. Huru härmed förhöll sig, vet jag ej; det säkra är emed-

lertid, att nu till fregatten skickades (af regeringen?) båtlaster med frukter och andra smakliga lifsförnödenheter, och att man äfven om bord med en viss slags nyfikenhet motság, hvad beslut vår chef skulle fatta.

      Guayaquil är beläget på en slätt nedanför en rad bergkullar i norr. Intet kan förliknas med vegetationen på dessa kullar i lummighet och grönska, och hade ej de plågande moskiterna i sådana ändlösa massor (närmast ehuru ej fullt att förlikna vid myggen i Lappland, ty dessa äro dock både större och talrikare) anfäktat hvar och en, som vågat intränga i dessa herrliga lunder, så hade det varit en oändelig njutning att här tillbringa "dagens stunder". Af det starka regnandet var slätten öfverdränkt af vatten, så att hvart man vände sig mötte obehagligheter midt uppe i en behaglig och skön natur. Inne i staden voro flera vackra planteringar, och kokos - palmer svajade sina högburna kronor i stor talrikhet i den del deraf, som gränsade närmast intill slätten. Äfven här hade de från Callao och Lima bekanta gamarna öfvertagit renhållningen, ehuru de här syntes mindre talrika och mindre noggrannt fullgöra sina förrättningar, emedan stadens aflägsnare delar, der rörhus, liknande fågelburar, ensamt sågos, voro ytterligt orena och otrefliga.

      Jordbäfningar äro i dessa trakter lika allmänna, som öfverallt i södra delen af Amerika. Husen äro också byggda i enlighet dermed; alla mellanväggar bestå af dubbla rörmattor uppfyllda med jord, så att de väl böja sig i vågrörelser för skakningarne, men ej falla.

      Chimborazzo är ej mera än 25 leguas aflägset, och skall stundom vid särdeles klart väder ända hit visa sina bländande, gigantiska massor. Cordillererna äro dock oftast synliga och presentera sig då såsom en ofantlig hög, toppfull klippkam ofvanom molnen. Jag kan icke från resan erinra mig hafva sett någonting mer kolossalt, än ett par klara qvällar, då långt upp öfver de höga molnen den platå, hvarpå Chimborazzo står, blänkte fram.

      Sedan vi återkommit till fregatten, som under hela tiden legat vid Puna, lyftades ankaret den 4 April. Hunne andra dagen i sigte af Santa Claras fyr, skönjdes ett ångfartyg och fyra andra seglande fartyg ute åt öppna sjön, tillhörande Flores' eskader. En båt sågs styra emot oss från dem, och snart uppstego på fregattens halfdäck flera officerare, som följde chefen ned i hans kajuta och med honom hade en konferens, hvilken för oss andra förblef obekant. De medbragte från Flores en enskild skrifvelse, hvaruti han omtalade, huru han ej ännu kunde betrakta sitt presidentskap såsom upphördt, ehuru Urbina, som genom honom egentligen blifvit allt, hade inkräktat makten, och huru han nu beslutat att, i kraft af ett fördrag, till fosterland, qvarlemnade familjer och egendom återföra dem, som blifvit derifrån proskriberade och i hvilkas intresse han helt och hållet handlade, samt slutade med att önska, det chefen måtte om ej handla i öfverensstämmelse med Flores' företag, åtminstone iakttaga samma neutralitet, som de öfriga Europas representanter i Lima förklarat sig hylla. — Vi fullföljde ock vår kurs,

utan att vidare sköta om de Floristiska affärerna*), och hade hela tiden en angenäm segling, stundom afbruten af några tunga regnbyar. Långfredagen lade vi till invid kusten för gudstjenst och nattvardsgång ombord. Så väl der som sedermera, der vi skönjt något af fasta landet, presenterade det en öfvermåttan tropisk vegetation, der träden gingo ned ända till vattenbrynet och bildade de herrligaste och lummigaste hvalf, hvilkas grönska inga färger återgifva och hvilkas former ingen pensel målar.

      Den 16 inkommo vi till Panama. Dessförinnan ankrade vi dock ett par timmar utanför de i Panamavikens inre, ej långt från staden, liggande Perl-öarne, men qvardröjde ej der nu, utan gingo direkte in på den reddlika hamnen.

Nils Johan Andersson.
      En Verldsomsegling: skildrad i bref af N. J. Andersson, naturforskare under expeditionen med fregatten eugenie åren 1851, 1852 och 1853 - Första Delen - Madeira och Sydamerika.
Stockholm: Samson & Walling, 1853.
Vol. 1.
pp. 200-219.

Galapagos Islands  Source  Whalesite