Galapagos Islands  Source  Whalesite

Innehåll: Ankring vid Perlöarne — Deras natur — Afsegling till Galapagosöarne — Ankomst till Chatamön — Besök på de andra öarne — Deras vulkaniska ursprung, klimat och nuvarande ödslighet — Lavafälten och de gråa skogarne på Chatamon — Innevånare derstädes — Påminnelser om de förut gripna sjöröfvarne — Rikedom på krabbor och sköldpaddor — Chatamisland — Lemningar af en guvernörs lyx — Öfvergifna boningar och odlingar — Koloniens historia; spådom om dess framtid — Assegling i båt till Indefategable och Albemarle — Jamesisland — Fåtaliga dägg-djur, orädda fåglar — Sköldpaddornas och ödlornas lefnadshistoria — Faunans egendomligheter — Öarnes ve getativa förhållanden — Assegling Blåst och stiltje — På däcket vid solnedgången — Ändrad kurs — Möte med en Kalifornifarare.

      I detta bref – hvarpå Du så länge fått vänta — ' skall jag blifva i tillfälle att meddela dig några, som jag hoppas, mera intresseväckande notiser och

skildringar om ett par länder och om ett folk, som i någon mån erbjudit oss den ej förut skådade bilden af ursprunglig och verklig egendomlighet, i så många hänseenden. Det är första gången vi sett några qvarlefvor af naturtillståndets enkelhet, och vi hafva derjemte besökt några i afseende på sin bildningshistoria och natur utomordentliga öplättar. Ack! hvad jag nu önskade att rätt lifligt och klart kunna återgifva de bilder jag sett, de fröjder jag njutit!

      Från Panama återforo vi den 22 Februari till Perlöarne för att intaga vårt vattenförråd samt ved och låta manskapet tvätta, en operation, som för en så stor besättning fordrar både ansenlig tid och utrymme. Vi ankrade utanför S:t José och qvarlågo der från den 23 till qvällen den 28 April. Vädret var omskiftande vackert och hett af en brännande equatorialsol, eller ruskigt och dystert af tungt och stridt fallande equatorialskurar, hvilkas styrka och ymnighet man ej lätteligen kan föreställa sig. Arkipelagen består af flera i sigte af hvarandra liggande öar, och företer en stor, skön tafla af grönskande lummighet ofvanom det lugna, ljusa, blåa hafvet. Den ö vi besökte, hade att uppvisa en vegetation, hos hvilken den tropiska karakteren i all sin obeskrifliga kraft och fullhet högt uppenbarade sig. Från de af dånande bränningar slagna klippstränderna höjde sig marken sakta uppåt, betäckt af skogar, hvilkas obeskrifliga täthet icke medgaf den ringaste genomgån :; men här och der störtade sig bäckar af klart och friskt vatten utför och bildade, synnerligen efter regndagarne, talrika, temligen höga kaskader,

som, der de utföre klippafsatserna mellan den gröna, täta infattningen af glänsande busk- och trädlöfhvalf plaskande nedföllo i hafvet, gåfvo åt den täcka östranden, kantad af smärta palmer och andra resliga träd, en oändligt behaglig anblick. Genom att följa dessa bäckrännilar kunde man intränga i det inre, och förgäfves skulle jag bjuda till att lemna en skildring af de scener, som allestädes omgåfvo mig under vandringen uppåt. Man tanke sig den smala vattenådran hoppande och porlande utföre klipporna och här och der bildande små vattensamlingar, i hvilkas klarhet å ömse sidor skogklädda branter speglade sina jättelika träd af den mest ovanliga bildning, omslingrade med nätverk af lianer i täta och fasta kransar och skjutande högt öfver småskogen af buskar med stora, glänsand blad. Solljuset, dallrande mellan de täta löfhvalfven, den imponerande tystnaden midt bland dessa om storhet och skönhet talande skapelser, doften från de talrika växterna, den sammanträngda värman, liksom befunne man sig inne i det hetaste orangeri, då och då en fjärils fladdrande, en pappegojas skri störande stillheten och man har ett svagt begrepp om all denna herrlighet. Men det var nästan endast som åskådare jag här fick njuta af naturens yppighet. Likasom vid Panama saknade man, till följe af årstiden, blommor och fick åtnöja sig med åsynen af de lummiga bladkronorna. Men ingenstädes gafs ett så godt tillfälle att beundra de besynnerliga träd- och lianstammarnes bildning samt flerfaldiga frukter, och ingenstädes har jag ännu fått ett så klart begrepp

om den obeskrifliga storheten och imponerande skönheten af en tropisk skog, som här.

      På ön fanns en liten boning, i hufvudsaken lik dem vid Puna, nu alldeles öfvergifven; och i närheten uppe på en slätt ofvanpå ön betade några nötkreatur. Förvildade svin syntes rota i snåren, och vårt folk sade sig hafva sett ett "odjur", som beskrefs nära nog som en jaguar. Pappegojor i skriande talrikhet, honingsf glar i brokiga ringdansar och en mängd andra sköna fåglar voro ock allmänna, och djurens rike företedde ingalunda mindre storhet och skönhet än växtverlden. En annan representant från denna djurverld, som åt Perlöarne gifvit och ger en ej obetydlig grad af ryktbarhet, är perlmusslan, hvilken här förekommer i ej oansenlig talrikhet. Likvisst äro perlfiskerierna numera på den vestra likaväl som på den östra kusten af denna del af Syd Amerika skäligen försummade och åtminstone för statens räkning nära nog nedlagde; åtminstone äro på Perlöarne nuförtiden inga stadigvarande fiskarkolonier förlagda.

      Nästa hamn vi nu skulle besöka antogs vara San Francisco. Men emedan Galapagosöarne i naturhistoriskt hänseende äro bekanta såsom bland de mest intressanta ställen på jordklotet, och således tvifvelsutan skulle lemna oss ett rikt och ytterst värdefullt utbyte i samlingsväg, och emedan det äfven borde anses förenligt med expeditionens syfte att härifrån kunna hemföra åtminstone något af dess så dyrbara alster, underrättade oss vår chef, att han beslutat låta oss besöka dessa öar, och tillät oss till och med uppgifva, hvilka af dem vi företrädesvis önskade anlöpa. Seende häruti ett förnyadt bevis

på den oförtrutna och verksamma ynnest, hvarmed han städse omfattat oss och det vetenskapliga af expeditionens mål och orsaker, uppgåfvo vi fem öar såsom synnerligen värde att besökas; och detta blef oss äfven till alla delar beviljadt.

      Efter en temligen långsam segling, utmärkt af intet annat än ledsamma regnskurar och ännu ledsammare vindstilla i flera dagar, anlände vi ändtligen den 10 Maj utanför dessa Galapagosöar och den 11 kastades ankaret vid Chatamön. Vi uppehöllo oss derstädes denna och påföljande dagen, afseglade då till Charles-island, hvarest vi lågo den 15, 16 och 17 och hvarifrån vi på qvällen sistnämnde dag begåfvo oss vidare. Vid passerandet nästa morgon förbi Indefatigable-island ställde chefen en bemannad båt till vår disposition, hvarmed' vi först afseglade till denna ö, hvarest vi qvardröjde hela dagen, begåfvo oss om natten till Albemarle och påföljande dags eftermiddag, efter att derstädes gjort utvandringar och insamlingar, till James-island, dit under tiden fregatten afgått och ankrat. Vi fingo sedermera tillfälle att derstädes exkur tera den 20 och samma dags qväll lemnade vi ögruppen och styrde kurs åt norr.

      För att lemna en öfverblick af Galapagosöarn' och deras naturbeskaffenhet, kan jag meddela föga annat eller bättre än hvad du finner i Darwins "Journal of Researches". Men emedan detta arbete väl ej är fullt bekant eller allmänt läst af vännerna hemma, oca emedan jag nu kan säga mig omtala hvad jag sett af min egen erfarenhet, så vill jag med några ord skildu dels arkipelagen i allmänhet, dels närmare

de öar vi voro i tillfälle att besöka och den natur vi der mötte.

      Gruppen utgöres af 13 större öar, af hvilka de, som jag redan uppräknat äro de vigtigaste och Albemarle den vestligaste af de största. De äro alla af vulkaniskt ursprung och fullpackade med vulkaner, från hvilkas mer eller mindre djupa kratrar lavaströmmar utgjutit sig, som till en del ännu visa sig i sin svarta, stelnade nakenhet, till en del äro beklädda af en än tarflig än mera yppig vegetation. Dessa vulkaner, många tvifvelsutan submarina, som sedan upplyftats med sina utflöden (ty man finner redan lera på Charles-island) höra alla till de yngsta af sitt slag, och på Narboroughs-island och Albemarle har man ej länge sedan (1836) iakttagit eruptioner; också röka de ännu derstädes. Naturföremålen på dessa öar låna af denna nyhet i grundens bildning sin hufvudkarakter och egendomlighet, afvikande i väsendtlig mån från allt hvad hittills från andra orter är bekant, allt återförande, såsom Darwin anmärker, geologens tanke på vår jords sekundära bildningsperiod. Öarne, belägna omkring och straxt söder om midlinien, ligga till största delen inom sigte af hvarandra, och vid en segling emellan dem i vackert väder och lugn sjö, sådan som der oftast är, gifra de aflägsna förtoningarna af bergsspetsarna och kustkonturerna ett särdeles angenämt skådespel, hvars behaglighet ingalunda förminskas af den ljumma luften. Ty Peruströmmen, som mellan dem hvalfver sitt afkylda vatten, orsakar ett temligen tempereradt klimat, ehuru det i land kan vara utomordentligt hett, såsom t. ex. under vårt besök på Albemarle,

då i skuggan temperaturen säkerligen uppgick till 35° C. och i solen till öfver 50° C. Att då vandra öfver lavamassorna med deras hvassa kanter eller lösa, rullande block, var i sanning mödosamt nog, och skulle varit ännu outhärdeligare, om ej då och då svala vindar fläktat någon lindring. Regn faller blott under regntiden, som inträffar hvarje gång solen passerar .eqvatorn, och äfven nu, när vintern började herrska, åtminstone på Amerikas fastland, hade vi blott sista dagen på James-island känning af ett par lindriga regnskurar. Till följe deraf lida öarne af en stor vattenbrist; blott vid de högre bergen, som nästan ständigt omgifvas af dimma och moln, råder någon fuktighet, och der påträffar man källor och smärre vattensamlingar, hvarest sköldpaddor och de få menskliga innevånare, som finnas, hemta sparsamma läskedryckar.

      Öarne, som lära helt tidigt blifvit upptäckta från Peru, och fått sina nu vanligen brukade namn af engelsmännen vid perioden för Stuartarnes restauration (såsom man lätteligen kan höra), egas nu af republiken Ecuador, och på denna omständighet allena torde man böra skylla det lägervall hvari de "ligga, det fullkomligt öfvergifna och oodlade tillstånd, hvari de befinna sig. I en annan makts, t. ex. i Englands, händer skulle en och annan af dessa öar tvifvelsutan uppblomstra och genom odling af säd och frukter och producerande af en mängd andra förnödenheter för de förbifarande hvalfiskfångarne blifva en källa till mycken rikedom och välsignelse.

      Innan jag meddelar dig några vinkar om dessa märkvärdiga öars naturalhistoria, må du tillåta, att

jag litet uppehåller mig vid dem vi besökt. Det skall bli i största korthet.

      Vestra delen af Chatam-island var det naknaste och vildaste, hvarom man kan göra sig ett begrepp. Från de på kammen stående talrika kratrarna (jemförda med de i koldistrikterna befintliga skorstenarne i norra England), hvilkas ena sida ofta instörtat, och hvilkas öppningar, stundom ganska djupa, fyllts af nedfallna lavablock, hade stora lavafloder utbredt sig åt alla håll, och lågo nu såsom ett plötsligt stelnadt haf med brutna vågor och kallnadt skum i tunna, oerhördt stora dukar af ofta blott tums tjocklek, öfvertäckande djupa hålor, från hvilka lavan bortrunnit. Gick man öfver dessa fält, så genomträngde se foten ofta det tunna, bräckliga flarnet, och man föll ned i djupet derunder med fara att bryta benen af sig. På andra ställen hade en ännu sednare upplyftning af lavamassan egt rum, och här lågo stora sargade kolonner, block och väldiga massor i den gräsligaste oordning vräkta om hvarandra och gâfvo åt hela fält ett på afstånd skrofligt, på nära håll uppristadt utseende, och det var der absolut omöjligt att försöka komma fram. Den östra delen deremot, som äfvenledes i sjelfva verket utgjordes af lika våldsamt kringkastade lavablock, som här och der, äfven de, visade sig alldeles nakna och otillgängliga, betäcktes dock af en sparsam växtlighet af föga löfklädda, grådaskiga träd, risiga buskar och låga örter, mellan hvilka en och annan taggig cactus uppstack, hvilka också utmärkt väl frodades på den svarta lavan, der annars icke ens ett grässtrå kunde komma fram af brist på mulljord, och hvarest de sågo ut

som stora, naket gröna trädstubbar, likkors på naturens begrafningsplats. Här stod på stranden, midt emot fregattens ankarplats, ett litet af dessa Kaliforniahus, som färdigtimrade föras dit upp att tjena till de första bosättningsbehofven, och i detta hus befunno sig nu en qvinna och några karlar, som, då de från sina rätta boningar uppe i skogen vid bergåsen på öns midt fått se fregatten, nedkommit och nu fingo en förfallen båt af våra timmermän iståndsatt, mot det att de lemnade oss några sköldpaddor, som de hade förvarade i en liten inhägnad deras enda ladugård.

      Dessa menniskor lemnade oss vidare underrättelse om de sjöröfvare, hvilkas skepp vi tagit vid Guayaquil. De hade kommit från Charles-island, om natten öfverfallit huset, der folket då bodde, instuckit bösspiporna genom fönstren med hot att vid minsta motstånd ge fyr, mördat en der bosatt (landsförvist?) general från Ecuador, tagit 1500 piaster af honom och 700 som folket förtjent genom att till hvalfiskfångare sälja sköldpaddor och annat smått, våldfört qvinnor och bortfört, men åter landsatt alla. När vi nu omtalade deras öde, huru Brioni och de andra blifvit expedierade, betogos alla, men mest mannen i huset, af den ytterligaste glädje; han hoppade, sjöng och kastade sig på marken i glädjeparoxysmer öfver att rättvisans hämnande hand så uppenbarat sig. Dessa stackars Galapagenare födde sig af stora, röda krabbor; som ymnigt krälade på klipporna vid stranden och lätt fångades, och hvilka både vi och våra båtsmän, efter att hafva slagit ett par dussin med käppar, läto oss särdeles väl smaka,

samt af sköldpaddor, som hemtades upp ifrån skogen, der de voro temligen talrika. Af husdjur sågo vi intet annat spår än borickor, hundar och en katt; ej heller sågos några tillstymmelser till odlingar, ehuru sådana lära hafva funnits uppe vid boningarne bland bergen.

      Charles-Island, nu, som det sades mig i Guayaquil, en tillhörighet till en enskild man, utrikesministern i Ecuador Villamill, förtjenar i en viss mening sitt spanska namn Floriana, som dock lärer gif. vits henne af courtoisie för den dåvarande presiden. ten, nu sitt fosterland bekrigande, Flores — ty den är jemförelsevis med de andra helt blomsterklädd, utan att annorstädes mera än neråt ega dessa otäcka, nakna lavafält, som göra en del af Chatam-ön alldeles otillgänglig. Från en af låga lavaklippor garnerad strand, der bränningarna högt dåna, höjer sig ön temligen brant upp mot midten, der ett par höga vulkaner, en 1600 fot hög, utgöra kronan på det hela. Dess utom finnas flera andra, fast något lägre, kratrar och ön är på det hela taget bergig. Ett litet enstaka hus låg vid ett sandfält nere vid stranden af Black Beach, der fregatten ankrat, och derifrån förde en temligen god gångstig till ett bart ställe midt på sluttningen, 300 fot högt, der en samling af fyra kojor utgjorde de boningar, som nyss före vår ankomst blifvit af de tagne röfrarne öfvergifna. Ett hus tillhörde guvernören, som man kunde se af de i detsamma qvarlemnade sakerna, och deraf att det ensamt var försedt med tre stora lyxartiklar, nemligen golf, en klumpig, trasig träsoffa samt ordentligt bord, hvar. till ännu kom en medicinalkista. Diverse vapen, ba-

jonetter på långa stakar och söndriga bösspipor lågo strödda omkring. För öfrigt voro dessa kojor så anspråkslösa som möjligt, och bestodo af i jorden nedstuckna pålar, täckte af ett högt grästak, utanpå väggarne ibland med säfmattor och inuti vanligen fördelade i två kamrar, med soflafvar af stänger, utan alla möbler eller golf, med eldstaden på några stenar i ena hörnet. En öfverbyggd källa fanns närheten med godt vatten; några apelsinträd och inhägnader antydde en fordom vidmakthållen, numera förfallen, odling af den närmaste omgifningen, och ett hus, som såg ut som ett fängelse, spår till lika förfallen själsodling. Några hundar och borickor ströko öfvergifna omkring och sågo helt sorgsna och misantropiska ut. Utsigten härifrån var emellertid vacker med den trädbevuxna sluttningen, det vida hafvet och den lugnt hvilande fregatten nedanföre och de öfverhängande bergmassorna ofvanföre. Härifrån fortsattes gångstigen högre upp till foten af det höga berget på öns midt, nedanför hvilket fram emot andra berg och stranden sträckte sig en vidlyftig slätt eller platt dal, der en rad af 8 till 10 hus, liknande de förra, lågo strödda på något afstånd från hvarandra, och hvarest odlade marker, gärdesgårdar af sten och högstammiga Aloeträd och planterade resliga apelsinträd, fullsatte af frukter, utvisade spåren efter den gamla kolonien. På denna slätt ströfvade stora hjordar af halfvild boskap bölande i ostörd frihet och lugn i sitt ymniga bete. Ty hela denna ö, men i synnerhet denna trakt, syntes vara särdeles bördig och lofvade att, vederbörligen skött och upparbetad, kunna blifva ett riktigt Eldorado. Ännu

längre bort syntes en tredje hussamling, omgifven af, som det tycktes, ännu mera rödjade ängder.

      Här hade ock hufvudsätet varit för den koloni, som 1833 anlades ifrån Ecuador. Först ditsändes 4 officerare och 14 frivillige, med hvilka likväl förenades några brottslingar. Denna koloni förstorades småningom, så att när Dupetit-Thouars besökte den, fanns der mellan 300 till 400 innevånare. De voro temligen nöjda, bodde tillsammans i fred och ro, odlade bananas, manioc, legumer, papaya jemte fikon och apelsiner. Men närvaron af de deporte rade innefattade anledningar till en upplösning, som ej dröjde att infinna sig och nu lemnat ön så öde och tom. (Det var, såsom du torde påminna dig, de värdiga qvarlefvorna af denna koloni som gifvit sig till sjöröfvare och som vi togo vid Guayaquil. Vi riktigt önskade oss, der vi gingo och åsågo herr ligheten, en samling dugtiga "stenbrytande Fryksda lingar" att sköta denna jord; af Charles-island skulle då snart kunna göras ett Madeira, frambringande eti öfverflöd, som kunde lyckliggöra tusende. Som det nu är, torde det dock länge få förblifva, och medan man i Ecuador "grälar om maten och slåss om titlarne", ligga här stora sträckor obegagnade, tillräckliga för ett helt samhälle. *).

      Jag tillbragte en natt uppe under berget i en af dessa hyddor. Ute regnade och blåste det otäckt, men inne låg jag helt lugn på min bädd af Galapagos-blad och blommor vid en sprakande fyreld, medan mina följeslagare höllo målron vid makt medelst muntra båtmanshistorier. Det var en treflig utfärd; från bergets topp, dit jag ej utan månget tröttande fjät uppstigit, njöt jag en gudomlig utsigt, och i dalen gjordes rika skördar. Mindre treflig var natten derpå för tvenne andra från fregatten, hvilka nödgades tillbringa den under bar himmel. Skickade i land jemte en mängd folk att fånga några af de halfvilda kreaturen, som gingo der utan någon egare, hade de blifvit upptröttade af den häftiga, för dem ovana, vandringen och den starka solhettan, blifvit efter det öfriga sällskapet och tagit vilse om vägen. Man skickade ut folk att söka dem, och de återkommo andra dagen i ett ytterst utmattadt och eländigt tillstånd, efter att genom de täta snåren och på den ojemna lavagrunden med ytterlig möda hafva banat sig en svår väg.

      Då vi (nemligen jag och Drr Kinberg och Cornell)

i båt satte af från fregatten, den 18 Maj, och kommo närmare Indefatigable, sågo vi tätt under en vid stranden högt uppskjutande bergkulle ett par usla hus och derifrån några karlar flyktande till berget och de skogklädda trakterna. Vid framkomsten funno vi endast en qvinna qvarlemnad, men som ingen af oss var förfaren i det sköna spanska språket, vunno vi ingen upplysning, hvarken om henne eller de flydda karlarne. Vi hade på Chatam hört, att fyra manspersoner och en qvinna foro omkring bland ögruppen och föröfvade våld och skada. Huruvida detta var dessa, vet jag ej; men samvetet syntes ej alldeles rent.

      Hela ön var mera flat än de andra, betäckt af en låg, risig småskog; blott på långt afstånd visade sig en bergskedja med några uppskjutande vulkaner, och vid stranden reste sig en och annan hög kulle. Vegetationen var ock här enformigare än på någon annan af de besökta öarne och färre egendomliga växter observerades. Detsamma tycktes ock vara fallet med djurverlden; af hvilka orsaker denna ö äfven är mindre besökt än de öfriga.

      Vi afseglade kl. 6 om qvällen härifrån och satte kurs på Albemarle, som svagt framträdde med sina 4700 fot höga berg vid horizonten och dit vi hade ungefär 30 minuter. Att sitta så här i en, med vid pass 20 man fylld liten båt och alldeles ensamme ute på det vida, oändliga hafvet öfverkorsa equatorn mellan Gallapagosöarnes skär, medan, från den mörkt dunkelblå himmelen alla dess millioner stjernor nedstrålade i all sin gnistrande glans, och lika många oräkneliga små eldklot dansade upp kring den framilande

båten och försvunno bakomo oss i en lång, tindrande strimma, medan de hvita, små seglen svällde af en frisk bris och ett tändt ljus invid kompassen i vår styrmans närhet liksom för oss lyste vägen detta hade onekligen med sig något, genom sin sällsamhet och om man så vill öfventyrlighet, njutningsfullt och retande. Det äfventyrliga infann sig dock ej, utan helt lugnt och tryggt framkommo vi midt i natten kl. 12 12 till Albemarle och ankrade utanföre den klippfulla, af dånande bränningar slagna stranden. Morgonen derpå, sedan vi uppslagit vårt tält vid hafskusten, börjades bestigandet af den mot en molnhöljd, hög bergås sluttande ön. Sterilare trakter kan man knappast få se; allt utgjordes af en djup bädd förvittrad pimpsten, söndersmulad till en tröttande sand och sönderfallande ytterligare under fötterna, hvilka dessutom ofta nedsjönko i de hålor, som de här ymnigt förekommande stora landtödlorna (om hvilka mera nedanföre) gräft, och hvari de skyndade sig att nedkrypa. Vidsträckta fält af uppristade, huller om buller kastade, stora lavablock, här och der bevuxna med några halfnakna träd och buskar till ogenomträngliga snår, afstängde vidt och bredt vägen, så att jag ej kunde nå den höga bergåsen, utan efter ett förgäfves försök af 4 timmar att framskrida mera än vid pass 10 famnar, upptröttad och utan synerlig fångst till vederqvickelse nödgades återvända. Det var ock en mäkta besvärlig vandring, dels för den ofruktbara, af några fattiga grästorfvor glest bevuxna pimpstensmarken, dels för den odrägliga hettan af de lodrätt fallande strålarne af en equatorialsol (ty jag befann mig här nära på

midlinien!), hvars brännande inverkan kändes så mycket mera tryckande, som höjningen uppåt ej var obetydlig. Albemarle beskrifves ock af alla såsom - "the most desolate) af alla öarne, här och der försedd med saltsjöar och beröfvad växtlighet. Vi afseglade härifrån vld 3-tiden och tillryggalade vår segling, 16 eng. mil, under bibehållande af samma goda bris, till kl. 6, då vi inträffade på fregatten i James-bay.

      James-island eller S:t Jago, som sist besöktes, har åter en helt annan karakter. Kring kusterna stå vackra afstympade kratrar och det öfriga af ön är en hög klippa, fylld af väldiga åsar, här beklädd af en temligen reslig, grön växtlighet, der svartbrun af färsk lava, som liggger i stelnade strömmar af de mest mörka, motbjudande former. Det var mig omöjligt att på det ställe jag landsteg intränga synnerligen djupt i de oändligt täta busksnåren, äfven frambrytande mig med våld, och dessutom var jag blott några timmar i tillfälle att undersöka densamma. Jag har således intet stort att säga derom, utom att den anses näst Charles-island för den bördigaste af alla, och åtminstone förr skall hafva hyst mycket sköldpaddor, ehuru vi sågo endast några få.

      Den geologiska bildningen af dessa öar (som äfven derutinnan skilja sig från de öfriga derigenom, att de totalt sakna alla slags kolarlbildningar) orsakar, såsom förut blifvit antydt, att den lefvande natur, som finnes härstädes, är i hög grad egendomlig och utmärkt. Det torde kanske intressera, att jag korteligen omnämner ett par af dess märkeligaste företeelser, utan att på något sätt kunna eller vilja ingå

i någon noggrannare skildring hvarken af Faunan eller Floran.

      Af däggdjur sågo vi blott oxar och kor, hundar och en katta. Vilda svin sades hafva blifvit sedda på Charles-island, en art råtta skall ock här förekomma, likasom getter och får, åtminstone fordom. Det enda däggdjur, som förekom i någon ymnighet var sälen, som svärmade kring kusterna af alla öar. På Albemarle t. ex. i en liten bugt framföre vårt tält samlade sig en skock af 20—30 stycken, resande sig upp till halfva kroppslängden på några alnars afstånd från oss på klipporna, helt nyfiket betraktande de ovana gästerna, muntert fnysande sin välkomsthelsning och alls icke skrämde deraf, att en och annan fick med lifvet plikta för sin framfusenhet; ja man kunde till och med ihjälslå dem med stenar, så närgångna voro de.

      Denna oräddhet var ännu märkligare hos fåglarne. Redan äldre besökare af denna ögrupp anmärkte, med förvåning, huru fåglarne närmade sig menniskorna, dem de ej kände, utan all fruktan och läto sig af dem handgripligen fångas. De kommo, der vi gingo bland buskarne, flygande till oss, satte sig på qvistarne, ofta på mindre än en alns afstånd, qvittrande och guppande; många ihjälslogos med laddstocken och andra med spön, eller togos i insekthåfvarne; ja de satte sig till och med på fysikerns instrumenter, der han var sysselsatt med sina observationer. Detta var naturligtvis hufvudsakligen fallet med de små landtfåglarne, sparfvarne och finkarne (för det mesta egendomliga arter), som, merändels af en grå färg, ehuru några lysande af gult och rödt,

talrikt nog hoppade i snåren; men äfven sjöfåglarne, som i temligen stora skaror höllo sig kring stränderna, tycktes lika, djerfva eller nyfikne. Fregattfåglarne, dessa nätta snabbseglare med ofantliga vingar, dem de lik en sax hoplägga vid de utsträckta fötterna, då de pilsnabbt störta sig ned i hafvet på sitt rof, skötos utan svårighet; pelikanerna, som på de förra ställena knappast åtkommits, knnde här ihjäl. slås med stenar eller tagas med händerna och så fångades äfven pinguiner, som sedermera en tid höllos lefvande och uppväckte mycken munterhet om bord med sin kostliga, upprätta gång, liknande små gossar, iförde nog vidlöftiga frackar med alltför långa ärmar.

      Amfibierna lemna de intressantaste företeelserna inom Galapagos-öarnes djurverld. Öarne hafva sitt namn, som bekant är, af de der talrikt förekommande sköldpaddorna (galapagos). Det har varit en tvist mellan naturforskarne, huruvida de på de särskilda öarne utgöra blott. en art eller flera; Darwin säger, att der gifves 2 eller 3 landtarter och en hafsart. Af dem vi sågo, och, med undantag af Charles-island (ehuru äfven der syntes torkade skal och skeletter), var det på alla af oss besökta, voro de på Indefatigable minst, 1/2 aln långa, de på Albemarle störst, 1 1/4 aln. Sköldpaddorna (jag anförer nu hufvudsakligen Darwins bestyrkta ord) finnas foreträdesvis på de högre, fuktiga delarne, men förekomma äfven i de lägre och torrare. Somliga skola nå en sådan storlek, att det fordras 6–8 man att lyfta dem från marken; och som tillväxten sker mycket långsamt, måste de blifva utomordentligt gamla; af dem vi förvärfvat till bordet, och som

voro af minsta storleken, var en padda tillräcklig att gifva soppa och stek åt 20 personer, ehuru köttet blott sitter vid sidorna längs hela ryggkaviteten, som annars är tom och fylld af vatten. De gamle hanarne äro störst, och honorna lätt skiljda från det andra könet genom den stora längden af sin svans. De högre upp boende sköldpaddorna föda sig af vattnet derstädes, en laf, som nedhänger från träden liksom i våra barrskogar, och åtskilliga träds blad och bär; de lägre ned boende näras af de saftfulla cacti, som i stora massor skjuta upp mellan lavablocken och ymnigt betäckas af sina röda, krusbär smakande frukter. Det var roligt att se, när de om bord förde matades med cactusremsor, huru de med oemotståndlig aptit slukade dem och syntes mäkta fornöjde af den välkända och välsmakande undfägnaden. Sköldpaddan pumpar i sig stora qvantiteter vatten, då den kommer åt. Då källorna på de större öarne, der de ensamt finnas, äro belägna i molnens grannskap på de högre bergen, så ser man ofta från de lägre regionerna breda gångar slingra sig upp, bearbetade af sköldpaddorna (och sedan begagnade af menniskorna), som med en hastighet af två eng. mil på dagen, 360 yards på en timma, vandra både dag och natt mot det läskande målet. Hunne dit, doppa de hufvudet i vattnet uppöfver ögonen och draga i sig ända till 10 klunkar i minuten. Samma manöver att neddoppa hela halsen i vattnet och der bibehålla den länge, såg jag ofta använd af dem vi höllo fångade, och äfven hos andra landtsköldpaddor. Hvarje djur stannar 3—4 dagar i närheten af dessa vattningsplatser, och det är säkert, att efter denna pro-

viantering kan djuret berga sig till nästa årstid. Man har exempel på sköldpaddor, som lefvat 18 månader utan tecken till föda och ändå i intet försämrats. När man möter dem i skogarne, stanna de helt förbluffade, flåsa häftigt till och nedfalla helt orörliga, indragande hufvudet och benen; under parningstiden skall hanen yttra ett skällande ljud, som lärer höras på ett afstand af öfver 100 alnar. Äggen läggas i sand- och lava-hålor och äro hvita, större än hönsägg, sferiska och skrofliga utanpå. Att sköldpaddan är ursprunglig och ej införd på dessa öar bevisas af många omständigheter, den förekommer äfven på öar, der ens ej vatten finnes, och för längre tid tillbaka var den allmännare. Men sedan hvalfiskfångarne och buccanierer här företogo sig att samla dem, ofta 300 på hvarje skepp, hafva de börjat att betydligen förminskas.

      Andra märkvärdigheter företer ett för dessa öar alldeles egendomligt ödleslägte, Amblyrhynchus, utgörande två arter, karakteriserade bland mycket annat af deras korta hufvud, med en mängd spetsiga vårtor ofvanpå, tår af lika längd och kam på ryggen. Den ena arten, A. cristatus, är en vattenart, lefver på klipporna nära hafsstranden af alla öarne, ser "hideous-looking" ut, är af svart färg och mycket senfärdig i sina rörelser. Den är af en alns längd eller derutöfver, och några väga ända till 18 skålpund; svansen är hoptryckt från sidorna, benen sitta riktade rakt utåt, så att de röra sig helt ovigt rultande och långsamt. Vanligast ligga de på lavaklipporna och gassa sig i solskenet, se helt frågvisa och förvånade ut när man fattar dem i stjerten, men bita icke eller sätta sig

till synnerligt motvärn. Stundom hafva de blifvit sedda simmande utåt hafvet, hvartill de äro skickliga genom sina med simhud något litet förenade tår, framdrifvande sig derjemte genom krökningar af kroppen och den plattade svansen. De föda sig af alger på hafsbottnen och äro de enda dlor, som veterligen begagna sig af dylika vegetabilier.

      Den andra arten, A. Demarlii, är deremot ett landtdjur som de andra ödlorna, inskränkt till de centrala öarne, och sågs af oss på Indefatigable och Albemarle, särdeles på den sednare, der de voro så talrika, att hela kullar af pimpstensmassan af dem var genomborrad. Darwin säger, att på James-island voro de så ymniga, att manskapet knappast kunde finna en från deras hålor fri plats att fästa tältpinnarne uti. De gräfva sina hålor till ett par fots djuplek och begifva sig vid solsken derur, sittande i gräset lika små grisar, men skyndande med en skumpande fart tillbaka, så snart de uppskrämmas. I detta fall löpa de antingen direkte till första håla de finna ledig, eller ock visa de tänderna och sno sig hväsande och ilskna omkring; gripas de i den tjocka svansen, så fnysa de i vanmäktigt raseri, tills de utmattade låta släpa sig bort. De äro ytterst vämjeliga, tjockare och klumpigare än sina svarta bröder från kusten, rödbruna eller orangegula, med benen snarare litet framåtrigtade, oviga, utan simhud. Vid att gräfva sina hålor arbeta de ömsevis med hvardera sidan af kroppen och benen. Hastigt påträffade, nicka de med hufvudet helt betänksamt, tyckas fundera en stund på hvad slags figur det är som stör dem, och taga sedan till fötterna så godt de

kunna. De äro ilsknare än de andra, hugga fast i käppar, som man räcker emot dem, så att de lemna djupa märken efter sig deri, och tvenne, som höllos i hvarandras närhet ombord lefvande, började till tidsfördrif sins emellan ett anfallskrig, som ändades med båda parternas död efter en betydlig blodförlust å ömse sidor. Vid min gång uppåt höjden på Albemarle-ön fångade jag flera och fastband dem der tillsammans vid några cactusstammar. Då jag återkom, fann jag flera blödande af de sår, de i sitt raseri tillfogat hvarandra, ja en och annan verkligen stympad. – Som de uppehålla sig på ytterst vattenfattiga trakter, så få de ofta under hela, året ej en enda droppa vatten, men lefva af saftiga cacti, liksom sköldpaddorna, och likasom de knappast tuggande födan, utan slukande skifvorna hela och hållna. De föda sig dessutom af flera träds löf, och ofta finner man dem på en Acaciagren, hvars betäckning de söka afskala. Kokade skola de ej smaka olika dufvor, ehuru jag måste till skam för min kräsmagenhet bekänna, att man ej bör ha sett corpus delicti före anrättningen, om den skall smaka en vid vanlig husmanskost vand gom.

      Darwin anmärker vid dessa sköldpaddor och ödlor, att, när man besinnar i hvilka massor de förekomma och deras vanor, så måste vi bekänna, att det icke finnes någon verldsdel, der amfibiernas ordning så ersätter de gräsätande däggdjuren, som här, och att tanken ovilkorligen föres tillbaka på den sekundära epoken af vår jords bildning, då ödlor, dels gräs- dels köttätande och af storlek som våra nuvarande hvalfiskar, svärmade på land och i haf.

      Fiskar fingo vi ej många; en massa hajar svärmade hungriga in i vikarne och några notvarp drogos vid de, af söndergrusade snäckskal och koraller sandiga stränderna. Insekter voro ock anmärkningsvärdt sparsamma, ehuru af vissa fjärilar talrika individer sågos. De lägre hafsdjuren förekommo ej så ymnigt man hade skäl att vänta sig, och af snäckor observerades ett ringa antal, några högt uppe bland jordlagren, lefvande och utdöda. Korallstycken lågo uppkastade på stränderna, churu, som förut är antydt, här ingenstädes finnes spårtill korallref, hvilka annars omgifva de flesta öar i Stilla Hafvet.

      Huru originell faunan är i dessa trakter, så att Galapagos-öarne nära nog kunna sägas utgöra en verld för sig, bevisas af följande nummeruppgifter, som jag likaledes lånar från Darwin. Af 26 landfåglar finnas 25 blott här och äro annars icke funne i verlden. Sköldpaddan och de tvenne stora ödlorna äro ock alldeles egendomliga; af 15 fiskar voro alla nya arter, af 16 landsnäckor äro 14 inskränkta till öarna, af 90 hafssnäckor äro 47 okända annorstädes. Alla insekter, kanske med undantag af 3, voro alldeles nya, och man kan häraf lätteligen sluta till, af huru oändligt värde för naturhistoriska samlingars beredande denna ögrupp är, och då jag tillägger, att vi hafva allt skäl att i detta hänseende, relativt till vårt korta vistande derstädes, vara nöjda med vårt besök, så må man bekänna, liksom jag af fullaste hjerta gör, den förbindelse hvari vi och alla, dem de gjorda fynden komma till godo, stå till vår chef, som, ehuru färden af flera ganska vigtiga skäl behöfde påskyndas, ej ville låta detta tillfälle gå oss ur hän-

derna att efter förmåga rikta vårt fäderneslands vetenskapliga tillgångar. Det är sannt, att dagkostnaden för fregattens underhåll går till en ansenlig summa penningar, och att möjligen de för vetenskapen mindre nitiskt lågande personer kunna ha rätt nog, som påstå, att de här gjorda samlingarne ej motsvara utgifterna för de dagar, som tillbragtes på dessa öar. Det kunde dock verkligen hända, att de här samlade naturalierna redan i materiellt hänseende äro ovärderliga, och dessutom finnes det ju något annat, som vanligen benämnes vetenskapligt intresse och vetenskaplig ära — och det är ett kapital, som drager högre ränta än något annat.

      Hvad ändtligen vegetationen beträffar, så företer den visserligen egenheter, icke mindre märkvärdiga än faunan, ehuru naturligtvis den ej har att uppvisa några genom sina märkbara lefnadsförhållanden så beundransvärda skapelser som denna, utan det egna mera ligger i växternas utbredning, dels i förhållande till andra trakter, dels inom öarna sjelfva. Den allmänna karakteren är en låg skog med än glest, än mycket tätt stående, risiga buskar, bland hvilka höja sig enskilda träd. Utseendet af dessa träd utgör någonting verkligen ledsamt; de presentera sig nemligen, sedda på något afstånd, såsom helt aflöfvade och gifva åt hela nejden ett grått, höstlikt yttre, och det är först när man kommer dem nära man finner, att de äro sparsamt täckte af blad, som aldrig fällas på en gång, hvarföre dessa skogar, till utseendet nakna, i sjelfva verket äro "alltid gröna" (sempervirentes). Af dessa träd är ett, som utsvettas en aromatisk balsam, hvilken med fördel

användes mot sårnader; denna saft utsipprar ymnigt när man skär i barken; när våra vedhuggare voro i land på James-island förorsakade denna saft ganska svåra ögoninflammationer på flera af dem. En buske finnes ock, hvars blad allmänt begagnas såsom thésurrogat. Jag har redan anfört, att på Charlesisland fordom odlades en mängd växter; öfven bomull öfverförde man hit, och fastän den ej gick till på de högre, fuktiga lokalerna, så frodades den ganska yppigt kring det nedre etablissementet, der nu de stå talrikt förvildade. Kring kojorna uppe på högslätten stå små skogar af fruktbärande papayaträd och kring de förra odlingarne växa naturliga häckar af en Agave, som just nu skjutit sin 10 alnar höga blomstängel och derpå utvecklat sin jättelika blomspira af hvitgula blommor. Närmare höjderna blir skogen tätare, träden lummigare, grönskan friskare; örterna uppträda der i större mångfald och blanda sig med ormbunkarnes finhet. Då det är tydligt, att den här rådande större fuktigheten framkallar den första växtligheten, och att denna småningom sprider sig nedåt kusterna i samma mån jorden gjorts tjenlig att någon tid behålla vätan, så skulle man af öarnes större eller mindre vegetation på ett visst afstånd från topparne kunna leda sig till en gissning öfver deras relativa ålder. Något egendomligt är, att jag ej kan erinra mig hafva sett mera än 2 arter med blå blomma; den gula färgen syntes i allmänhet öfvervägande.

      Det kan naturligtvis ej vara min mening att här, i ett bref, som ej har till annat ändamål, än att meddela en läsbar och flygtig beskrifning af hvad

jag i största hast kunnat uppfatta, lemna något slags genomförd framställning af hvarken det ena eller det andra, allraminst af de botaniska märkvärdigheter denna ögrupp har att uppvisa. Då emedlertid densamma i allmänhet tillhör de kanske minst bekanta fläckar på jorden, då deras, åtminstone naturhistoriska, förhållanden äro af de allra intressantaste, och då påpekandet af dem kan liksom utgöra en motivering hvarföre vi enkannerligen såsom naturforskare och med oss hvar och en för det vetenskapliga nitälskande böra anse oss lyckliga att hafva fått besöka dessa öar, och vår chef väl förtjent af allas tacksamhet derföre, så skall jag tillåta mig några få antydningar, hvilka jag, då mina här gjorda samlingar ännu ej blifvit så iordningbragte och granskade, att på dem kunna grundas några fullständigare och nyare redogörelser, lånar från d. y. Hookers uppsatser i Transactions of the Linnean Society, 1846.

      Det, som utgör Galapagos-Florans egentliga intresse består deruti, att den 1) är fattigare än nära nog hvarje annan känd ögrupps, 2) att den hyser ett utomordentligt stort antal för sig egendomliga växter och 3) att hvarje af dess öar i vegetativt hänseende är så betydligt från en annan nästan alldeles afvikande, att intet motstycke dertill någonstädes finnes.

      Galapagos-Floran eger ej mera än inalles 265 (efter Darwins resa) bekanta växter, hvaraf endast 225 äro sådana, som blifvit försedda med synbara blommor (phanerogamer). Ögruppen utgöres dock af mera än dussin öar, är belägen under equatorn

och har emedlertid knappast mer än 1/3 af det växtantal, som är kändt t. ex. från Sandwichsöarne, och till och med ett betydligt mindre än de sterila, ännu nästan oundersökta Cap Verdöarne. Detta orsakas till hufvudsaklig del af det aflägsna afståndet från närliggande kontinenter, och häraf blir åter en följd, att dess skaplynne är så märkvärdigt, dess egendomlighet så stor.

      Denna egendomlighet visar sig hufvudsakligen deri, att af de 253 phanerogamer och ormbunkar, som här växa, äro 123 för dem alldeles egendomliga, de öfriga 130 deremot tillkomna annorstädes ifrån. Af dessa sista har största delen (om ej alla) kommit från det 600 eng. mil aflägsna Amerikas fastland, och deraf allra störstadelen ifrån de Westindiske öarne, de södra Förenta Staterna och kusterna vid Mexicanska viken. Då det är bekant, att Anderna genom hela Amerika uppställa en den skarpaste skiljemur mellan den östra och vestra Floran, så är det klart, att endast på ett ställe kan den sednare vandra öfver till den förra, nemligen der dessa Ander sönderbrytas och upphöra, hvilket är vid Panamanäset. Härifrån hafva de utvandrat i det de följt med en varm hafsström, som härifrån tager sitt lopp söderut. Ty medan, som förut nämndt är, den Antarctiska strömmen från Cap Horn vid Payta på Perukusten böjer sig fram mot Galapagosöarne och gör vattnet på de sydligare af dem kallare och klimatet svalare, så märker man de norra öarnes kuster ofta 10 grader varmare än de andras. Luftströmmar, fåglar och sjelfva menniskan ha slutgen i ganska väsendtlig mån bidragit att öfverflytta

växterna. — Men med Oceaniens öar, hvaraf den närmaste är 3000 eng. mil aflägsen, har denna ögrupp ej mer än 16 arter gemensamma; hvilket vore anmärk. ningsvärdt, då man vet, att Oceaniens växtalster annars äro så ytterst allmänt utspridda öfver hela den sydliga överlden, om man ej eftersinnar, att sydostpassaden nästan alltid herrskar härstädes. Det är derföre nästan sannolikare, att dessa nu på Galapagosöarne befintliga Oceaniska växter först gått till Amerika och sedan tagit vägen till Sköldpaddsöarne en i sanning förvånande omväg, dock ej utan exempel annorstädes, t. ex. en liknande vid Keelingöarne nedanför Java.

      Beträffande de för öarne egendomliga 123 västerna, så är det dock i sanning intressant att se, att en del af dem är alldeles analog med dem, som förekomma i Kalifornien eller Mexico, en annan med dem, som finnas på Columbiens högslätter. Det tyckes sålunda, som ville naturen här upprepa sin annorstädes visade alstringsförmåga, men icke velat eller kunnat,(?) få produkterna alldeles likadana. Vi finna dylika analogier genom hela naturens skapelsedrama, men knappast någonstädes så uppenbart, som här.

      Hvad sist angår de särskilta öarnes vegetation, så har jag redan yttrat, att hvar och en af dem i detta hänseende är nästan alldeles fristående och egendomlig. Af de nyss anförda 123, hafva knappast 13 blifvit funna på 2 af de 4 större öarne (Chatam, Charles, Albemarle, James), 2 på 3 och blott en på alla fyra gemensamt. Dock företer äfven här den ena ön en fullkomlig analog med en

annan, så att samma slägten uppträda på de flesta af dem (ss. Scalesia, Euphorbia, Borreria, Cordia o. s. v.) men på hvar och en med helt egna arter. För att ådagalägga deras egendomlighet meddelar jag efter nyss anförde författare följande öfversigt:

      Till slut bör dock anmärkas, att här anförde uppgifter äro, likasom nästan alla växtstatistiska, underkastade synnerlig förändring. Få botanister hafva hittills besökt öarne, de flesta af dem hafva här uppehållit sig ytterst få dagar, såsom tillfället var med mig; ingen af dem har bestigit eller nöjaktigt länge varit i deras högre regioner, der både största yppigheten och största egendomligheten uppenbarar sig. Hooker uppgifver, att af dem, som här gjort växtinsamlingar, hafva aldrig mera än 40 arter blifvit tagne af samma personer; hvaraf man kan sluta till huru betydliga efterskördar här finnas att göra. Ehuru jag fick tid att stiga synnerligen högt upp på Chathamoch Albemarle- och ej kunde intränga djupt i busksnåren på James-ön, fann jag likvisst, som jag förmodar, vid pass 70 rekryter för dessa öars Flora, och säkerligen återstå ännu flera att för vetenskapen vinna. R sultaterna af förestående uppgifter torde dock genom nyare upptäckter ej särdeles förändras i deras väsendtlia reglativitet, och derföre har jag här meddelat dem.

      Man har gjort några försök att förklara den nyss antydda olikheten mellan de särskilda öarnes vegetation, som utgör Galapagosgruppens utmärkande egendomlighet. Somliga uppge såsom möjliga orsaker dels de starka vest- och nordvestströmmarne, som skilja de sydliga öarne från de norra, dels en stark nordström, som skiljer James- och Albemarleislands, dels oceanens stora djup (oftast mycket öfver 200 famnar) mellan öarne, som jemte flera andra indicier antyder, att de ej nånsin varit förenade, samt slutligen friheten från stormvindar, som kunde transportera frön från den ena ön till den andra. Hurusom helst: i naturhistoriskt hänseende är denna arkipelag troligen den intressantaste vi under denna färd komma att besöka.

      Snart efter sedan vi med god vind lemnat ögruppen, tilltog denna vind till en ytterst bäftig blåst, sådan vi knappast förut rönt den i detta med rätta så benämnda Stilla haf; och äfven nu, då stormen annorstädes skulle häft "skyhöga böljor", voro de ganska medelmåttiga, ehuru alldeles tillräckligt våldsamma, för att under ett par dagar låta oss sakna lugnet på fastlandet. De tröttnade dock till slut att dåna och häfva sig, och äfven regnskurarne, som lika skyfall nedströmmade, afstannade i samma mån vi sköto ut ur det regniga, vindosäkra bältet kring eqvatorn, och lemnade efter sig en den herrligaste himmel vi någonsin skådat och ett verkligen ändå mindre angenämt lugn på den spegelklara hafsytan. Intet skönare kunde då gifvas, än att mot solnedgången taga sig en promenad på det rymliga, städade däcket af den sakta gungande fregatten. Solens gyllene klot

kastar då i strålande majestät sin glans öfver himlens vida fält, der den renaste azur blandar sig med purpur och alla de mest klara färger och molnstoder i de vidunderligaste former. Plötsligt sänker den sig ned i den indigoblå vågen, horizonten flammar af purpur och guld, och hafvet återglänser af de hastigt vexlande ljusmassorna. Nu synes af den strålande runden blott en liten kant qvar; öfven den dyker ned, och blodrödt står himlahvalfvet i brand af det sista återskenet. — Så kastar den Allsvåldige kring sig himlars och solars prakt och låter menniskan blicka in i sin boning af klarhet och ana prakten och ljuset. Man begriper i sådana ögonblick, huru soldyrkan kunde • vara menniskoslägtets barndomsreligion. — Och när nu mörkret plötsligen inbryter, såsom hade den starkes allmaktshand i en enda blink svept in det nyss så ätheriskt ljusa himlahvalfvet i ett enda ogenomträngligt sorgdok och det nyss glänsande fircmamentet och hafvet betäckas af idel nattsvart mörker, och på det förra tusendetals stjernbilder tindra fram och i det sednare fosforescenta eldgnistor dansa kring bog och köl, då njuter man af en syn, så ny, så herrlig och stor, att man sjunker ned i en stum beundran och blott kan utbrista: "Stora äro dina verk, o Jehovah!"

      Planen var, att från Galapagos-öarne gå direkte till San Francisco. Men ihållande motiga vindar och behofvet att komma upp i nordostpassaden, som vi ej träffade på dess annars vanliga latituder, satte nu alltjemt till vester, och slutligen ansågs det äfven nödigt för ökandet af vårt vatten- och anskaffande af nytt brödförråd att anlöpa de i vägen

liggande Sandwichsöarna, hvarför kursen sattes på dem.

      På 10 graders latitud observerades ett holländskt barkskepp, styrande kurs till Kalifornien. Däcket var fullt af passagerare, som lemnat hemmen i fäderneslandet, vänner och fränder, kanske sina närmaste, för att långt bort i främmande land söka nya i den nya verlden, gå oändliga försakelser till mötes och ändtligen, om de gynnades af lyckan, vinna några stycken af denna metall, som, huru lumpen den än är för den s. k. "vise", dock styrer verlden och på en gång är källan till så oändligt mycket ondt och så oändligen mycket godt. - Så sände äfven fordom, för 300 år sedan, Europa sitt afskrap att pånyttföda, som man sade, den nya verlden; så drogo sig äfventyrarne till guldbergen i vester. Men huru olika i likheten! Då beväpnade och med mordsinnc färdige att med svärdet i hand såsom det hette, för kristendomens utbredande utplåna millioner ifrån jordens yta, lika blodtörstige som guldhungrige, lika djerfva som olyckliga, lika stolta som usla. Nu fredliga, arbetslystna, beredde på mödor och lidanden. Men alltid dock i grunden samma bevekelseskäl. O! du auri sacra fames, du släckes ej ens i de blodströmmar, som flutit för din skull, och i den brand du upptänder förtär du ett menniskoslägte och en verld.

Nils Johan Andersson.
      En Verldsomsegling: skildrad i bref af N. J. Andersson, naturforskare under expeditionen med fregatten eugenie åren 1851, 1852 och 1853 - Andra Delen - Kalifornien och Oceanien.
Stockholm: Samson & Walling, 1854.
pp. 1-32.

Galapagos Islands  Source  Whalesite