Sandwich Islands  Source  Whalesite

Innehåll: Ankomst till Honolulu – Oahus allmänna utseende – De närmaste omgifningarne och hamnen af korallref – Dessa öars egendomliga intresse för oss – Hufvadstadens närmare beskrifning, dess europeiska och kanakhus, handelsbodar och kinesiska varer, torg, restaurationer och hoteller, husens inre, ofentliga byggnader, kyrkor, botanisk trädgård och fästning – Ingång i Nuuanudalen – Pali och utsigten härifrån – Oahu – Kanakerna – Torglif, fysionomier, klädedrägter och prydnader – Rörligt utomhuslif, ridande och badande kanakdamer – Gästfrihet – Språkets egenheter – Utvandringar – Inackordering i en kanaksalong – Spottlådornas värde – Bord- och hemseder – Anrättningar för gomen – Musik och kortspel – Båtsmanskurtis – Toalett – En landsman påträffas – H. K. H. Kronprinsens bal i det gröna – Hofvets taffel – Bal hos amerikanska konsuln – Missionärerna – Högtidlig presentation och defilering inför Konungen – H. Majestät och Drottningen, ministrarne samt honoratiores emottagas ombord – En traktat – Återblick på ögruppens religiösa, moraliska och sociella författning, och historia – Öarnes första upptäckande – Cook – Kamehameha I – Young och Davis – Vancouver – Kotzebue – Äktenskapshistorier – Liholiho – Christendomens seger – Kamehameha III – Europeiska intriger – Katholiker och protestanter härute – Politiskt-religiösa förvecklingar – Huru europesiska örlogsmän stundom befordra civilisationen – Engelskt öfvermod och engelsk rättvisa – Öarnes oberoende – Civilisationeng frukter på godt osh ondt – Fortgående reformer och odling – Missionärernas verksamhet – Afresa till Kalifornien.

      Efter ungefär en månads segling upptäcktes land den 21 Juni, och påföljande dagen ankrade vi utanför Honolulu på Oahu. Den, som gjort sig räkning. på att här träffa en yppig natur med tropisk skönhet.

och storhet, vederqvickande den trötte seglaren, kunde vid en blick på den framföre på något afstånd liggande ön lätt anse sig fullkomligt bedragen. Sedd långt ifrån ute på hafvet skjuter ön upp som en gigantisk klippa, lyftande sina kala, grå toppar upp mot den ljusblå hinåmelen. När man kommer närmare blir allt tydligare, kring stranden rada sig en mängd slocknade vulkaner med tvärstympade kägellika kratrar, hvilkas sidor teckna sig fårade af stelnade lavaströmmar. Bergens ojemnheter framträda nu som märkbara ribbor och visa djupa dalar och mellanliggande slätter, och när man ändtligen ankrat, så kan man ej neka, att det skådespel, som då företer sig, är försonande och leende. Ända upp till topparne synas de höga bergen i alla sina formolikheter beklädda af täta, grönskande skogar. De djupa dalarne slingra sig ledigt och kokett mellan de allvarsamma och stela höjderna och tyckas fullsådda af boningar och plantager, vittnande om menniskors trefnad och arbeten, och nere vid stranden breder Honolulu ut sina hvita husrader, visserligen icke i europeisk prakt, storhet och vidd, men ändock med en viss pittoreskhet och stadsaktighet, som är lättare att uppfatta än beskrifva. Strax ofvan om staden reser sig en slocknad vulkan – "punchbowl hill" – alldeles blottad på all vegetation, men ändock just genom denna sin röda nakenhet bjert afstickande mot de öfverliggande gröna bergmassorna. Till höger om denna, vid sjelfva stranden, fängslas blicken af en väldig cocospalmlund, höjande i luften sina smärta stammar och sin viftande bladkrona. Och längst bort mot öster hvilar ögat vid en utskjutande

udde, äfven en gammal krater med starka sidoströmmar, "Diamond-point", hvars. belägenhet ej ringa bidrager till taflans skönhet. Längre bort till vester ligga de stora saltsjöarna, dem saltet betäcker som en isskorpa. Nära derinvid äro de bekanta perlfiskerierna.

      Det hela framställer en bild af rik omvexling, hvars grundton är något alldeles egendomligt, och detta minskas ingalunda af de korallref, som på något afstånd från stranden utanför denna bildar en den ypperligaste hamnanläggning någon stad kan framte; vågorna bryta sig häremot med våldsamt raseri och utvisa genom sitt hvita skum refvens af det stigande vattnet dolda närvaro, utom på ett ställe, der en ränna af 200 alnars bredd lemnar tillgång till den derinom temligen rymliga hamnbassinen.

      Vi ankrade första dagen utanför korallrefven vid sidan af Nordamerikanska 50-kanons-fregatten Sanct Lawrence, en gammal bekant från Stockholm, der den för 3 år sedan visade sig. Den påföljande morgonen infann sig lotsen för att föra oss i den inre hamnen, dit vi måste förlägga oss, för att beqvämt fylla vårt behof af vatten m. m. Här var ett nytt skådespel. På korallrefven, som nu af ebben voro till största delen blottade, var församlad en stor massa af kanaker (namnet på ögruppens invånare) skriande oah stojande, under det de dels åsågo det stora fartygets inhalande, dels sjelfva dervid biträdde. Kanoter af ovanlig smalhet och i båda ändarne spetsigt uppstående, samt på ena sidan försedda med utliggare, ett medlikt bihang, dels för att hindra kanotens stjelpning, dels för att vid behof

sammanbinda den vid en annan till en dubbelkanot,. paddlade omkring oss och båtar framdrefvos af en till. fyra deri sittande, helt legert klädda personer, sonm bjödo ut frukter m. m. Fram på förmiddagen hadevi ankrat på bestämdt ställe helt nära land, der arbetet nu börjades.

      Så voro vi nu bland Sandwichsöarne, och dermed äfven för första gången under vår resa – ty på. Eldslandet sågo vi ingen enda inföding – i ett land, der ännu någon skymt af ett allt mer försvinnande. naturtillstånd skulle kunna märkas; men på samma gång i ett färskt konungarike, med sina unga for-. mer, hvari det ej ännu hunnit fullt växa, en ny religion, knappast rotslagen i sinnen, som ännu bibehålla för mycket af sin ursprungliga enkelhet, för att, ohämmade som de åännu nästan förblifvit, af civilisationens tvångströja, kunna någorlunda djupt fatta en upplysning, som bemödar sig att kraftigt undantränga hedendomen och barbariet. Den resande, till: och med den, som företager en stor verldsomsegling, är i våra dagar ej detsamma som fordom. Han har så föga nytt att vänta sig, så föga nytt att omtala. Jorden rullar väl. icke fortare nu än förr; men allt annat går liksom med ånga i svindlande fart; tid och afstånd försvinna, likformighet och jemnlikhet. äro all tings lösen nu för tiden, och såväl under en brännande equatorialsol. som vid polens is skådar man snart: samma sidor af det menskliga lynnet och. lifsbegäret och samma sträfvanden. Det egendomliga dunstar bort, och med det allt det intressanta. Man kan snart sagdt sitta lugn hemma i sin kammare och titta genom rutan. på verlden derutanför och på hvil-

ken gata som helst. se en bild af menniskoslägteg sådant. det numera presenterar. sig i jordens. mest skiljda zoner.

      Emellertid var vår förväntan på intressanta iakt.. tagelser stor. Resultaterna af hvad jag erfor skall jag nu meddela, men tillåt mig, för att gifva dig en liten utförligare skildring öfver dessa öar oclhs folk, den jag förmodar du. skall med nöje läsa, att. till hvad jag sjelf hört och sett äfven bifoga en och annan upplysning, hemtad ur föregående resandes. arbeten. Om detta skulle locka dig att vilja erhålla en närmare kännedom om landet och folket, så får. jag. hänvisa dig dels till de äldre berättelserna af. Cook, Vancouver och. Kotzebue, der du finner det fordna tillståndet troget afmåladt, dels till nyare. skildringar af Laplace (Voyage de l’Artemise), Du; Petit-Thouars (Voyage de la Venus), Vaillant (Voyagede la Bonite), Wilkes (United States Exploring Expedition), Bille (Galatheas Reise), men framför allt till Jarvis "History of the Hawaiian islands" och. Binghams "A residence of twenty years in the Sandwich islands", der du finner en fullständig redogörelse ej allenast. för folkets seder och bruk, utan. ock för utvecklingen af dess politiska, sociala och. religiösa tillstånd. I Aragos "minnen af en blind" finner du visserligen några ytterst målande taflor, uppdragna af lifvet härstädes; men jag ber dig läsa. dem med varsamhet; dels äro de hemtade från en. tid, son nu länge sedan flytt, då folket och sederna. verkligen voro helt andra än nu, dels äro de de vildaste poetiska utstofferingar af. ett ganska enkelt. thema jag ännu vet mig hafv. sett – och det skulles

vara ofantligt roligt att i lugn få fröjdas åt de romantiska skildringarne, om man ej så uppenbarligen såge, att konstnären tecknar allt för mycket på fri hand – om ock med smak. Emedlertid förtjenar det i sanning, att du skaffar dig hvarje bidrag du kan till en dylik framställning, ju mera allsidig, ju bättre. Dessa öar erbjuda nemligen icke allenast etnografen märkvärdiga betraktelseämnen, tjenliga att sprida ljus öfver den malajiska stammen och Polynesiens hela sedeförfattning och skaplynne, de låna kanske sitt största intresse af de politiska hvälfningar, som här försiggått och af de religiösa skapelser, som här framsprungit med en förvånande hastighet, och det skallj alltid för den, som älskar att sysselsätta sig med studier öfver menniskoslägtets inre historia, blifva en källa till vigtiga begrundningar att följa detta folk genom dess mörka forntid, genom brytningen mellan hedendom och civilisation – gammalt och nytt – fram till det mål, som vi skola hoppas vara mensklighetens – förädling.

      När man inträder i Honolulu, har man svårt att afgöra, huruvida man befinner sig i en europeisk eller i en "kanak"-stad. Gatorna äro helt reguliera, afskära hvarandra regelbundet, äro tilltagna i synnerligt bred skala; stundom försedda med ett slags trottoarer och alltid med engelska namn, såsom Fortstreet, Queen-street, Kings-street o. s. v., men aldrig stenlagde, utan djupa af hvirflande dam, såsona en vanlig väg och ofta försedda med alléer af Aleurites triloba, Cordia, Hibiscus tiliaceus och Acacia. De upplysas icke af några lyktor under de här helt kolsvarta nätterna, med undantag af framför

vissa enskilta hus, hvilkas egare härmed velat dels tillkännagifva sin högre samhällsställning, dels ådagalägga sitt välmenande sinnelag mot de stackars vandrarne. Husen äro af flerfaldiga ordningar, ett högst ringa antal stenhus, hopfogade af huggna lavablock, som se ganska nätta och varaktiga ut, ehuru om det kunde fukta i ett sådant klimat, det helt säkert skulle göra det här; det större antalet deremot är trähus, i flerfaldiga former, än små och lätthandterliga, lika våra bekanta "flyttbara hus", än mera massiva och ståtliga, en stor del med ett’slags balkonger eller utkikställen på taket, dit en trappa leder upp, de flesta liggande inom gröna trädgårdar eller rättare i små parker, ty blommor syntes ej vara mycket i bruk. Alla dessa hus gå, som vid vanliga gator, ända ut i jemn rad, men i tomrummen mellan dem sträcka sig två alnars höga murar af stora lerblock, inneslutande större eller mindre tomter, der infödingarnes vanliga boningar äro belägna. Dessa hafva hela utseendet af enorma höstackar, äro byggda i form af stora trianglar helt och hållet af säf med taket löpande ända ned till jorden och en låg öppning till dörren, enda gluggen på huset. Blott hos ett ringa antal, de allra förnämste, utgöres huset af fyra låga väggar af ett par alnars höjd, ofvan hvilka det höga taket reser sig och på sidorna löper ut lik en skärm, bildande en skuggrik rymd utanför huset. På detta sätt är staden en brokig blandning af boningar i högst olika byggnadsstil samt synes helt irregulier, oaktadt sina snörräta gator, och blott på enskilda punkter hafva hus af en och samma sort hopat sig tillsamman, gifvande deråt än en fullkom-

ligt europeisk, än en mera hawaijsk pregel. Man finner ock understundom ett annat slags mycket mindre kostsamma boningar, nemligen några stolpar med en öfverlagd matta, under hvilken härden befinner sig. Dessutom synas cisterner och andra vattenbassiner, hvari ofta fiskar i stora qvantiteter hållas lefvande.

      På bodar af alla slag är ingen brist. Kinesernas äro kanske de mest prydliga. I. allmänhet är det mesta af de varor, som här afsättas, hemtade från Kina med synnerligt god vinst, så att det är i hög grad lönande att befrakta ett fartyg med dylika artiklar och vid framkomsten hit försälja det på offentlig auktion, en affär, som påstås merendels inbringa 50 procent. Vid hamnen, der man sagt mig att ända till 150 skepp på en gång ankrat, är ett slags skeppsbro af trä, hvarvid en mängd fartyg ligga förtöjda. Derinvid är tullhuset, en "artig" byggnad med bröd-, frukt-, kött- och varumarknaden, afvanför hvilket finnes ett slags publikt spisningsställe-– ett gårkök i stor skala – med stora bord, tyngda af föga aptitliga rätter, och omgifna af talrika kunder. Här, kring melonhögarne, fiskraderna, pojkalebasserna och andra ätliga läckerheter skockar sig alla stunder på dagen en otroligt blandad menniskomassa i högljudd förbistring, och här är onekligen bästa tillfället att studera folklifvet i all.dess frihet och rörlighet. Jag återkommer dock sednare härtill, och vill nu egen 1gen uppehålla mig vid de lilösa tingen.

      Deft inre af boningarne företer ännu större olikheter än deras yttre. Hos européerna och de för-

näma prunka de luftiga, solglada rummen, som tyckas beräknade för en evig sommar, till största delen af samma lyxartiklar som hemma, af superba mattor och eleganta möbler, alt med modifikationer, bestämda efter olika stånd och vilkor hos egarne. De större kanakhusen ega äfven sin komfort och lyx. De äro vanligen genom tunna väggar af rör eller förhängen delade i flera kamrar, allt efter olika behof, hysa flera massivare möbler, såsom sängar och bord, och äro i allmänhet på en gång rymliga och beqväma, ehuru ej utan sin anstrykning af nyss införda och icke sällan misslyckade försök till elegans. Deremot har i de mer enkelt konstruerade byggningarne det ursprungliga någorlunda bibehållit sig. Här innesluta väggarne blott ett enda rum, ehuru äfven det ej sällan medelst en gardin i ett af hörnen frånskiljer sängstället. Här samlas familjens alla ledamöter på golfvet, som i de bättre fallen är täckt af hemmagjorda säfmattor och öfverfyldt af husgeråd, helt enkelt bestående af en massa kale-. basser, innehållande bohaget, maten och vattnet. Dessa kalebasser äro för dem allt, tallrik och fat, gryta och koffert. De äro frukten af en pumpart, nå ofta en alns diameter och bruka täckas af en halfva till lock. I dessa kalebasser förvara kanakerna alla sina tillhörigheter. De utgöra ock de kärl, hvari alla varor transporteras. De hänga för detta ändamål i nät, fästade i hvardera ändan af en oklik stång, som bäres på axeln i jemnvigt, under er halft luffande gång. Stolar att sitta på, eller madrasser att hvila på, finnas ej, på sin höjd en

och annan puta att lägga under hufvudet. Man sitter på golfvet på den kroppsdel naturen närmast anvisat dertill, i det man skjuter upp knäskålarne under hakan, och man sträcker ut sig efter behag på mattorna och fordrar intet mjukare underlag. I dessa båda ställningar gruppera de sig om hvarandra, och en dylik hydda presenterar hela familjen sålunda, på sin höjd uppresande sig på armbågarne och nyfiket välkomnande den främmande.

      Hotéller finnas i Honolulu till ett ej ringa antal, de flesta rätt beqväma och gästfria emot skälig, det vill här säga öfverdrifvet hög, betalning. Man undfägnas här europeiskt med allt hvad en hungrig och törstig gom kan eftersträfva, man uppassas af garçoner, som tala franska eller engelska och finner sig i intet afseende på främmande kust, förr än värden har den artigheten att presentera sin nätta räkning.

      De offentliga husen äro få. Nära hamnen ligga guvernementets och representanternas. Båda äro af korallblock, det förra snarare likt en luftig sommarboning, omväfdt af gröna rankväxter och försedt med spalierfönster och en hög altan på taket, samt framtill omgärdadt af en mur, ofvan hvars portal en gyllene krona utvisar, att regeringens ministrar och deras byråer här hafva sitt säte. Det sednare, samlingsplatsen för les notables och de deputerade, och derjemte innehållande polisen och andra offentliga embetsverks rum, är ett vackert, hvitmenadt hus i europeisk stil som synes långt ut på redden, hvarifrån det presenterar sig väl. Konungens palats är beläget i östra delen af staden, midt

i en vidlyftig men gles parkanläggning innanföre en väldig mur, och utgöres af en stor envånings byggnad med ett högt tak och derofvan en galleriartad veranda, hvarifrån utsigten måste vara särdeles vidsträckt. Hans Maj:t begagnar dock detta palats blott vid högtidliga tillfällen, och föredrager i sitt privatlif några enklare, men på kanakmanér inrättade tillhåll, belägna derbakom och erbjudande en mer ostörd och ledig beqvämlighet i utöfvandet af de medfödda och ärfda lefnadsvanorna. Dessutom finnes en botanisk trädgård, som väl ej ännu räknar mer än ett års tillvaro, men som med sitt årliga anslag (8000 rdr rgs) bör kunna blifva vacker och genom sin förträffliga belägenhet af utmärkt nytta. I hufvudstaden af Linnés fädernesland finnes ej, hvad Sandwichsöarne redan vetat förskaffa sig. Här har man trott en sådan anstalt lika mycket gagna som pryda landet; men hemma synes man ej ännu hafva kommit till denna öfvertygelse.

      Af kyrkor observerade jag trenne. En, "the royal church", i palatsets närhet, var en stor och mycket rymlig korallblockbyggnad af en högst enkel arkitektur med några klumpiga pelare framför. hufvudingången, två våningar glugglika fönster på de stora väggarne och ett särdeles litet torn, med ur, ofvan vestra ändan, hvari klockorna knappast rymdes. Detta var emedlertid den största byggnad i hela Honolulu, redan på långt håll framstående öfver den andra husmassan. Ej långt derifrån låg katolikernas kyrka, "the french church", en mycket mindre men i allo proportionerligare och vackrare byggnad, som äfven här visade huru katolikerna fästa sig vid det

som på det yttre sinnet kan göra ett angenämt infWyck, och, olika de puritanska protestanterna, ej lemna något obegagnadt, hvarmed de kunna imponrera. Längre bort i staden reste sig ett annat protestantiskt tempel – Kanak-kyrkan – en vidlyftig, hvit träbyggnad med ett omåttligt kolossalt tak och närmande sig infödingarnes byggnadsart. Jag var icke änmne i någon enda af dessa kyrkor och kan således ej skildra dem i detta hänseende. Hvad den protestantiska angår, vet jag dock, att ögat der ej finner något märkeligt att hvila på. Metodisternas stränga sinne har bannlyst allt slikt onyttigt prål. Katolikerna lära ej heller ännu fått sitt tempel i ordning, så att äfven der ej skall finnas synnerligt skådansvärdt.

      Slutligen bör jag omnämna fästningen, "the fort", en stor fyrkant nära hamnen, med något förfallna murar, bestyckade af kanoner, och inredde till fängelse samt dessutom inneslutande guvernörens boning, förrådshusen o. s. v. Dess militäriska betydelse skall ej vara stor, lika litet som batteriet af 11 kanoner, hvilket är anlagdt på de höga kanterna af det strax ofvan om staden belägna Punchbowlhill, men hvilket är allt för aflägset ifrån staden för att kunna vara densamma till något väsendtligt skydd.

      Sådan är staden Honolulu, utan karakter och till stor del utan intresse numera, sedan det moderna börjat uttränga de fula men egendomliga höstackshusen, utan att likväl ännu hafva vunnit ett sådant öfvertag, att europeisk smak och reda bofäst sig.

      Gör man deremot en spatsertur utom staden, så

höjes intresset, och man finner sig snart vara på en främmande jord med en ovanlig naturs ovanliga innevånare och ett herrligt klimat. Rätt norr om staden sträcker sig en dal, i hvars slättlika öppning Honolulu är beläget; närmare upp mot bergen höjer den sig och afsmalnar på samma gång, så att man till slut befinner sig inklämd mellan de öfver 3000 fot höga spetsarne vid en hisklig brant, der bergryggen stupar ned mot den underliggande slätten. Något angenämare än en spatsertur i denna dal, Nuuanudalen, kan man knappast tänka sig. Öfverallt ligga grupper, än af de nyss skildrade kanakhusen med sina ogenerade innevånare af menniskor och djur, gifvande taflan lif och rörlighet, än af de täckaste små villor, i stilen af engelska cottages, sirliga och snygga, inom sina större eller mindre trädgårdsanläggningar, och mellan dessa boningar af ytterst rik mångfald och lika pittoresk gruppering som leende färgskiftningar framskymta de gröna tarroplanteringarne, bildande stora fyrkanter, öfver hvilka vattnet ledes från den i dalen nedströmmande bäcken, och förvandla hela den omliggande slätten till utseendet af en vattenfylld äng, hvari tarroväxten (Caladium esculentum) jemte flera andra arter ypperligt frodas. Längre upp i dalen ligga kungens, chefernas och de mera förmögna köpmännens villor, bättre bygsda och finare hållna, omslutne af lummiga parker; cen forsande strömmen gör här flera praktfulla vattenfall; de af Aleurites i silfver och grönt skiftande sko garne, der de stora gullgula blommorna af Hibiscus tiliaceus se ut som i det gröna fastnade solstrålar, tränga sig uppe på bergssidorna närmare vägen och 1. 4

      förläna åt den trånga dalen en obeskrifligt angenärnm lummighet och yppighet, som i afseende på rikedomen af busk- och trädgrupperna väl kan kallas troisk. P När man ändtligen hinner det branta bråddjupet uppe på höjden der berget slutar, så har man framför sig en anblick så majestätisk och praktfull, att jag förgäfves bland mina förra reseintryck letar efter något liknande, så väldigt och ändå skönt, så stort och ändå täckt. ^* Till höger och venster resa sig de branta spetsarne, först bokstafligen insvepta i det tätaste hylle af gröna skogar med sina svajande kronor och lysande blommor, der de frodigaste snår af väldiga Ormbunkar, Dracæna terminalis, flera Lobelier och talrika Rubiaceer så tränga sig tillhopa, att de öfver marken bilda ett flera alnar högt nätverk

af slingrande qvistar och skott, så att man måste släpa sig utföre dem eller genombryta skogen genom att klifva på grenatne, ty till marken når man icke. Ytterst upp skjuta de svarta lavatopparne djupt in i molnen, der ingen blomma doftar, intet lif mera frodas, och hvarigenom den fuktighet gjuter sig, som oupphörligt meddelar sig åt det underliggande landet. Bakom ligger den sluttande dalen med vägen slingrande mellan parker, villor, kojor och planteringar, tills den når staden med dess hvita hus och kyrkor vid kanten af det blånande, omätliga hafvet, som väldigt skummar hvitt mot korallrefven. Och framföre är det gapande djupet af tusende fot, hvari bergväggen tvärbrant nedstupar, och utefter hvilket en med stor möda och kostnad anbragt väg slingrar sig, den horisontala klippmassan i sin svarta glatthet, stående som en gigantisk mur, mot. hvilken den hvinande blåsten vanmäktigt ilar, och derunder den vidöppna slätten med sina bäckar,. kullar och skogsdungar af pandaner och brödfruktträd ända bort emot den andra hafsstranden och bergmassorna i fonden, som, blånande mot horisonten, svagt förtona sig och insvepa sina höga hjessor i de bleka, dimmiga molnen.

      Det var vid detta bråddjup som ett af dessa förtvilans dåd utfördes, hvaraf hvarje lands vilda historia företer ett liknande bevis. När Kamehameha I skulle eröfra Oahu gjorde höfdingen Kalanikupulo, biträdd af andra mot inkräktarens förstöringsplaner fiendtligt sinnade furstar, skarpt motstånd. Kungens kanoner drefvo motståndarne dock alltjemt tillbaka i Nuuanu-dalen, tills de plötsligen befunno

sig här vid Pali. Då, hellre föredragande en plötslig hjeltedöd framföre en långvarig träldom, störtade höfdingen och hans här sig i bråddjupet – och ännu ser man bland de gröna skogarne der nere, som stå der ännu i evig ungdom och kraft, herrskarens och hans tropps hvitnade ben.

      Ännu en gång upprepar jag det: Nuuanu-dalen skall hägra i minnet såsom något paradisiskt, dess skönhet skall ej glömmas af den, som sett den, och de fröjder dess natur gåfvo skola vara längre än de flyende ögonblick de njötos. ^*

      Oahu eller Woahu – den bland öarne, på hvilken hufvudstaden är belägen – eger flera dylika punkter, nemligen öfverallt der mellan bergen dylika dalar sträcka sig. Ön genomlöpes nemligen från vester till öster på längden af en hög bergsrygg, ojemn af en massa hvassa spetsar af sköna former. 1I norr är denna bergsrygg tvärt nedstupande mot en ända till hafsstranden utbredd, temligen bördig och jemn slätt, men mot söder nedplattas densamma småningom och ger upphofvet till de dalar, som i denna rigtning sträcka sig mot stranden, der allt antager en slätare natur i dubbel mening. Der nere är hettan stor, gräset förbrändt och träden sparsammare samt blott odlade, medan uppe mot bergen en ständig svalka och fuktighet är rådande inne i de naturliga skogarne. Den ständigt

blåsande nordostvinden drifver molnen mot bergen, regnet nedströmmar ymnigt, och derifrån nedforsa, under tusende vattenfall, de strida bäckar, som i det lägre landet begagnas med så mycken fördel vid planteringarne.

      Att befolkningen mera än något annat härstädes skall vara af blandad art, förstås af det ofvan sagda. Ehuru Europeerna här utgöra en betydlig del, så äro de dock icke så talrika, att ju icke ännu en slags egendomlighet i innevånarnes utseende och lynne qvarstår. Dock har äfven bland de genuina kanakerna gamla verldens nivelleringssystem i klädedrägter och lefnadsvanor börjat högeligen fästa sig och uttränga allt det kuriösa och i sitt slag intressanta, man från fordna beskrifningar har sig bekant. Långt ifrån att vid vår ankomst fregatten omsvärmades af simmande nymfer eller af sådana, som trafikerade med grisar och allehanda matvaror, i naturlig nakenhet erbjudande skådespelet af halfvilda nyfikna, höllo sig de ensliga kanoterna på vördnadsfullt afstånd en stund, och när de ändtligen lade till med sina flytande fruktbodar, var det intet annat än hvad vi upplefvat i alla föregående exotiska hamnar. Först när vi stigit i land, möttes vi af stojet och trängseln från en skara kanaker nere vid stranden, och här vilja vi kanske ett ögonblick stanna för att något litet betrakta taflan af virrvarr och brokighet.

      På de nära liggande skeppens bogspröt stå nakna pojkar, hojtande i sinnets uppsluppenhet och lustigt nedhoppande i hafvet bland en annan skara af badande män och qvinnor, föga generade af hvarandras sällskap eller nog lätta kostym. Kring borden, på

hvilka allehanda varor finnas mera rikt än aptitligt ordnade, tränger sig största massan. Här ser man atletiska gestalter af karlar, mörka i hela sin kolorit, till största delen försedda med klädnader, icke alldeles ovanliga för dylika ställens lägre besökare äfven hemma vid våra offentliga saluplatser. Blott få sakna benkläder eller hufvudbetäckning, och några stoltsera i rätt hyggliga plagg. Fruntimren deremot äro litet mera egendomligt utpyntade. En del bär präktiga parasoller, men de flesta generas alldeles icke af den brännande solen. Det ramsvarta håret, än något ulligt krusigt, än nästan rakt i vackra lockar, men alltid tjockt, någongång till öfverflöd yfvigt, fladdrar i ohämmad frihet eller omviras hos en del af friska ormbunkskransar eller blommor i yfviga samlingar (till skydd för solstrålarne), hos andra af gula eller röda kransar af ett slags yllerepning, af brist på de gullgula fjädrarne af den, åtminstone förr så helig hållne fogeln. Ansigtet är bredt med bred näsa, framstående mun och kort haka, således ej alldeles efter skönhetsreglorna, men ögonens uttryck ha något godmodigt och vänligt, som ej förfelar att medföra sin lilla inverkan till det täcka könets fördel. Medan karlarne se snarare allvarsamma ut och ingalunda förekommande med aitt tofviga, åt alla sidor glorielikt utstående hår, sina rödsprängda ögon, som fordom ansågos höra till skönhetsegenskaperna, sin mycket breda näsa och trindt-fyrkantiga ansigtsform, hafva fruntimren i allmänhet en mildare fysionomi, der glädjen ständigt söker visa sig i sitt fördelaktigaste ljus. Öfver den medelmåttigt böga kroppen hafva de kastat en klädning, som

lämpligast torde kunna betecknas såsom en fotsid blus, af alltid ytterst briljanta färger, mest i gult, dernäst i rosenrödt, grönt, himmelsblått eller hvitt. Denna klädnad döljer inom sin lösa vidd de frodiga formerna – ty fetma hör här till profven på skönhet, och en af våra smärta damer skulle här ohjelpligen falla i allmänna omdömet – och förlänar jemte de bara fötterna och de strumplösa benen en viss luftig ledighet som i hög grad öfverensstämmer med klimatets mildhet. Bland denna mängd rërer sig en och annan kines i sina högsulade skor, sina vida, korta byxor och rena, fina, långa tröja, vidare polisbetjenter med gröna byxor och blå jacka samt distinktionstecken, chefer i grotesk storhet och klädda på finare sätt, ryttare af flera former och halfnakna barn, åtskilliga varieteter af europeer – och det hela är en sådan röra af brokiga färger, der dock gult är öfvervägande, och af skärande ljud, snarlika ett skällande, att man har svårt att för sig reda de särskilda enskildheterna, som förtjena en närmare granskning.

      Tittar man in i husen i staden, så råder der samma blandning af folk, färger och ljud, blott något mera frihet från klädernas tvång och deraf följande oberoende i ställningar och förhållanden. Utom staden, på vägarne åt alla håll, möter man en föga mindre menniskoström: kanaker, som, vigt rustade, bära på en stång och i sina kalebasser allehanda saluvaror, ridande karlar och qvinnor, de förre med ovanlig fasthet i sadeln förenande vildhet i sin hejdlösa framfart (ty allt måste gå i galopp), de sednare icke mindre vågsamma till häst i en egen ställning

och kostym. De sitta nemligen lika som karlarne grensle, och kring benen hafva de svept ett gult, rödt, blått eller grönt tygstycke ända ned öfver fötterna, tätt åtsittande kring veka lifvet (och det är hos dem, om hos någon, smidigt och böjligt!) men nedtill vidare och fladdrande under gallopperandet som ett par vingar. På hufvudet bära de den lilla tyg- eller sammetshatten, omvirad af gula eller röda kransar öfver det med gröna blad eller bjerta blommor smyckade håret. Utanför husen ser man de äfven annorstädes vanliga sqvallerkotterierna af bjebbande och meddelsamma damer, i tarro-planteringarne vandra naket arbetande kanaker, och i de forssande bäckarne invid den allmänna landsvägen bada sig helt ogeneradt män och qvinnor om hvarandra hvilken timma på dagen som helst. På alla håll ser man de vida blusklädningarne fladdra och framställa bland de gröna odlingarne de mest bjerta punkter i en rörlig och lefvande tafla; ty qvinnorna tyckas i allmänhet ej genera sig med mycket arbete. Allt antyder, att man befinner sig i ett klimat, som mera gynnar lefvandet utom hemmets knutar och en deraf orsakad offentlighet och samvaro i alla förrättningar, än manar till inneslutenhet inom hyddans trånga väggar och deraf följande huslig stillhet och arbetsamhet.

      Den vänlighet, hvilken jag ofvan sagt uttala sig i anletsdragen, visades oss alltid, då vi gjorde våra besök i kanakhusen. Utan förmåga att kunna meddela oss med dem, bjödos vi ändå af värdarne att deltaga i deras lekar och måltider, och att för öfrigt begagna oss af "husets tillgångar" efter önskan.

Likasom vårt tungomål, våra åtbörder, anmärkningar och nyfikenhet föreföllo dem besynnerliga, lika löjliga funno vi deras språk, der blott 12 bokstäfver finnas, en öfvervägande massa af vokalljud, som kommer det att låta nästan som unga valpars vovande, aldrig två konsonanter bredvid hvarandra (man säger t. ex. Beretania, Sevedia, Sepania) och alla stafvelser slutande med vokaler. Anmärkningsvärdt är äfven, att de alltid sammanblanda k och t, r och l, och således utan åtskilnad säga Kamehameha och Tamehameha, tarro och kalo, Honolulu och Honoruru o. s. v., hvilket just förorsakar den förbistring i stafvandet af hawajiska namn, som man finner i böcker och på kartor. Att vi ej gjorde stor skada på undfägnaden, så vidt som man dermed förstår mat och dryck, behöfver jag knappast säga, ehuru vi i öfrigt aldrig gjorde våra besök förgäfves.

      Under de 11 dagar vi lågo härstädes, företog jag flerfaldiga utvandringar till mer eller mindre aflägsna orter. Tvenne af dessa exkursioner vill jag närmare omnämna, emedan de stå i förening med åtskilligt, som jag tror kan intressera dig.

      På den ena af dessa utflygter begaf jag mig upp till passet och bråddjupet jag nyss omnämnt, och, i afsigt att derifrån exkurrera på den underliggande slätten bort emot hafskanten och på de omgifvande bergen med deras högre regioner och deraf följande egna växtlighet, inlogerade jag mig under fyra dygn i en kanakhydda för ett pris, som hemma skulle förskaffat mig hvarjehanda beqvämligheter under en lika lång tid på hvilket som helst af våra bättre hoteller. Kanakerna, så berömvärdt godlynta och

verkligen hyggliga de annars äro, synas nemligen ej hafva stort begrepp om penningens betydelse; åtminstone hugga de alltid orimligt för sig och äro i sina fordringar öfverdrifna och obilliga. Hjelpsamhet utom mot kontant erkänsla tyckes ej höra till mängden af deras dygder. En monsieur Remy, som befann sig här, utskickad af franska regeringen att botaniskt undersöka öarna, berättade mig, att vid ett tillfälle, då hans åsna nedsjunkit i ett kärr och höll på att förgås, kunde de talrikt omkringstående kanakerna ej förmås att hjelpa upp den utan vid den välkända klangen af piastrar, och man har exempel på att de simmat bredvid drunknande menniskor och med dem ackorderat om räddningspenningarne. De kunde åtfölja mig långa stycken, plocka blommor åt mig med stor ifver, undanrödja alla möjliga hinder och på allt upptänkligt sätt visa sig tjenstaktiga, utan att jag önskade eller begärde det; men plötsligt stannade de, uppräckte två fingrar och utropade "two dollars!" och tycktes mycket förundrade, då jag ej förstod deras begäran.

      Min värd syntes vara något mera välbehållen än flertalet af de omkringboende, ehuru det knappast såg ut som hans förmögenhet kommit af arbete. Ty latare varelser än i denna familj har jag knappast sett. De lågo hela dagarna makligt utsträckta i sin koja alldeles nakna eller endast inhöljda i en filt, sofvande och ätande ömsevis, och med möda gingo de en gång hvarannan dag att hemta upp några tarroknölar att bereda sitt poj utaf. Denna lättja är dessutom karakteristisk för alla. Min värd egde trenne hyddor inne i skogen nedanför bergen

på en vacker plan; den ena och största såg ut att vara statboning, den andra innehöll eldstaden och begagnades såsom kök och matsal, och den tredje tjenade till allmänt förvaringsställe.

      Den första, som var ganska snygg, tre till fyra alnar hög under det triangulära taket, var belagd med fina och svala mattor. På en stång i taket hängde filtar, stora tygstycken att svepa om sig, tapadrägter och andra bohag. Vid väggarne stodo kalebasser, begagnade såsom spottlådor och vattenkärl, men för öfrigt funnos inga andra husgeråd än ett par hufvudkuddar. Innan europeiska tyger infördes och kommo i allmänt bruk, förfärdigades på öarne ett slags tyg, kalladt tapa, af basten af Broussonetia papyrifera och andxa Morusarter. Detta tapa var än ganska tjockt, än papperstunnt och bräckligt, än af fastare konsistens, ofta skiftande i de mest brokiga färger, men stundom endast hvitt, och begagnades till mantlar kring höfterna och andra omsvepningsmedel. Numera hör det till sällsyntheterna, liksom allt annat från fordom. Spottlådorna äro deremot väl bibehållna och äro i hvarje hus en nödvändig och dyrbar artikel. Saliven förvaras nemligen i den tron, att om den faller i en oväns hand, skall denne ega förmåga att med dess tillhjelp trolla sjukdomar och olyckor öfver producenten. Den skall dessutom användas, om ej till en högtidsrätt, som någorstädes på de andra australiska öarne, likväl till ett så kalladt verksamt läkemedel, och denna 1åda, en med ett trekantigt hål på sidan utskuren kalebass, fylld af kolstybbe eller blommor för salivens upptagande, cirkulerade derföre flitigt mellan

hyddans innevånare, och man syntes särdeles belåten, när mina tobaksätande matroser hurtigt sökte fylla den.

      I den andra kojan förvarades, såsom jag sagt, matvaror och köksredskaper, hvilka likväl inskränkte sig till en gryta, en stekpanna och några kalebasser. Deras enda föda är nemligen rå fisk och poj. Den förra hemtas beqvämligt i största qvantitet i det omgifvande hafvet och behöfver naturligtvis ej stora arrangeringar att tillredas. Den sednare deremot måste undergå en vidlyftigare process. Tarroväxten, som frodas i träsken, bildar vid nedersta stjelkändan en knöllik förtjockning, närmast jemförlig med potatisen, ehuru sötare. Dessa knölar afskäras, läggas i djupet af eldstaden bland glödgade stenar och betäckas med flera lager af växtens stjelkar och stora blad. Så rostade i förtätad imma upptagas de, sönderstötas med en stenklubba och förarbetas under idkeligt tillsättande af vatten till en gråhvit deg, som liknar godt klister. Detta är ett ansträngande arbete, och utöfvas endast af männen. Nu lägges det i de stora kalebasserna och ställes i de flesta fall åsido att surna litet, tills det antar en sötsur smak, som begärligt älskas. Man påhäller mera vatten, husbonden träder sin hela, blottade arm ner i massan och rör flitigt om, hvarefter bordsällskapet församlas och, nedhukade på sina posteriorer med uppskjutna knän, slefva i sig läckerheten genom att neddoppa två fingrar deri och under en ledig volt i luften dermed föra den till munnen. Det är alldeles otroligt, hvilka qvantiteter poj och rå fisk de kunna sätta i sig, och det alla

stunder på dagen och natten, ifall de äro vakna. Ty inga bestämda timmar, hvarken för måltid eller sömn tyckas gifvas, utan dessa alternera med hvarandra efter naturens tillkännagifvande.

      Under detta inneboende hade jag tillfälle bemärka deras hemseder. För det mesta rökte de, då de voro vakna, ur en liten snugga af två tums längd, af träd, och hvilken gick omkring turvis emellan dem, som ett annat commune bonum, både bland män och qvinnor. Man drog derur tre drag och lemnade den till grannen, derpå spottade man i kalebassen, gäspade, sträckte sig och – somnade. Under de ögonblick då sällskapet höll sig vaket, berättades långa historier, som lära hafva varit omåttligt intressanta, att döma af de skrattsalfvor, som åtföljde dem. Emellanåt sjöng man hiskeligt entoniga och sömngifvande sånger af två eller tre toner, som ibland räckte hela timmar. När qvällen kom, tändes lampan – i flera fattiga kojor begagnas nötterna af den allmänna Aleurites triloba till lysämne – och nu framkom kortleken, och ett högst enkelt spel, intet mer och intet mindre än vårt eget goda, hederliga svenska "svälta räf", höll sällskapet vaket en stund. Stundom församlade sig grannarne från andra kojor, qvinnor af föga återhållsamhet i sina tvetydiga karesser, gummor och gubbar i mängd jemte barn, och sladdret och de på oss främmande spända blickarna tillkännagåfvo tydligt, att vi voro föremålet för deras deliberationer och undran. Särdeles var det om qvällarne, då jag återkom från mina bergsbestigningar och skoggenombrott, som mina båtsmän lefde lyckliga kurtisstunder med de unga

damerna, der de med fladdrande lockar, yppiga former och yfviga kläder sväfvade omkring i de herrliga lundarnas halfdunkel! En och annan kunde någon engelsk glosa, åtminstone myntvärdet, och med deras tillhjelp inleddes då och då en pantomimisk konversation, till stor ömsesidig uppbyggelse. På synnerlig belefvenhet fick man ej göra några öfverdrifna anspråk, ihågkommande att "naturalia non sunt turpia". Man tog ur sitt eller ur grannens hår vissa mycket små husdjur, som sedan med smak förtärdes, och mer än en gång presenterade de nakna figurerna sådana ställningar och yttringar, som alltför starkt återförde tanken på naturtillståndets menlösa tider.

      De voro öfverallt tatuerade, eller, som sjömännen säga, "utstuckna" – ej sällan till och med på tungan – men mest på benen, armarna och bröstet med de grannaste färger, vanligen blått, och de underligaste krummilurer, mest i form af långa band, stundom med årtal och namn i latinsk skrift; och dessa färger på den mörka svartbruna kroppsgrunden gjorde ett högst eget, ej fult intryck. Tatueringen verkställes på ett ohyggligt sätt genom hudens upprispande medelst ett hvasst instrument. Perlband voro mycket begärliga och buros af båda könen. När man undfägnade dem med dessa och andra dylika grannlåter, syntes de alltid ytterst förtjusta, men yttrade aldrig ett ord till tack, utan höllo tystlåtet till godo, så att de tider äro åtminstone härstädes ohjelpligen förbi, då man mot en glasperla kunde tillbyta sig allraminst en af deras gudar, för att icke tala om verldsliga skatter. I

saknad af andra perlband afskar man frukter af Pandanus och trädde upp dem på en tråd, som hängdes omkring halsen. Af deras gamla lekar såg jag endast den, der man i en hög af dam på ett förundransvärdt vigt sätt – liksom taskspelare – undangömde små kulor. Gymnastiska rörelser, fordom härstädes så allmänna, såg jag ej. – Jag bör tillägga, att vi under vår sammanlefnad, oaktadt allt detta, blefvo goda vänner samt skiljdes slutligen i den förtroligaste sinnesstämning, men dock, Gudnås! utan någon tår från de skönas ögon, ty på djupa och mäktiga känslor lärer man ej här få göra anspråk.

      Att vandra häruppe var i sanning mera än betungande. Efter att med outsägliga ansträngningar kraflat oss upp till den region af berget, der endast lägre buskar gjorde gåendet någorlunda drägligt, och der växter framkommo, som till en del påminde om mera nordliga och kalla nejder, gällde det att klifva ännu högre på bergkammen, som på de flesta ställen var så smal, att den ej kunde annorlunda passeras än genom att grensle, som på en hästrygg, hasa sig framåt, för hvarje tag öfverlemnande sig åt en tufvas eller en rots hållfasthet. Och ändtligen stodo vi der uppe på spetsen, och nu gällde det att komma tillbaka. Samma väg kunde ej tagas, utan man måste genombryta dessa täta löfmassor, som bredde sig der nedanför såsom kompakta hvalfbågar. Det gällde nu att med kraft smyga sig in bland de hoptrasslade grenarna, bibehålla sin ställning uppe bland trädens kronor och från stam till stam sakta och varsamt framskrida. Ty den, som

velat gå ner till marken, skulle ohjelpligen försjunkit i ett sådant djup af hopslingrade, saftfulla, bredbladiga växtmassor, att han under veckotal skulle användt allt bemödande förgäfves att arbeta sig upp. Ibland, der bergväggarne sluttade mindre brant, och der de öfverkläddes med mattor af hopflätade dracænor och ormbunkar, fanns ej annan utväg än att öfverdådigt kasta sig derofvan och låta det på Guds försyn bära af mot djupet i de gröna busksnåren. Så använde jag en gång hela timmar att komma ned ett skogstycke, som jag gått upp i på något mer än en half? Der pressar det ut svettdropparne att vara botanist! Ett besök på den underliggande slätten lemnade just inga tillfällen till nya iakttagelser. Den var i hög grad kuperad af omvexlande runda höjder och mellanliggande dälder, der vid bäckarna ymniga Pandanusdungar och lunder af brödfruktträd bildade svala skuggplatser. Den höga bergmuren, som svart och dyster reste sig i norr mot slätten, företedde härifrån en ojemnförligt skön och imponerande syn med sina kolossala massor och sin gröna, rika växtlighet. Här påträffade jag äfven helt oförmodadt en landsman från Götheborg, som nu i nitton år här lefvat lugn och lycklig med sin kanakhustru och sina välfödda (ej välborna) barn, nästan bortglömt sitt moderspråk, men för hvilken det ännu var en sällhet att tala om sitt gamla fosterland, af hvars natur han sade sig i de framför liggande bergen ha en liten kär påminnelse. Talrika boskapshjordar betade på de utomordentligt yppiga ängarne, men för öfrigt låg jorden, synbar-

ligen till förvåning bördig, alldeles obrukad. De lata infödingarne idas ej utså de korn, som skulle kuuna bringa dem yppiga skördar.

      Vid en annan utvandring var jag delaktig af ett nöje, som ej var det minsta under denna angenäma vistelse. Medan jag på ett af de högre bergen, långt ifrån staden, uppe i Nuuanudalen fyllde mina portörer med flera sköna alster, trängde plötsligt till mig välkända Straussiska valstoner. De kommo ifrån en underliggande villa bredvid vägen, och då jag efter slutad exkursion dit nedsteg, påträffade jag der en i havajisk mening högförnäm societet. Villan tillhörde chefen för den närmast liggande trakten, den särdeles präktiga och intagande Kajo. Den bestod af ett större hus med utlöpande tak till svala verandor, var beläget i en vacker park vid kanten af ett majestätiskt, dånande vattenfall, och i alla hänseenden en tjusande vistelseort i denna tjusande natur och detta milda klimat, som ej vet af förändring i sin prakt. Der omkring var nu samlad en massa menniskor i olika kostymer, lyssnande till dels en musikkår, som, tillhörande konungen, här uppe ej illa exeqverade dels modern musik, dels nationella sånger, hvilka utfördes på ett högst originellt sätt af åtta infödingar, bland hvilka två fruntimmer. Sittande i nedhukad ställning på en matta framför husets dörr och omsvepte af brokiga mantlar, men med bara skortärmar och friska, gröna kransar i de svarta, vilda lockarne, höllo de i högra handen en liten kalebass, öfverbyggd med ett tallrikformigt franskantadt bihang, mot hvilket de slogo iksom på en tambour de basque med venstra 1.

handen, under det de sjöngo en temligen entonig sång, som genom enstämmigheten i tonen och precisionen i takt af alla exekutörerna hade något egendomligt med sig, på samma gång de, till hälften uppresta på sina korslagda ben, med öfre delen af kroppen beskrefvo vissa så att säga stillastående rörelser, som skulle närmare illustrera hvad denna sång målade, nemligen fosterlandets historiska minnen. Vi infördes snart till de församlade i rummen innanföre och presenterades för dem.

      Vi funno der kronprinsen Alexander^*, som åragit hit upp att bland sina vänner tillställa ett landtligt nöje, hans broder, prins Kamehameha, och flera andra af deras närmaste omgifning. Hans kongl. höghet var en lång, smärt yngling, af väl mörka, men ej obehagliga anletsdrag, ståtlig hållning, lifliga fasoner och stor rörlighet och emottog oss utan afseende på vår exkursionsdrägt, som företedde på sig ej alldeles omärkbara spår af den djupa, fuktiga jorden och de stickande busksnåren, lika ogeneradt som gästfritt. Der var dans och glädje högt upp i tak, den förra visserligen något mindre fullkomnad än hvad man får se i våra salonger, och den sednare något för mycket högljudd och otyglad för att öfverensstämma med våra begrepp om eti-

      ketten vid ett hof och hos en högboren furste; "smais enfin" – man hade roligt. Kronprinsen, som genom besök i London och Paris vunnit fardighet i engelskan och fransyskan, och hvars fasoner, afräknadt en viss nonchalance, som man kanske fick tillskrifva den allt frigörande landtluften, erinrar om den högst vårdade uppfostran han jemte de andra kungliga personernas och höfdingarnes barn erhållit i mr Crooks pension på ön, hvilken ännu fortfar att verka i samma förträffliga och berömvärda anda, promenerade med oss i en berceau, der champagnebuteljerna betydligen lättades och cigarrerna ej sparades, och der vi, i sällskap med hans bror, peruanska konsuln och en engelsman, njöto några särdeles angenäma stunder. Slutligen serverades middagen uti gröngräset; mattor voro bredda i trädens skugga, man nedhukade sig derpå (vi voro ett respektabelt och talrikt bordsällskap) så beqvämt det lät sig göra för våra styfva ben; man tog för sig af rätterna, fisk och fågel, stekar och ragouter, sörplade i sig poj fingerligen med någon liten svartbrun hoffröken, och nedsköljde den ovana spisen med ypperligt Claret och Sherry. Bröd, tallrikar och knifvar voro till vår beqvämlighet framsatte, det öfriga herrskapet emanciperade sig från dessa lyxartiklar.

      Under allt detta voro höjderna rundt omkring fullsatte af åskådare, liksom vid andra kungliga tafflar, och dessa bundo åt bordgästerna friska ormbunkskransar, hvarmed man beprydde sig under glasens klang, liksom de gamla greker och romare. Efter maten togs ytterligare en sväng, (de nemligen som kunde och ville dansa) och vi begåfvo oss om

sider ifrån den herrliga boningen, lika smickrade aom förtjuste af det förekommande mottagande vi rönt och roade af den munterhet hvartill vi varit vittne. Vi träffade Hans kongl. Höghet sedermera flera gånger och hade tillfälle att dervid bemärka, att han, utan att låtsa obekantskap med de mindre väl utsmyckade gästerna uppe i dalen, äfven förstår att uppbära sin rang och värdighet lika väl som trots någon af våra tilltänkta "med Guds nåde". Emedlertid – denna lilla bild från landthuset uppe i Nuuanudalen visar, att det icke förhåller sig alldeles så :strängt med dans- och muntrationsförbuden, som vi af föregående skildringar (enkannerligen Billes, i korvetten Galatheas resa) hade skäl att förmoda vara en följd af de puritanska missionärernas och "tea -totalisternas" verksamhet, antingen nu detta kommer sig deraf, att man vuxit ifrån dessa hämmande reglor, eller att man äfven här vet att stundtals frigöra sig derifrån. – Ett annat litet äfventyr, ehuru i sanning af mindre ljus beskaffenhet, bör jag ej underlåta att omtala för dig, emedan jag anser, att detta till någon del kan tydliggöra, huru här nu står till i ett och annat hänseende. Jag hade en dag begifvit mig mycket tidigt från fregatten, för att skynda upp på de höga bergen och fortsätta mina samlingar. Vi – jag och mina båtsmän – hade med fart stigit uppför den temligen branta vägen i dalen, och nedkastade oss vid en porlande bäckrännil att intaga vår enkla men styrkande frukost, då ögonen fästades på ett yfvigt apelsinträd, som stod der nere midt bland de andra busksnåren invid ett stenuppfylldt vattenfall, och sträckte så

innerligen inbjundande ut mot oss sina hesperidiska frmkter. Detta var ock för myeket för min beskedliga Fyrmössa, som, vig och rask som han alltid var, hoppade öfver den kullfallna stengärdsgården och plockade i sin blå-skjorta så pass mycket, att vi deraf erhöllo den yppersta saft att förvandla bäckens vatten i läskande lemonad. – Vi fortsatte vandringen, utstodo dagens tunga och hetta, återvände trötta om qvällen och ville ånyo skörda af det läckra apelsinträdet; men i detsamma min båtsman stod sysselsatt med inhöstningen, framsprang en engelsman och dref med hugg, slag och ännu rysligare eder fruktplockaren från trädet. Nu börjades ute på gatan en gräslig scen; inspektoren på egendomen – ty det var han – yrkade ersättning af 1000 dollars (4000 rdr) för egobrott, fängelse för stöld – &c. All protest om ovetenhet, om obrottsliga afsigter, allt skadeståndsanbud var förgäfves. Han kastade sig upp på en häst, galopperade till Honolulu, församlade polisen, och när -vi kommo dit, motades vi in i en gata, som direkte bar till – kurran. Mina båtsmän kafla upp skjortärmarna och bereda sig till en svensk konversation med herrar lagkarlar; jag söker med möda afstyra dem, och lyckas slutligen förmå anklagaren, polismännen och hela skocken af församlade kanaker att följa med mig till vår konsul, der allt ändades i en vänlig uppgörelse. – Morgonen derpå uppsöktes jag af egaren till det plundrade apelsinträdet, som urskuldade sig för sin inspektors brutalitet, och anhöll att få skölja ned förtreten i några glas, tömda hemma hos honom vid ett läckert middagsbord! –

      Trenne andra, mera offciella tilldragelser bör jag meddela dig, emedån de i min tanka ej så litet bidraga att gifva färg åt den tafla, jag önskade för dig uppdraga öfver dessa öar. Den första var en bal hos amerikanska konsuln, den andra presentationen för konungen i hans palats, och den tredje ett kungligt besök ombord å fregatten.

      Vid balen hos herr Allen, de Förenta Staternas härvarande konsul, infördes vi genom en rikt à la Tivolil eklärerad trädgård i hans boning, funno derstädes Honolulus förnämligaste utländningar, missionärer och embetsmän, prinsarne och den högre societeten (hit tycktes äfven räknas lotsen, som intagit oss, och värden på det hôtel vi mest besökt – men de voro ju ej kanaker), tittade en god stund på landets illustra män och mest firade skönheter, undfägnades med en superb souper och togo längre fram på qvällen en liten sväng. Detta kunde likvisst icke ske förr, än herrar missionärer troppat af. Deras heligheter kunna nemligen icke fördraga en polka och skakas intill hjertroten af en rullande galopp eller en sväfvande vals – allt naturligtvis djefvulens funder mot det svaga menniskohjertat. Men när de vederbörligen hemtats i sina små barnvagnlika kärror, dragne af kanaker – ett af de vanliga sätten att åka härstädes, ehuru man äfven ser elegantare och modernare fordon numera begagnas vid längre färder – såg man skönheternas kinder färgas af en högre brand, under det vår musikkår spelade upp de lockande tonerna och ungherrarne förföriskt framträdde i all sin kavaljerliga elegans. Vi andra stophiler njöto under tiden i beqväma ki-

nesiska stolar af den gudasköna qvällen ute under bar himmel och återforo till fregatten med förnöjdt sinne att hafva bevittnat det fashionabla lifvet på Sandwichsöarne, som är fullt ut så stelt här som annorstädes.

      Presentationen inför Hans Maj:t Kamehamea II försiggick i all rituell ståt, som vederbör, och lemnade efter sig intet annat varaktigt intryck, än att jag af hjertat instämde i Wennerbergs ord:

      Vi inträdde genom porten till palatsets tomt, hvilket i sig sjelft alldeles icke är något märkvärdigt, men som jag dock bör omnämna för att i rätt ordning beskrifva det särdeles imponerande och högtidliga uppträdet, och på ömse sidor om porten stodo soldater, som trädde i gevär vid vår ankomst. Framför sjelfva palatset var kungens lifvakt i röda uniformer uppställd på en rad och skyldrade, under det att utrikesministern och prins Kamehameha, general af infanteriet, i ädel och ceremoniös hållning emottog oss på trappan och införde oss i ett af rummen. Dessa voro verkligen ståtliga, höga, rymliga och väl möblerade på ett temligen praktfullt sätt.

      Ändtligen infördes vi i ett annat rum, der konungen, omgifven af prinsarne, ministrarne, hofembetsmännen och flera guvernörer och chefer, i midten af en af dem bildad halfcirkel, emottog oss. Der voro närmast kronprinsen och hans bror, guvernören från Owaihi och Mavi, öfverhofceremonimästa-

ren Paki, en jätte af de utomordentligaste väldiga proportioner, mot hvilken de öfriga chefernas eljest äfven någorlunda groteska personligheter voro småsmulor. Närmast konungen på ena sidan stod premierministern J. Joung, son till den gamla Joung, om hvilken jag snart skall nämna litet, en nästan för mycket vacker karl med nog uppsträckt hållning; dernäst utrikesministern Wyllic, en skotte som kommit från Taheiti och här gjort sig känd såsom en man af mycken förmåga och politisk finhet, samt finansministern Judd, som först hitkom såsom missionärernas läkare och nu gjort den unga staten flera väsendtliga tjenster (men ock åderlåtningar!) genom sina insigter i sitt fack. Kultusministern Armstrong tjenstgjorde såsom tolk. Han var en liten person af ett genialiskt utseende, och man såg, att han kunde ega missionärens seghet i enklang med politikerns skärpa. Han var alltid den ifrigaste missionären och den ifrigaste förfäktaren af sina ändamål och intressen.

      Hans Maj:t är en man af något mer än medelmåttig längd, med mörk ansigtscomplexion och mycket slappa drag. Hela hans hållning och min vid detta tillfälle syntes temligen ointresserade och liksom sägande: Herre Gud om ni ville dra för hin i våld och låta mig vara i ro.

      Han bar en dyrbar uniform af hvita, guldstickade benkläder och en rikt galonerad blå frack med kraschan och band (o fåfänga! ordnar och band äfven på Sandwichsöarne!). Ministrarne och höfdingarne voro likaledes guldsmidda i nya präktiga uniformer med band och kraschaner, så att intet saknades i

den yttre ståten. Rummet pryddes af rikets vapen ofvan den kungliga thronen, på hvilken Hans Maj:t satt, lidande af ett benbrott, som förorsakats vid ridning. Å ömse sidor om thronen syntes konungens och drottningens porträtter från yngre år, och på väggen midt emot var Louis Philippes bild i förstorad kroppsstorlek, hafvande å ömse sidor om sig den belgiske Leopold och en amerikansk president. På gafvelväggarne hängde Queen Victoria och Prince Albert midt emot hvarandra. Rummet var för öfrigt möbleradt med smak, bland annat med präktiga soffor och bord, fyllda af dyrbara böcker och plancheverk.

      Sedan vår chef adresserat sig till konungen, och Hans Maj:ts svar tolkats af Armstrong, fingo vi defilera förbi under öfliga bugningar. Efter att sedan ha sutit en stund och språkat, gingo vi i ett mellanrum, hvars väggar pryddes af Fredrik Wilhelm IV:s högst lyckade porträtt, prinsens af Preussen och Blüchers, kejsarens af Kina samt den gamle vördnadsvärde Kamehamea I:s, jemte några vaser af Thorwaldsen och hvarest på ett bord låg en stor bok, hvari vi egenhändigt tecknade våra namn, oss och andra till evärdelig åminnelse! Efter denna operation var herrligheten förbi, och både vi och kungen befriades från allt vidare statstvång. – Huru mycket hellre skulle jag icke hafva kommit hit i dessa intressanta tider, då man ogeneradt infördes till hela den kungliga familjen, der damerna lågo framstupa på en hög estrad midt i rummet och Hans Maj:t icke ännu hade lärt att insvepa sig. i denna granna uniform! Tempora mutantur! – Likvisst är det naturligtsvis ej särde-

les ofta Hans Maj:t och hans väldige snöra in sig i detta tvång och framträda i all sin glans och herrlighet, utan rätt ofta ser man herrar chefer som annat gement folk vandra på gator och torg och då helt fryntligt visa sig ogenerade i skjortärmarne och sommarpantalonger. Och äfven konungen räknar alls icke för rof att rätt ofta stiga ned bland sina undersåter, vandra ut i staden och titta in till vår vid detta tillfälle till konsul förordnade hr Hackfeld, der han täckes hålla till godo en rätt bastant grogg, ja kanske begär en till på köpet.

      Besöket ombord samma dag vi skulle afresa, fredagen den 2 Juli, var lika ceremoniöst och stelt. De höga gästerna afhemtades i fregattens stora slup under öfliga ceremonie , helsades med kunglig salut och åsågo, uppkomna på däck, marinernas exercis samt åhörde musikkårens prestationer.

      Drottningen, som åtföljdes af fru Paki, var en verkeligen ståtlig dam, som onekeligen uppbar med en viss air af majestät sin höghet. Hennes drägt var hvit, med ett kommendörsband öfver den fylliga barmen och stor kraschan. Hon var ett fruntimmer af ganska väldiga proportioner och dessa dock ingalunda groteska eller oproportionerliga; hennes raka hållning och angenäma anletsdrag kommenderade en vördnad, som hon för sitt goda hjerta och andra förträffliga egenskaper med ännu större rätt skulle kunna fordra. Fru Paki var också en rund och fryntlig gumma, men som ej fullt tycktes sentera sin gula sidenprakt och, litet ovan vid ståten, befann sig säkerligen generad af konvenansens spända former. Efter promenaden och konserten på däck

intogs en dejeuner dinatoire hos chefen, hvarvid flera skålar föreslogos, som dock knappast tömdes, i det flertalet af herrarne icke tordes så här offentligen visa någon fallenhet för champagnen utan diverse temperancegrimaser, och hellre vemodsfullt men fromt nedsväljde de mera oskyldiga vattenklunkarne.

      Att för öfrigt den svenska fregatten med thy åtföljande läckra anrättningar smakade herrarne, syntes af flerfaldiga ojäfaktiga tecken, och helt säkert har det svenska namnet på de hawajiska öarne genom Eugenies besök härstädes förvärfvat sig lika mycken aktning som vänskap. Om den traktat, chefen med styrelsen afslöt, vinner vår konungs sanktion och för öfrigt kan genomdrifvas i den åsyftade rigtningen, som afser ej allenast de förenade rikenas kommerciella intressen, utan äfven att förmå de öfriga europeiska makterna att erkänna detta konungarike som en central frihamn, der handeln alltid skulle finna ett skydd, så skall fregattens besök ej hafva varit förgäfves hvarken för oss eller detta unga konungarike och ej utan betydelse för den öfriga civiliserade och merkantila verlden.

      Nu, sedan jag summariskt redogjort för dig för hvad jag sjelf på denna ö sett och upplefvat, skall jag i lika korthet lemna dig en liten öfversigt af denna ögrupps historiska utveckling i socialt och politiskt hänseende. Jag gör det under den förutsättning, att det skall intressera dig att följa denna lilla nation från dess ursprungliga barbari, sådant det var gemensamt för hela Polynesien, till civilisationens förädling, och dervid erfara, huru Europas

stormakter här ingripit. Det är ett litet sammandrag af verldshistorien, om ock här blott i matta och Syktiga drag. Men jag rekommenderar dig, af öfvertygelse om ämnets vigt, de ofvannämnde källorna för ett noggrannare studium deraf.

      Det hawajiska konungariket – "Hawaii nei poe aina" (dessa hawajiska öar) – består af 8 bebodda öar: Hawaii, Mavi, Oahu, Malokai, Lanai, Nühau och Kahoolaine, af tillsammans 6090 qvadratmils vidd. Oahu bär sätet för styrelsen, emedan dess hamn vid Honolulu är den yppersta. På Mavi finnes en annan stad, Lahaina. Den första af de nyssnämnde öarne är den största, bekant för sina tvenne vulkaner, Mauna Kea och Mauna Loa, af hvilka den ena sistlidne Februari åter började sina eruptioner, som ännu fortfara. Alla öarne äro vulkaniska, betäckta af en yppig vegetation, men fattiga på inhemska djur. Jag kan ej erinra mig hafva sett någon trakt så totalt i brist på foglar och insekter som denna. Hurudant klimatet är, kan dömas deraf, att under 12 års tid var största hettan 320 C. och den minsta 11,40 C., medeltemperaturen åter 240 C. vid Honolulu. Under 9 månader af året blåser nordostpassaden med stor regelbundenhet, och temperaturen är då högst likformig. Under de trenne vintermånaderna herrska deremot sydliga och vestliga vindar med långvariga stiltjen, åtföljda af regnskurar.

      Språket och en mängd gamla sagor bära ojäfaktiga bevis på, att den folkstam, som från början koloniserade dessa öar, tillhörde den öfver alla Polynesiens öar utspridda Malajiska racen, hvilken troligen efter långa irrfärder i bräckliga kanoter här lan-

dat. En stor del af dessa traditioner påminna äfven på ett verkeligen förunderligt sätt om Hebreerna. Erindringar om syndafloden (Kaiakahinalii) lefva qvar hos dem, deri arken, "loan", säges stannat på Mauna Loa. Intet existerade i början utom gudarne. Hawaii bildades ur ett ofantligt ägg, som en fogel lade på vattnet och der sprack. Likaledes finnes i dexras sagocykel äfven en berättelse, som alldeles liknar den om Josef och hans bröder, och om en person, som sväljdes af en fisk och sedan utsprutades.

      Deras religion var en vidunderlig sammansättning, full af straff för det närvarande lifvet och mörka hotelser för det kommande. Tron på ett tillkommande lif efter detta existerade blott under den form, att man höll före, att de aflidnas själar af gemene man kommo till nattens säte (Po) och der annihilerades eller uppåtos af gudarne, men att chefernas själar leddes af guden Kaonohiakala (solens ögonsten) till en plats i himlen, der de lefde odödliga. För öfrigt utgjorde endast fysiska makter föremål för deras dyrkan, och hvar och en utvalde sin favoritgud, som han höll nära sig både i fred och krig. Der funnos gudar för all ting, för hajar och vulkaner, krig och årstider o. s. v. De mest firade gudarne voro Popa, Hukoku och Walinu, Kihu och Lono, herar, samt Pele, en dam, den af alla mest fruktansvärda, som med sin uppvaktning hade sitt tillhåll i vulkanen Kilauea, hvars resor åtföljdes af jordbäfningar, dunder och blixt, hvars lockar fladdrade eldgula i rymden, (gnistorna kallas än i dag "Peles hår") och till hvars blidkande alla slags offer gjordes. Idoler af alla slag, de mest gräsliga och förvridna

afgudabilder man kan föreställa sig, voro allmänna. Stora ceremonier åtföljde utväljandet af det träd, hvarur dessa bilder skulle huggas, och efter dess fällande offrades menniskor eller svin. Tempel eller heiau upprättades på berg, nära stranden, med stort arbete. Chefens favoritgud uppställdes der i det allraheligaste och framföre honom ett offeraltare, der en prest var gömd, som afgjorde, lik ett orakelsvar, alla inför honom bragte ämnen.

      Menniskooffer voro högst allmänna vid särskildta tillfällen, och det är en berättelse, att Umi vid en seger offrade 80 af sina tappra krigare. Största delen af offren voro redan på förhand utsedda af presterna och höllos i fullkomlig okunnighet om sitt öde, tills slaget plötsligt träffade dem midt i deras bekymmerslöshet. Presterskapet var ärftligt och lika talrikt som mäktigt; hvarje chef hade sin familjeprest, och öfversteprest var den, som förvarade nationalguden. Dessa personer voro heliga, deras hjelp köptes med enorma gåfvor vid alla tillfällen, och endast de kunde upplösa trolldomar, för hvilka någon blifvit ett föremål. Stor som deras makt var, hade de ock funnit ett sätt att blindt leda alla, nemligen genom att lägga tabu eller kapu (jemför hvad ofvan blifvit sagdt om konsonantutbytet) på hvad som helst, och hvilket med lika kraft som katolicismens bann i dess bästa dagar, med oemotståndlig kraft fängslade nationen efter deras vilja. Tabu betyder helig, och tillades allt sådant, hvarifrån menige man skulle afhålla sig, såsom egnadt gudarna och presterna. Sandelskogarne, hvaraf stora qvantiteter utskeppades, förklarades tabu, när de började tryta,

och ingen tordes sedan röra dem vid dödsstraff; vissa land, fisktomter, jagtmarker, tempel, personer, namn, badplatser, källor, tillhörige kungen eller cheferna, träd, hvad som helst förklarades tabu och i och med detsamma fridlyst för hvarje åverkan af någon annan än presterna. I nyare tider an-vändes tabu såsom vitesförbud, äfven af den enskilde, som dermed kan freda sin egendom. Men förr kunde väl ingen mera allsvåldig princip upptänkas att göra allt presterna underdånigt än denna tabu. Då allmän tabu var påbjuden, herrskade en allmän tystnad och dysterhet öfver hela landet; ej eld eller ljus fick tändas; ingen badade, ingen yttrade ett ljud, annorlunda än bedjande i heiau; sjelfva hundarnes munnar ombundos med tåg. Ett enda vackert drag framställer sig dock midt bland det öfriga hiskliga eller vämjeliga. Der funnos äfven Pakouna, eller tillflyktsstäder, alldeles som hos hebreerna, der de, som dit flydde, om de föröfvat brott eller voro slagna i strid, funno skydd och försvar.

      Af Sandwichsöboernas hemseder vill jag blott anr föra följande. Polygami existerade i en vidsträckt skala, och inga andra giftermålsceremonier iakttogos, än att brudgummen kastade ett klädstycke öfver bruden och dermed trolofvade henne. Kyskhetsreglorna voro ej starka, och med undantag af begäret efter starka drycker har den moderna kristna styrelsen väl icke haft något att så starkt bekämpa med sin lagstiftning som qvinnornas lösaktighet. Det var vanligt, att ankommande skepp öfverfylldes af flickor, och man har nu nödgats stadga en hög plikt

för de damer, som efter solnedgången qvardröja på ett fartyg, en plikt (ända till 25 dollars), hvartill ett litet sällskap rätt hyggliga ungmör under vårt vistande härstädes en gång gjorde sig skyldigt. Utbyte af hvarandras namn var ett stort prof på vänskap; och när en hög person, t. ex. konungen, betäckte en lägre med någon del af sin klädnad, så antydde detta, att han tog honom i sitt synnerliga hägn. Kannibalism öfvades troligen, ehuru man derför ej eger andra än otillförlitliga bevis. Berusande drycker voro mycket begagnade, särdeles Ava, som bereddes af Piper methysticum, och till hvars förfärliga verkningar hörde ett spetälsklikt utslag och en utomordentlig afmagring. Föräldrar hade barnens lif i sina händer, och barnamord voro derföre ytterst talrika; och medan hundar och svin voro föremål för stor ömhet och omvårdnad samt erhöllo sund och stark föda, var detta ingalunda fallet med barnen. Qvinnans ställning, den lägre qvinnans nemligen, var ytterst underlägsen, medan bördsrätten gaf henne hög makt, ja till och med delaktighet i regeringen. De fingo ej äta i männens sällskap, erhöllo dålig föda och pålades de mest ansträngande arbeten. När en chef dog, höjdes öfver hela ön klagoläten som ljödo från dal till dal, öfver klippor och berg vid vakteldars flammor, håret afslets, tänderna utslogos, köttstycken utskuros ur kroppen och till och med ögonen utstungos såsom tecken på den allmänna olyckan. Ett allmänt förtviflans raseri bemäktigade sig alla; all last och hvarje brott tilläts och utöfvades, egendom röfvades, hus uppbrändes, dryckenskap och otukt florerade ohejdadt. De dö-

das kroppar hukades i sittande ställning och nakna, men chefernas sveptes. Ben och skallar bevarades ofta och användes till prydnader, metkrokar o. d., den öfriga kroppen brändes eller uppsattes i en håla.

      Lika vildt och rysligt deras religiösa och moraliska sedetillstånd var, lika bedröfligt stod det till med deras sociala förhållanden. Folket var deladt i två skarpt åtskiljda klasser. Den förra utgjorde de tärande, den sednare, statens närande medlemmar. Till de nobla hörde tvenne ordningar: kungen, herrskande såsom privategare öfver hela ön jemte sina familjledamöter och cheferna, hans rådgifvare och närmaste omgifning, som emottagit landet af konungen till personlig besittning; arrendatorerna betalade till cheferna skatterna, som upptogos från det "gemena" folket, hvilket bodde å de minsta jordlotterna.

      Den kungliga auktoriteten sträckte sig öfver lif, frihet och egendom; kungen var öfverhufvudet i alla angelägenheter och personlig egare af landet; af honom hade cheferna det i ärftlig förläning och dessa utpaktade jorden åt sina underhafvande. Der herrskade ett torparesystem i dess vidsträcktaste och uslaste mening; den starke var herren, och ingen var säker att i morgon ej af en mäktigare blifva drifven från den torfva han i dag odlade. Derföre nedsjönk också folket i denna lata apathi, som lefver qvar hos dem. Säkerhet i besittning är nemligen första vilkoret för omtänksamma ansträngningar, och der denna saknas, der uppstår, såsom här, indolens och armod.

      Rangen nedsteg alltid från fruntimren, af det verk-

ligen ovederläggliga skälet, att "man känner alltid sin moder, men kan ej vara så säker på sin fader". De högre bemöttes med en trälaktig hyllning; de kunde ej vidröras; man fick ej gå i skuggan af deras boningar, deras tjenare eller tillhörigheter, måste knäböja vid åsynen af allt, som påminde om dem och döden följde hvarje brott mot denna etikett. Kom en† kanaks kanot i vägen för en chef, så roddes den i sank utan barmhertighet. Så syftade allt att inpregla hos massan, att konungen och cheferna voro af ett högre ursprung; och verkligen tycktes naturen (säg: frihet från arbete ända ifrån ungdomen, stark och sund föda, och alla slags beqvämligheter och stärkande öfningar) påtryckt dem en annan pregel, der de, ända till vidunderlighet feta och frodiga kolosser, vällustigt sträckte sig i all maklighet och läto sig gnidas och behviftas af talrika tjenare.

      Sådant var ännu tillståndet, då Cook 1778 upptäckte Sandwichsöarne, dem han så benämnde efter lord Sandwich, då varande "First Lord of Admirality". Det är likväl anledning att förmoda, att öarne förut varit besökta af européer. Af den djerfve amiral Anson togs från ett spanskt skepp en karta, hvarpå öarne funnos utmärkta i sin rätta latitud, ehuru 100. mil mera vestvart. En prest, Paao, lärer hit anländt åtta kungagenerationer före Cook, mellan 1530 och 1600, och åtskilliga skeppsbrutna nedsatte sig derstädes tid efter annan, särdeles 1620.

      När Cook kom till Hawaji, ansåg folket honom till en början för en uppþenbarelse af deras gud Lono, hedrade honom med gudomlig vördnad och ceremo-

nier, öfverhopade honom med ärebetygelser och hans skepp med ymniga förråder af lifsmedel, och först med anledning af öfverdrifven stränghet och oförsigtig misstänksamhet å den engelska kaptenens sida ändades, såsom bekant är, den i Kealakeakauviken började tvisten mellan matroserna och infödingarne med Cooks mord den 14 Febr. 1779. Den ogynnsamma tanka om öboerna, som häraf blef en följd, förorsakade, att européer och amerikanare en tid öfvergåfvo att besöka öarne.

      Konungen på Hawaji, Kalaniopuu, hade emedlertid dött, och den unge Kamehameha I, hans brorson, småningom bemäktigat sig ön. Med honom börjar det egentliga konungadömets och den nuvarande konungaättens grundläggning, civilisationens. införande och samhällets och ordningens befästande. Begåfvad med en lika fast jernvilja som åstundan att höja sitt folk, underlade han sig efter hand alla öarne, tvingade cheferna att respektera sin makt, och omgaf sig med hvita, hvilkas kunskaper och erfarenheter han sökte vända sig och sitt land till godo. Talrika franska, engelska och amerikanska skepp började besöka hans hamnar; ibland de första var den bekante La Perouse med sin upptäckts-expedition. Tvenne andra amerikanska skepp, Eleanor och skonerten The fair American, anlände 1789. Joh. Young, som från det förra fartyget gått i land, blef af konungen qvarhållen, och skonerten äntrades af infödingarne, som ville hämnas ett förut hegånget gräsligt öfvervåld, samt mördade alla utom en man, benämnd Davis. Dessa båda män, Young och Davis, qvarblefvo nu hos Kamehameha, blefvo hans vänner och

rådgifvare, lärde honom sitt hemlands företräden och orsakade flerahanda förändringar och förbättringar i landet. De upphöjdes till chefer af stort inflytande, hvilket de likväl aldrig missbrukade, utan, begåfvade med praktisk klokhet och tilltagsenhet, gagnade de ett land, med hvilket de snart införlifvade sig, hvars intressen blefvo deras egna och hvars handelstillgångar de ej obetydligt ökade och stärkte.

      År 1792 anlände Vancouver. Hans besök blef af utomordentligt inflytande på konungen, hvars nit för sitt fosterland Vancouver visste att leda i den rätta banan, och hvars håg efter kunskaper han ej underlät att tillfredsställa och öka. Vancouver medförde de första boskapskreaturen, och det är i sanning icke det minst förvånande på dessa öar, att se till hvilken orimlig myckenhet de nu förökat sig. Man ser ofta auktioner på 1000:detals kreatur tillkännagifvas och fälten af dem betäckta. Knappast någon kanak är så fattig, att han ej eger en häst. En omedelbar följd af detta för landet gynnsamma besök blef, att man ansåg sig stå under Englands beskydd, och en anstöt gafs åt nationen att ej släppa den upplysningens tråd, som blifvit den räckt, och som skulle föra den till kraft och oberoende. Kotzebue besökte öarne 1816 och har lemnat oss en trogen skildring af Kamehamehas oförnekliga storhet. Hans skepp var den första örlogsman, som inträdt i Honolulus hamn.

      Efter att hafva besegrat sina fiender, upprättat ett ordnadt samhälle, visserligen på fullt feodala grunder och med strängt bibehållande af medfödda råmärken och företrädesrättigheter, men med fasta

och bestämda lagar, sökte Kamehameha att hos sitt folk ingjuta håg till de hvitas förbättringar. Sedan han på allt sätt befordrat sitt folks bästa, afsomnade. han 1819. En allmän sorg fyllde landet, och ännu i dag ser man hos cheferna i utslagna framtänder och andra stympningar spår efter de tecken, hvarmed de vid detta tillfälle sökte tillkännagifva fosterlandets förlust och sin egen saknad.

      Kamehameha hade tvenne lagliga hustrur. Den ena var Keapuolani, af hög börd och moder till trenne barn, nemligen Liholiho Nolani eller Kamehameha IH, Kauikeaouli eller Kamehameha III, den nuvarande konungen, och prinsessan Nahienaena, som sedan dog. Denna sin statsdrottning besökte han i stor ståt efter officiella tillkännagifvanden om lämpliga tider, och hon bemöttes alltid af honom med djup vördnad och utmärkelse. Den andra drottningen Kauhumanu var deremot gunstlingen, ehuru gift dessutom med Hoapili. Hon skall hafva varit ett ytterst utmärkt fruntimmer, lika mycket begåfvad med själens höghet som kroppens storlek, utöfvande ett stort inflytande på konungen samt styrande nästan ensam under efterträdaren. Dessutom hade den gamle kungen tre andra hustrur: Kalakua, Nauhama och Kekauluohi. Den förras båda döttrar, Kamamalu och Kinau, voro gifta med sin halfbror Liholiho, som dessutom var förmäld med sin styfmor Kekauluohi, ehuru denna dessutom hade en annan man. Man ser häraf, huru föga nogräknade Hawajanerna voro i fråga om mitt och ditt i äktenskap, eller rättare, huru ifrig man var att inom slägten behålla allt genom börd utmärkt.

      Liholiho efterträdde sin fader med Kauhumanu till medregentinna, och sålunda vidtog författningen, att vid kungens sida ställa en qvinlig s. k. première af hög kunglig börd. Kungen var alla öarnes lagliga regent och egare, premièren hufvudet för den inre polisen, chefrådgifvaren och i konungens frånvaro eller vid hans frånfälle tronarfvingens vård och skydd; ingendera kunde handla utan den andras samtycke, och hon var, till följe af sin höga börd, föremål för nästan kunglig vördnad.

      Nu börjades en öfvergång från den förra stränga hedniska ritualen. Tabu, att afsöndra qvinnorna vid måltiderna, bröts af konungen. Freycinet anlände med l’Uranie, och ombord derå döptes offentligen tvenne höfdingar, Kalaimohu och Boki. Deras religiösa fasthet var ej stor, i det de snart från kristendomen återvände tillbaka till sina gamla gudar. Men innan kort ser man sjelfva öfverstepresten ställa sig i spetsen för afguderiets öfvergifvande, ser templen nedbrytas, idolerna kastas i lågorna eller hafvet. Och då man kom under fund med, att dessa träklotsar ej kunde härvid hjelpa sig sjelfva, framställde snart öarne det- egna skådespelet af en nation utan religion, som öfvergifvit sina fäders tro, utan att hafva antagit någon ny i stället.

      Men vid denna tid vistades flera Sandwichsöynglingar i Nord-Amerika för att uppfostras, och genom dem åstadkoms en lutning till kristendomen. På deras föranstaltande anlände de första missionärerna till öarne, 1820, utsände af "American board of commissioners for foreign missions". De tillätos att der bosätta sig för ett år. Snart tillvunno de sig

allas aktning och förtroende; skolor anlades, en lag för sabbatens helighållande utfärdades 1823, nya missionärer blefvo eftersända, och inom slutet af 1827 hade redan 2000 kanaker lärt läsa, och 15 infödde voro som lärare anställde i skolorna. Fruktan att England skulle anse öboerna alltför mycket gynna nordamerikanerna, föranledde emedlertid konungen att tillskrifva konung Wilhelm ett bref, hvari han fortfarande ställde sitt rike under Englands beskydd, och 1823 afreste Liholiho med Kamamalu och ett talrikt följe till London, der de blefvo af aristokratien högeligen feterade, men dogo innan kort af messlingen. Fregatten Blonde, kapten Lord Byron, återförde majestäternas lik till öarne. Kauikeaouli utvaldes, enligt förut gjord bestämning, till konung, under namn af Kamehameha III och regerar ännu, för närvarande 38 år gammal.

      Med hans anträde till regeringen började religionsstridigheterna och de stora europeiska sjömakternas ingripande i öarnes inre affärer. Du skall, af hvad jag kommer att berätta, sjelf döma om de uppfört sig såsom det anstår makter af upplysning och ädelmod, eller om de sökt, under skydd af sina kanoner, befordra egna intressen mot en svag och liten, halfvild nation. – En fransman, vid namn Rives, hade åtföljt Liholiho till London, men blifvit för sina utsväfningar aflägsnad från hans omgifning. Denne begaf sig sednare till Paris, uppnegocierade der vissa varor för öarnes räkning och uppfordrade presterskapet att ditsända katolska missionärer, hvilkas resa och underhåll han skulle betala. Rives förlorade på vestkusten af Amerika, men under tiden

hade Bachelot blifvit utsedd till apostolisk prefekt öfver Sandwichsöarne, biträdd af Armand, som dock föll öfver bord på resan, och Short, hvilken riktigt anlände till destinationsorten. Ehuru det fanns en lag, att ingen främmande utan regeringens tillstånd skulle få uppehålla sig der, landsattes de dock 1827, beslöto trotsigt att qvarstanna, öppnade till och med påföljande året ett litet kapell och sökte värfva proselyter. Af flera skäl funno de motstånd. De hade mot landets lagar innästlat sig, deras dyrkan af helgonbilder och Jungfru Maria kom dessutom cheferna att hysa den föreställning, att de ville upplifva det gamla afguderiet, och slutligen hade de förra missionärerna i så många hänseenden vetat göra sig af alla värderade och omistlige, att inga nya kunde tålas. En lagbok hade författats och trädt i gällande kraft, på 10 år hade 900 skolor upprättats, der 44,895 lärjungar emottagit undervisning, och de protestantiska missionärernas bemödande för lag och bildning hade sålunda krönts med en oväntad, herrlig framgång. De katolska proselyterna nekades delaktighet i skolorna, och de förbjödos äfven att besöka kapellen. Men då detta flerfaldiga gånger öfverträddes, straffades de med tvångsarbete. De katolska presterna ålades att inom 3 månader lemna ön; men då flera under tiden yppade tillfällen att afresa ändå icke af dem begagnades, företog sig omsider regeringen att på egen bekostnad skicka dem till Kalifornien, dit de hade blifvit inbjudne.

      Man kan icke neka, att regeringen härvid gick oklokt till väga, och att de protestantiska missionärerne uppförde sig ofördragsamt och okristligt. Till

någon ursäkt torde det dock lända för båda, att de ville undvika de anstöt gifvande oenigheter, som skulle uppkomma genom striden mellan tvenne kristna religionsbekännelser bland ett så nyss hedniskt folk, och att styrelsen, då den utfärdat lagen, måste vara betänkt på att bereda den lydnad och aktning. Vid denna tid – öfvergångens, halfhetens period, utmärkt af Kauhumanus död och Kinaus entledigande – framställa öarne ett märkeligt förfall i alla hänseenden. Kungen förleddes, i likhet med sin äldre broder förut, till de gröfsta utsväfningar. Dryckenskap och laglösheter af alla slag grepo omkring sig, och de gräsligaste orgier begingos offentligt af alla. Men plötsligen vaknade kungen upp ur sitt förnedringstillstånd. Kinau fick ånyo indflytelse, och flera förnuftiga förordningar vidtogos att stäfja lastbarheten. Rättigheten att sälja spirituösa drycker ställdes till styrelsens förfogande; en lag mot okyskhet utfärdadesg, och man sände en af de förnämsta missionärerna, Richards, till Nordamerika att anskaffa en erfaren politisk rådgifvare åt de vid de nya förhållanderna ovane kungen och cheferna. Han återkom likväl utan att medföra någon sådan, antingen att ingen stod att erhålla, eller att missionens eget intresse och sträfvande efter makten odelad ej tillät någon annan ega den. Sannt är, att från nu besattes regeringens alla poster med missionärer och att all förvaltning gick genom deras händer, hvilket naturligtvis skulle förorsaka ett starkt oppositionsparti hos alla andra européer, men mest hos franska, amerikanska och synnerligast engelska konsuln, hvilken sednare framkom med det påstående, att alla beslut

skulle underställas Englands ompröfning, och hvars alla planer syftade derhän att bringa den nya staten under Englands domvärjo.

      Från denna tid började Europas och Amerikas örlogsmän att lägga till vid öarne och föreskrifva dem godtyckliga förhållningsorder. Lord Russel, fregatten Acteon, påtvingade styrelsen en traktat, hvari bestämdes, att utländningar skulle med konungens bifall få besitta egendom och fritt afyttra densamma, samt att engelsmännen skulle få uppehålla sig i hans rike "så länge de lydde dess lagar". Vaillant, fregatten la Bonite, utverkade 1836, i kraft af sina batterier, att katolska presten Walch skulle få vistas i land, "blott han icke predikada och gjorde omvändelseförsök", hvilket dock ingalunde underläts. Franska konsuln Dudoit hade befraktat sin brigg, Clementine, med bränvin och andra varor, tillhörande en amerikanare; den inkom under engelsk flagg i Honolulu hamn och återförde dit de af regeringen nyss bortförde Short och Bachelot. Nu utfärdade styrelsen en proklamation, som för alltid utestängde katolicismen och katolikerna från riket, och presterna fördes åter med hast om bord på Clementine, efter afgifven protest af engelska konsuln, som offentligen uppbrände den engelskà flaggan på gatan utanföre sin boning, såsom skymfad. Snart anlände likväl en engelsk kapten Belcher, fregatten Sulphur, och fransmannen Du Petit Thouars, fregatten Venus. De fordrade, att de katolska missionärerna skulle ånyo landsättas, hvilket ock verställdes af en trupp mariner från Sulphur, och vid den audiens de hade inför konungen skymfade de honom så uppenbart och

uppförde sig med en så ytterlig oförskämdhet och råhet, att han till sitt eget skyddande måste i rummet. inkalla vakt. Det bestämdes, att presterna skulle qvarblifva, tills passande lägenhet yppade sig, och under tiden intet predikande ega rum. Short afseglade ock, och Bachelot dog snart.

      Men nya misshälligheter inträffade. Såsom provicarius för biskopen af Nicopolis anlände tre dagar derefter m:r Maigret, hvilken dock nekades att landstiga. Då snart derpå 1829 Laplace anlände med fregatten Artemise "för att skydda framsmännen från misshandling", ehuru det var bekant, att på hela ögruppen ej funnos mera än 4 fransmän och endast tre hvalskepp af denna nation inalles hade besökt deras hamnar. Under hot att låta inom tre dagar kanonerna spela öfver den värnlösa staden, nödgade han styrelsen att ingå en traktat, .hvari fri religionsöfning bestämdes och plats för en katolsk kyrka utlofvades; högre tull än 5 procent ad volorem skulle ej få läggas på importen af spirituösa drycker; franska konsuln skulle kunna skydda sina landsmän mot landets civila och kriminella lagar, och en summa af 20,000 piaster utpressades såsom garanti för bestämmelsernas uppfyllande. Clementine återkom ock snart från Valparaiso, lastad med bränvin, och Maigret bosatte sig jemte två andra katolska prester. Likväl öfvergingo inga af cheferna, blott det lägre folket, som af nyfikenhet lockades till ceremonierna i det katolska templet. Men ej nog härmed: kapten Mallet anlände snart med Embuscade och fordrade, att en katolsk skola skulle upprättas, att deras prester skulle få utgifva diplomer på lärarebe-

ställningar och tillstädja blandade äktenskap (hvilka båda rättigheter voro regeringens prerogativer), att dem skulle anvisas ett stycke land att af den katolska missionen fritt egas, och att bränvin skulle i obetingade qvantiteter få införas.. Med en bestämd fasthet nekade regeringen härtill sitt bifall, utom till den första fordran, och Mallet afseglade. Frankrike har sedermera återlemnat de utprejade 20,000 piastrarne och gått att i Taheiti söka en ersattning för Sandwichsöarne. Det sista försöket de ridderliga fransmännen gjort att här skaffa sig något verksamt inflytande var, när, sedan de i det föregående skildrade misshälligheterna genom den fransyska konsulns grälaktighet oafbrutet fortforo, amiral Trommelin anlände till Oahu och den 25 Augusti 1849 tog Honolulus fäste och de andra guvernementsboningarne i besittning, förstörde den offentliga egendomen i fästningen, förnaglade kanonerna, uppbröt magasinerna och kastade deras innehåll i hafvet, lade embargo på såväl styrelsens som privata fartyg och föranledde en fullkomlig stockning och förvirring i alla affärer. Intet motstånd gjordes af konung Kamehameha, och fransmännen tröttnade slutligen med sin orättmätiga ockupation och afseglade; men ännu är ej saken fullkomligt slutad, utan en stark spänning och osäkerhet från detta håll rådande. Dessa öar hafva sedan till en tid lemnats åt engelsmännen. Statens inre utveckling fortgick nu emellertid raskt. Vid Richards inträde i regeringen 1828 vidtogos en mängd nya lagbestämmelser. En "Declaration of Rigths both of the people and chiefs" utarbetades, de öfriga organiska lagarne reviderades,

jurysystem infördes i lagskipningen, skatterna reglerades på en billigare fot, skolsystemet organiserades efter nyare och liberalare principer, måttlighetsförbund upprättades och de förnäme sträfvade att angifva tonen af ordning och sedlighet. Detta allt, men isynnerhet missionärernas växande politiska inflytande och deras frihet från undseende för alla privata intressen, som syftade att undergräfva den nya nationens moralitet, retade många, men mest den engelska konsuln Charlton. I en plump och ohöfvisk ton låg han vid alla möjliga tillfällen öfver regeringen med sitt kält och sina småaktiga klagomål. Och då ändtligen Richards afsändes till Nordamerika och England för att utverka erkännande af statens oberoende och sjelfständighet, följde Charlton efter för att motverka detta. Han blef likväl af sin regering desavuerad och afsatt. Simpson, en lika stor krångelmakare, hvilken Charlton hade tillsatt såsom sin substitut, erkändes ej af hawajiska regeringen, och då den seqvestrerat Charltons egendom, hvarpå Valparaisos tullkammare gjorde rättmätiga anspråk för obetalda tullumgälder, protesterade en del af de på öarne befintlige engelsmännen, dertill uppviglade af Simpson.

      Detta gaf lord G. Paulet, fregatten Carysfort, förevändning att uppträda på ett verkligen vandaliskt sätt mot styrelsen och staten. Han anlände hit 1843, fordrade främst upphäfvandet af seqvesteru på Charltons egendom jemte en orimlig skadeersättning, gatranti att inga britter finge dömas eller fängslas utan efter engelsk lag, och gjorde ännu flera andra insolenta och öfverdrifna fordringar. Han klargjorde sitt

artilleri till träffning för att gifva sina högspända anspråk mera eftertryck; staden och landet kommo i den våldsammaste jäsning, och kungen bragtes i sin förtviflan till eftergift och bifall, på samma gång han underrättade att han ämnade sända fullmäktige till England att rättfärdiga sig, och offentligen protesterade inför hela den civiliserade verlden öfver det skriande öfvervåldet. Då nu en skadeersättning af en stor penningsumma jemte flera omåttliga fordringar yrkades af Paulet, skrämdes konungen att uppgifva sitt rike till England, hvarpå engelska flaggan hissades på Honolulus fästning och de andra öarne, en massa olagliga stadganden och påbud utfärdades, pålagor upptogos och anarki och våldsamhet uppmuntrades offentligen, oaktadt den protest som commodore Kearney å Förenta Staternas skepp, Constellation, som liktidigt ankrat der, gjorde. Lyckligtvis anlände amiral Thomas med fregatten Dublin från stationen vid Valparaiso i hög tid att rädda Englands nationalära. Han återkallade alla Paulets tilltag och aflemnade ånyo öarne i deras lagliga regerings vård. Tio dagars glädjefester firades, och då nu snart äfven nyheten kom, att England, Frankrike och Nordamerika erkänt statens oafhängighet, blef glädjen lika stor och allmän som nedslagenheten och förtviflan nyss varit det.

      Efter detta drama har det hawajiska konungariket, lemnadt i fred af Europas makter – med afdrag af några kollisioner med nordamerikanska konsuln Brown, som snart återkallades, och engelska generalkonsuln öfver Polynesiens öar, general Miller, som likväl ännu fungerar – gått framåt i lugu ut-

veckling af sina konstitutionella former, nationella förbättringar, intellektuella bemödanden och allmänna författningar. Den lagstiftande representationen, fördelad på tvenne kamrar, sammanträdde första gången 1845; en ny lagbok stadfästades 1846, flera förordningar, syftande till civilisationens och religionens befästande, hafva efter hvarandra vidtagits, och 1848 upphörde landet att vara konungens och chefernas privategendom, i det att det fördelades i proportionerliga lotter till innehafvarne.

      Så har här på 30 år en stat uppstått, så att säga under våra ögon. För 30 år sedan fängslade hedendomens mörker alla sinnen, krafter och resurser. Menniskooffer hopades, afgudar dyrkades, despotismen förlamade alla. Det var en vild menniskomassa, som bodde i usla kojor, födde och klädde sig enligt naturtillståndets råa behof och rasade med grymhet mot närboende och mot sig sjelfva. För den civiliserade verlden voro Sandwichsöarne kala klippor, hvilkas bugter buro döden åt olyckliga skeppsbrutne. Elden från Mauna Loas vulkan var betecknande för de ogästvänliga öarne.

      Och nu – nu har här uppstått en ordnad stat, der frihet och menniskorätt erkännes, med lagar och lydnad för dem, religion och upplysning, odling i sinnena och odling af fälten. Man invänder: med denna beprisade civilisation har dock folkstocken orimligt förminskats, öarne blott ombytt herrar, hvarvid de naturliga infödingarne förblifvit slafvar i inbrytande nykomlingars tjenst; styrelseformerna hafva ännu mycket af det gamla barbariet, religionens sanningar, om än erkända med läpparne och efterlefda i det yttre,

hafva ej trängt till hjertat och sinnet och öfvergått till medvetande; det är ej åkerbruk och industri man bemödat sig upplyfta, ej praktiska kunskaper man bibragt infödingarne; man har mera lagt an på en skenbar odling, som på det hela taget är föga annat än skrymteri. – Och medgifvas måste, att 1 dessa invändningar ligger någon sanning. Det är sannt, att med främlingarne kom smak för lyx, som föranledde jordegarne att sträfva efter rikedomar för att förskaffa sig den. Detta hade den verkan, att man pålade den trälande befolkningen omåttliga arbeten, hvaraf många förgingos. Sjukdomar och pest hafva bortryckt många, såsom 1803, då troligen koleran hemsökte öarne. Antagandet af främmande klädedrägt har ej heller varit helsosamt för infödingarne med deras gamla vanor.

      Men vi skola ihågkomma, att alla dessa olyckor äro följder af den öfvergång från ett tillstånd af vana till ett annat som införes, sådana som vi nästan öfverallt se, der kulturen går framåt; och vi böra gifva akt på, att alla dessa olägenheter, långt ifrån att vara ett fortfarande verk, redan försvunnit, då en sundare ekonomi i alla hänseenden gjort sig gällande. Att statsformerna ej ännu äro så utvecklade som vederbör, bör icke förundra den, som ser hur långsamt det går äfven hemma hos oss att införa äfven sådana reformer, som dock erkännas vara allmänt nyttiga och behöfliga, och jag är säker på, att havajiska konstitutionen i afseende på frihet och tidsenlighet kan mäta sig med månget gammalt väldes i Europa. En fri press – trenne tidningar, hvaraf en på hawajiska språket, utgifvas i Honolulu – offentlighet

wid domstolarne, vidsträckt representationsrätt, är i sanning fördelar, som ej finnas öfverallt. Religionen Är ej djupt fattad, säger man, och alltsammans är en :kolossal nordamerikansk humbug, tjenlig att slå dunst i ögonen pa enfaldigt folk. Men granska då folkmassorna i gamla katolska länder, t. ex. i Sydamerika, ja granska dem hemma i det gamla Europa, och säg om religiositeten är så djupt fattad der, om de kristliga sanningarne der trängt till hjertroten och blifvit fullt medvetne. Upplysningen.är skenbar, säger man vidare. Ja, men så är åtmin-.stone skenet högeligen för den: här finnes redan nästan ingen som ej kan läsa, skrifva och fermt räkna; 10,000 biblar äro satte i omlopp, och läser man listan på de arbeten, som utgått från pressen i Honolnlu, så skall man deribland finna rätt upplysande verk uti ämnen, som ej ännu fått inträde ens i våra "lärdomsskolor", men som likväl här redan höra till "folkupplysningen." Och huru har ej åkerbruket redan blifvit upphjelpt, ehuru mycket mera ännu återstår att göra? Öarne producera 5 millioner & socker af utmärkt qvalité, kaffe jemförligt med Mokka, tobak så god som Vestindiens, ris, mais, tarro och alla ätliga frukter. Man ihågkommer, att dessa öar förr så godt som ej kände till något af allt detta. Hvad skola de då ej innan kort blifva, då utländska kapitaler och utländsk företagsamhet fått sätta lif i rörelsen? Ty infödingarnes lättja kan endast rgenom dylika föredömen uppeldas. Hvad vigt skall 6j denna arkipelag i en framtid utöfva på handeln mellan Nya Holland, Kina och Amerika, midt emellan hvilka den är belägen? När ångbåtarne, som

redan nu förberedas, komma att aflösa hvarandra i reguliära linier mellan dessa verldstrakter, skall detta konungarike säkerligen yttermera uppblomstra och utvecklas. Och slutligen, hvilken fördel hafva ej öboerne njutit af utländningarnes inflyttningar redan deruti, att de, för 30 år sedan fattiga slafvar, nu blifvit oberoende, af lagen skyddade egare af sitt fosterlands jord.

      Man har beskyllt missionärerna, att de jaga efter egna intressen, att de, herrsklystna, sträfva till öfverväldet både i verldsligt och andligt hänseende, att de med sitt puritanska bigotteri undergräfva frihet i forskningsanda och motverka andra intellektuella framsteg än de religiösa, att de bannlysa all naturlig glädtighet och införa ett förklädt allvar, en skrymtaktig sedlighet och en allt omfattande skenhelighet, utan att vårda sig om sin hjords materiella fördelar och verldsliga upplysning i praktiska ting. Man klagar öfver, att dessa nykomlingar parasitiskt innästlat sig på en främmande jordmån, hvars bästa safter de utsuga, tränga åt sidan de naturliga egarne, som måste sucka under ett verldsligt och andligt förtryck och arbeta och träla för de "heligas" beqvämlighet och välstånd.

      Jag behöfver knappt säga dig, huru innerligt öfvertygad jag är om motsatsen. Verldsliga redskap, äro de ej i allt oklanderliga; framför allt drabbar dem den förebråelsen med rätta, att de med öfverdrifven rigorism bannlysa oskyldig glädje, och att de ej nöja sig med det rike, som ej är af denna verlden. Men jag kan ej blunda för alla de välsignelser de spridt öfver detta land. Jag kan ej un-

derlåta att tro, att det senapskorn de utsått skall skjuta till ett herrligt träd, och i kraft af hvad dessa öar redan visat sig kunna bära, är man berättigad till den förhoppning och tro, att de skola raskt framgå på den kristna civilisationens bana. Och det är missionärernas outtröttliga verksamhet, som de hafva i första rummet att tacka derför. Om deras bevekelsegrunder må vi ej döma. En är, som dömer. ^*

      Vid vår afresa från Honolulu den 3 dennes sa.-luterades vi från fästningen med 32 skott, med anledning deraf, att det påföljande söndag vore vår konungs födelsedag. Saluten besvarades å vår sida pligtskyldigast och vi sköto med :frisk bris ur hammnen. Vår hitresa var dock långvarig nog, hämmad dels af ihållande motvind från nordost, dels af tidtals inträffande stiltje. Ju längre norrut vi kommo desto mera förgingo tropikernas klara himlar och ljumma vindar, desto mera inbröt vårt hemlands kalla klimat, men äfven dess ljusare sommarqvällar. Ändtligen hafva vi i dag på eftermiddagen ankrat

härstädes, hvarifrån jag skyndar att afsända detta bref. Vi torde komma att här qvarstanna omkring 14 dagar, hvarefter vår färd går åt Taheiti och Sidney. – Farväl!

Nils Johan Andersson.
      En Verldsomsegling: skildrad i bref af N. J. Andersson, naturforskare under expeditionen med fregatten eugenie åren 1851, 1852 och 1853 - Andra Delen - Kalifornien och Oceanien.
Part 2.
Stockholm: Samson & Walling, 1854.
pp. 33-97.

Sandwich Islands  Source  Whalesite