Galapagos  Source  Whalesite

VII.

Segling till Puná och uppehåll derstädes; segling till Panamá, samt
uppehåll der och vid Perl-öarna.

      Den 18 Mars kl. 7 om aftonen lemnade Eugenie Callao redd för begifva sig till Puná*). Vinden fortfor från sydkanten med svag bris, och intet anmärkningsvärdt passerade på ett par dagar. Middagstiden d. 20 passerade vi genom en sträcka af hafvet ungefär 12 mil (2 sv. m.) lång, hvarest fläckar och strimmor af blodröd eller rödbrun färg tidt och ofta visade sig. Af ombord varande naturkunnige anställd mikroskopisk undersökning visade, att den röda färgen härrörde af en ofantlig mängd så kallade confervæ, hvaraf vattnet var uppfylldt. Till middagen d. 21 gaf besticket en strömsättning af ungefär tolf mil (2 sv. m.) i dygnet åt sydsydvest. Detta är väl en motsats till det vanliga förhållandet, men skall dock temligen ofta inträffa. Förändringarne i hafsvattnets temperatur tyckas ock bestyrka bestickets angifvelse. Det är klart att en ström åt syd bör här medföra höjning i hafsytans temperatur, och en åt nord motsatsen. Denna temperatur var vid Callao omkring 18°, steg d. 19 till 22°, d. 20 och 21 till 24°, och aftog sistnämnde dag på eftermiddagen, så att den följande dagen nedgick till 20°, då strömmen äfven ej längre kändes, utan snarare satte litet åt nordvest.

      Den 22 kl. 1/2 4 f. m. ankrade vi, i anseende till stiltje, för varpankare straxt söder om Punta Aguja. I dagningen visade sig en betydlig sträcka af peruanska kusten, men de söder om Punta Aguja

belägne öarne Lobos de Tierra och Lobos de Afuera *), nyligen ryktbara genom de tvistigheter mellan Förenade Staterna och Perú, gom dervarande guanolager åstadkommit, kunde ej i anseende till afståndet urskiljas. Kl. 7 f. m. lättade vi med en svag bris från sydkanten och satte kurs på Payta, der det troddes att Flores för närvarande uppehöll sig med sin eskader. Kl. 3 e. m. passerade vi helt nära den straxt söder om Payta belägne Lobos-ön**), och höllo kl. 5 in på redden. Något spår till Flores’ expedition syntes dock ej, och vi fingo sedan veta att han låg till ankars vid Lobos de Afuera för att invänta ytterligare ett fartyg, innan han begaf sig till Ecuador. Landet har kring Payta samma utseende af nedslående ofruktbarhet som det vid San Gallan beskrifne. En grupp af kullar***), som tillsammans bilda en figur liknande en bomsadel, är en god ledning för angörandet. Staden skall ega omkring 5000 innevånare, och är egentligen blott hamnstad åt San Miguel de Piura, hvars befolkning uppgifves till 75,000. Öfverallt i Spanska Amerika se vi bruket att ej anlägga de stora städerna vid hafvet. Orsaken har varit fruktan för de mägtiga fienderna på hafvet, och när vi höra talas om Drakes m. fl. djerfva plundringståg och flibustierernes röfvarbragder, så må man ej förundra sig öfver att hafvets närhet ansågs farlig. Payta plundrades och brändes 1741 af Anson; befolkningen hade, som vanligt vid dylika tillfällen, begifvit sig inåt landet medförande hvad de i hast kunde få tag i, och nästan utan att ens försöka något motstånd. Hamnen anses den bästa på hela Perus kust, och en ej obetydlig handel drifves der i bomull, medicinalier och hudar. Kreatur och hvarjehanda förfriskningar skola kunna erhållas till drägliga priser, men hvarken ved eller vatten. I geografiskt hänseende är Payta märkvärdigt genom sin närhet till magnetiska eqvatorn.

      Intet anmärkningsvar dt inträffade förr än d. 24, då vi kl. 4 f. m. ankrade för varpankare i anseende till stiltje. I dagningen uppsprang en liten bris, med hvilken vi lättade. Den friskade hastigt och blåste kl. 7--8 så frisk från ostsydost, att vi måste taga in ett ref i märsseglen, något för oss sedan någon tid ovanligt. Kl. 7 fingo vi i sigte ön Santa Clara med dess fyrtorn, och kort derefter syntes Puná och landet kring Tumbez skymta fram. Man såg genast att man nu kommit till en helt annan natur, än den för tvenne dagar sedan lemnade. Lummiga träd betäckte här landet, och äfven Santa Clara var prydd af en grönska, som mot de nyss lemnade sandfälten såg helt prunkande ut. Vi kryssade inåt Guayaquil-viken, men den friska

vinden dog snart ut, och kl. 1 e. m. ankrade vi för stiltje med varpankare. Ett par timmar förut hade vi inåt viken observerat ett barkskepp, hvars manöver syntes besynnerlig. Det tycktes först bjuda till att undvika fregatten, men då denna likafullt nalkades, satte det helt tvärt kurs på, och ankrade ungefär samtidigt med henne, samt hissade hamburgsk flagg; strax derefter sågs en båt derifrån ro mot fregatten. Den kom snart ombord, och medförde briggens befälhafvare, som underrättade oss om att i viken befann sig ett amerikanskt hvalskepp, som vid Galapagos-öarne blifvit taget af från Ecuador dit deporterade brottslingar, hvilka mördat fartygets besättning, och sedermera begifvit sig på sjöröfveri. Mannen var helt förskrämd; han hade då fregatten kom i sigte tagit henne för sjöröfvaren, hvarföre han sökt komma undan, men hade snart märkt sitt misstag, omtalade gräsliga historier om röfrarnes framfart och att de utan skoning mördade alla som föllo i deras händer, samt anhöll att få segla under konvoj af fregatten. Hans begäran beviljades naturligtvis, och vi skola framdeles få se att hans fruktan ej var så alldeles ogrundad. Barkassen och slupen utsattes och bevarades, samt afsändes tillika med babords låringsbåt, under befäl af premier-löjtnant Sundin, med order att under natten bevaka sjöröfvarfartyget, som syntes från briggens ankarplats, men ej från fregattens, samt taga det, om det försökte undkomma genom att gå till sjöss. Fregatten lättade kl. ½6 e. m. med en liten bris från sjön, och ankrade kl. ½11 på kort afstånd från briggen, på tjugu famnars djup.

      I dagningen d. 25 återkallades båtarne genom signal, och kort derefter blef sjöröfvaren synlig; ett par af landets farkoster, så kallade ”balsas” eller stockflottor, sågos i rörelse i dess närhet. Dessa farkoster fordra närmare beskrifning, den vi dock, för att ej afbryta berättelsens gång, uppskjuta till längre fram. Fortfarande stiltje hindrade fregatten att komma ur fläcken, och afståndet var nog långt för att i den starka solhettan afsända båtarne, hvars vid ankomsten utmattade besättningar möjligen ej varit striden vuxne, om sjöröfvarfartyget varit väl bemannadt. Det var nu i alla händelser en temligen säker pris, ty vägen ut till sjöss var afskuren. Kl. 1 e. m. lättade fregatten med en lätt bris, så att vår fiende snart blef tydligt synlig tillika med en liten skonert, som låg fastgjord akter om den. Amerikanska flaggen var hissad upp- och nedvänd under dess gaffel. Kl. 4 dog brisen alldeles ut, men återkom snart temligen frisk, så att fregatten hastigt närmade sig honom: vi sågo nu flaggen flyttas till förtoppen. Strax innan solnedgången, då vi hunnit helt nära, afsändes barkassen och slupen, under premier-löjtnant Sundins befäl, för att

taga fartyget i besittning. Fregatten ankrade strax bredvid skeppet, och Hamburgerbriggen, som följt henne, ett litet stycke längre bort.

      Barkassen rodde upp under skeppets akter och lade till om styrbord vid gångbordet. Något tecken till försvar förmärktes ej, men när båtarne lade till, visade sig en karl, som dock bar sig helt fredligt åt, och ej på något vis försökte hindra de ankommande att gå ombord. De vid dylika tillfällen vanliga försigtighetsmått vidtogos: luckorna pålades och poster med laddade gevär utställdes. Den nämnde karlen uppgaf sig vara fartygets tunnbindare*) och heta Peacock, att alla röfrarne dagen förut med fartygets båtar begifvit sig i land, och att ingen mera än han sjelf funnes lemnad ombord. Rummet undersöktes nu, men utan att någon der anträffades. En sexpundig metallkanon stod på styrbords gångbord och befanns laddad med bitar af gamla harpuner, mejslar och hvarjehanda jernskräp. Seglen, som hängde lossgjorda, beslogos, fartygets papper togos i förvar och fördes ombord på fregatten, och vi funno prisen vara hvalskeppet George Howland från New-Bedford, kapiten Cromwell. Tunnbindaren uppgaf att det hade ombord omkring 280 fat spermaceti och 70 fat trån. Fartyget var mycket väl utrustadt, men nu till den yttersta grad nedsmutsadt, så att man för stank knappast kunde vistas i kajutan. Premier-löjtnant Fries erhöll order att taga befälet derpå, och tunnbindaren afsändes till fregatten för att förhöras. Den lilla skonerten blef äfven undersökt; den var en usel däckad båt, full med skämd proviant, sönderslaget porslin, trasiga kläder och annat mer, ballasten i rummet var öfverdragen med stelnad blod, hvaraf äfven däcket var nedsöladt, och en gräslig stank mötte den ombord kommande. Sedan allt blifvit ordnadt återvände barkassen och öfriga båtar ombord på fregatten. Kort derefter uppgåfvo några af märsgastarne att de från rårna sett att flera personer än den nämnde Peacock funnos ombord, men gått ned genom förluckan. Oaktadt det osannolika i denna uppgift skickades en båt till prisen, med befallning om ny undersöknings anställande i alla vrår, men den ledde ej till annat resultat än det föregående. Alla prisens båtar saknades, hvarföre fregattens joll lemnades till dess begagnande.

      Tunnbindarens berättelse var som följer. Medan fartyget låg till ankars vid Charles Island**), som det anlupit för att hemta vatten och bränsle, kom en hvalbåt långs sidan, och de i denna befintlige personer förfrågade sig hos kaptenen, om han vore villig att låta sin timmerman reparera deras båt. Kaptenen förklarade sig ej kunna bifalla

deras anhållan, men föreslog dem att mot betalning taga reda på fyra man af fartygets besättning, hvilka varit sände i land att hugga ved, men sedan ej inställt sig ombord. De förklarade sig villige härtill och foro i land, men återkommo snart ombord i sällskap med flera, bemäktigade sig helt oförmodadt fartyget, och sedan de bundit kaptenen till hand och fot, sände de honom och några man af besättningen i land på ön, hvarefter de gingo till segels med skeppet och seglade till Chatham Island*). Under vägen satte de styrmannen och två man till att måla om fartyget utombords, men desse lyckades derunder att fira en båt i sjön, hvarmed de begåfvo sig på väg tillbaka till Charles Island. Peacock hade försökt att få komma med, men blef fasttagen och erhöll ett slag i hufvudet med en huggare. På Chatham Island gingo röfrarne i land och togo kommendanten på ön jemte hans dotter och fyra soldater till fånga, samt förde dem ombord, hvarjemte de bemäktigade sig en ej obetydlig penningesumma, tillhörande den förstnämnde. Flickan blef våldtagen af flere bland bofvarne, men landsattes, sedan hon först fått öfvervara kommendantens och soldaternas aflifvande. De blefvo alla nedskjutne: kommendanten fick tre skott, som träffade så illa att han ej ens föll, utan förblef stående och pekade med handen på hjertat, utropande: ”aqui, aqui!” (här, här!) medan hans mördare omladdade sina gevär, hvarefter fyra kulor lade honom död på däcket. Kropparne kastades öfver bord, men två af soldaterna lefde ännu, och höggo tag i relingen, hvarifrån de medelst slag och knifhugg lösgjordes, och syntes sedan en lång stund sprattla i fartygets kölvatten. Följande dagen hade en Fransos, den röfrarne tvungit följa med från Charles Island för att navigera fartyget, kommit till Peacock och varnat honom, sägande att han sannolikt under loppet af dagen skulle blifva mördad; Peacock hade då gömt sig bland kärlen i rummet, hvarest han lefvat dels på hvalspäck, som fanns derstädes, dels af det lilla Fransosen ibland hemligen lyckats gifva honom, hvarjemte han med sin knif borrat hål på ett vattenfat, och sålunda kunnat släcka den törst hvaraf han plågades. Sålunda hade han tillbragt, han viste ej rätt om sexton eller aderton dagar, emedan han befunnit sig i ständigt mörker. Under tiden hade skeppet seglat öfver till kusten, vid Tumbez hade ett par kärl tran blifvit upptagne ur rummet för att försäljas, och hade han fått veta att två matroser der rymt, så att af skeppets besättning endast timmermannen och han sjelf funnos qvar ombord. Kort derefter togs den lilla skonerten, hvarvid en af fartygets båtar blifvit sönderslagen, och af skott, som han hört, och samtal, som han lyssnat till, slöt Peacock att några af

der ombord befintlige personer blifvit afdagatagne. Om alla dessa sednare tilldragelser sade han sig ej ega någon närmare kännedom, emedan han förstod högst obetydligt af spanska språket, och han endast genom lyssnande på röfrarnes samtal kunnat få kännedom om tilldragelserna. Den 24 Mars hade han hört att de i båtarna begifvit sig af från fartyget, och sedan allt blifvit tyst, kröp han försigtigt upp på däck, hvarifrån han såg en af båtarna styra åt Puná, och de andra två åt Tumbez. Åsynen af fregattens höga master förklarade genast för honom orsaken till den hastiga afresan. För att skrämma bort de infödingar, som han såg segla på sina balsas i skeppets närhet, att komma ombord, satte han några hattar och tröjor upp på spakar, så att de på afstånd sågo ut som folk.

      Sedan Peacock slutat denna sin berättelse, yttrade han sin fägnad öfver att hafva undsluppit den fara, hvaraf han så länge hotats, och att hafva fallit i så goda händer. Han återsändes samma qväll ombord på sitt fartyg. Hans berättelse väckte i början mycket misstroende, men har sedan befunnits i hufvudsaken riktig, äfvensom att han ingalunda öfverdrifvit de af bofvarna begångne brott, utan att tvertom åtskilliga andra ytterligare komma dem till last. Det är således troligt att han verkligen legat gömd i rummet, men uppgiften att röfrarne redan d. 24, eller dagen innan skeppet blef af oss taget, öfvergifvit det, lät litet osannolik, och det kan väl knappast betviflas att Peacock var en bakslug lymmel.

      Följande dagen, d. 26, lättade vi kl. 8 f. m., men ankrade åter kl. 1/4 10, då tiden började sätta emot. Vi väntade nu att få se någon lotsbåt komma ut emot oss, men ingen förmärktes. Straxt på eftermiddagen visade sig en liten ångbåt under Ecuadors flagg och nalkades oss snart, fast med en viss misstänksamhet. En båt afsändes dit ombord med anmodan till dess chef att komma ombord på fregatten; efter några ögonblicks tvekan och att hafva lemnat ifrån sig ett par pistoler, steg han i båten. Han sade oss att hans egentliga ärende var att hålla utkik på Flores’ eskader, och att han vid åsynen af de tre fartygen, Eugenie, hennes pris och danska briggen tillsammans, först trott dem vara den fruktade fienden, men vid närmare betraktande märkt sitt misstag. Dagen förut hade han i närheten af Puná tagit en hvalbåt med elfva personer ombord, hvarjemte på ön fyra andra blifvit tagne. Bland dessa befunno sig banditernes anförare Breones, hans förnämsta medhjelpare, en mulatt vid namn Antonio Huncho, den amerikanske timmermannen, den ofvannämnde Fransosen Hieron, två fyrvaktare från Santa Clara, dem röfrarne med våld fört ombord för att nyttja som lotsar, samt nio deporterade brottslingar. Breones och Huncho hade förut begått nästan alla möjliga brott.

      En betydlig summa penningar fanns i dessa herrars och deras kamraters kläder, väl insydde i linningar och på andra ställen.

      Kommendörkapiten Virgin afgick till Guayaquil med ångbåten, från hvilken fregatten erhöll lots. Kl. 1/2 2 e. m. gingo vi till segels och ankrade tillika med våra två kamrater kl. 8 utanför Puná by, på sju famnars djup och dybotten.

      Tidigt följande morgon sågs en fransysk korvett komma utför Guayaquil-floden och ankra nära Eugenie. Dess chef kom ombord och sade sig vara nedkommen för att taga sjöröfvarfartyget, om hvars bedrifter underrättelse anlänck till staden, och tycktes vara temligen snopen öfver att hafva kommit för sent. Korvetten afseglade frampå dagen åter till Guayaquil, och på eftermiddagen gick vår pris under premierlöjtnant Fries’ befäl också till segels, för att öfverlemnas till Amerikanska konsuln i denna stad, dit den anlände följande dag d. 28. Innan vi nu lemna någon beskrifning på Puná, vilja vi anföra de tagna röfrarnes bekännelser om sina brott.

      Redan långt innan George Howlands ankomst hade de vid Charles Island tagit en nordamerikansk skonert, som kom från kusten af Mexico och hade mycket penningar ombord; besättningen hade blifvit nedhuggen och fartyget sänkt. Peacocks berättelse om anfallet på George Howland befanns riktig, likaså om morden vid Chatham Island, blott med den skillnaden att den person, han trodde vara kommendant på ön, var en dit af politiska skäl förvisad general Monte, och qvinnan ej hans dotter, utan hustru till en på ön bosatt fiskare. Vid Tumbes hade banditerna på stranden råkat på en qvinna med en ung dotter, hvilka båda först våldtogos och sedan mördades. Kort derefter anträffades den lilla skonerten i sällskap med en annan; båda voro befraktade för att föra folk till Flores’ expedition. Af hvad skäl de anfallit dessa fingo vi ej rätt säkert veta, men sannolikt har det varit i ändamål att derigenom erhålla nåd af regeringen. Den ena skonerten lyckades undkomma genom att sätta på land, men af de ombord på den andra befintliga fyratiotvå personer mördades tjugutre. De öfriga hade upptagits ombord på skeppet, och sedermera med två af dess båtar begifvit sig till Tumbez.

      Bland de mördade befunno sig en öfverste vid namn Manuel Tamayo, två öfverstelöjtnanter, Moreno och Guerrero, jemte flera officerare. En mängd, desse personer tillhörige bref och papper funnos ombord på skeppet, och flera af ganska komprometterande beskaffenhet. Sålunda fanns t. ex. ett försegladt bref till Flores, ett från honom till Tamayo, hvari denne, som då landsflygtig vistades i Piura, uppmanades att ej emottaga det tillstånd att återvända till fäderneslandet, hvilket hans hustru åt honom utverkat, och att i Piura och

Payta för expeditionen anskaffa så många raska karlar som möjligt. Mellan Tamayo och hans fru och svägerska fanns en vidlyftig brefväxling. Man fick deraf se huru träget och ihärdigt dessa båda fruntimmer anlitat alla sina vänner och bekanta om biträde vid utverkandet af det ofvannämnde lejdebrefvet för Tamayo; huru svägerskan sändt honom ej obetydliga penninge-understöd och beklagar sig öfver att modren ej velat utlemna hennes efter fadren ärfda silfver, så att äfven dess värde kunnat sändas svågern tillhanda; huru Senora Tamayo underrättar sin man om deras barns helsa och framsteg, och uppmuntrar honom att sätta sin förtröstan till försynen. ”Du säger mig i ditt sista bref”, skrifver hon, ”att du ej vet på hvad sätt du skall söka ditt uppehälle, men jag säger dig att du ej bör vänta till dess slantarne taga slut, utan snart tänka på hvad du kan taga dig till. Du är dock ensam: tänk då på mig och min stora familj! men jag hoppas på Gud, och han skall ej, med det lilla jag kan arbeta, låta mig sakna ett bröd till föda. Akta dig för att spela och dricka, och arbeta utan att tröttna, och du skall nog förtjena ditt uppehälle. Jag vet att du blir stött öfver denna min varning, men, min älskade! du bör ej blifva det: jag är ju den enda som kan säga dig sådant, ty din välgång eller olycka är min egen.” Längre fram i samma bref erbjuder hon sig att skicka honom några stråhattar hon gjort, emedan sådane der han befann sig betalades bättre än i Portoviejo, der hon vistades.

      Författaren fick sig uppdraget att genomse och ordna dessa papper. Det väckte en egen besynnerlig känsla att så der helt oförmodadt komma in i andras hemligaste förhållanden. På det att ingen i brefven nämnd person möjligen skulle blifva komprometterad, aflemnade kommendör-kapiten Virgin allesamman till en pålitlig person i Guayaquil, som lofvade att tillställa dem de aflidnas slägtingar. Några få papper, innehållande små poemer, berättelser om underverk m. m. dylikt, har författaren såsom curiosum behållit. Bland dem är ett koncept till en kärleksförklaring i den mest svassande stil.

      Den 29 skötos i Guayaquil Breones, Huncho och fyra andra. Ett par af officerarne, som följt prisen till Guayaquil, voro närvarande vid afrättningen. Skälmarne gingo alla sin död till mötes med största lugn. Huncho utdelade bland soldaterna litet pengar han hade i behåll, och var just i begrepp att göra en af dem en skänk af ett par tärningar, men hejdade sig sägande: ”kanske man äfven i helvetet spelar tärning; det är så godt jag gömmer dessa.” Ett stort antal åskådare hade infunnit sig, och damerna tycktes i synnerhet mycket intresserade. Innan vår afsegling till Puná blefvo alla de öfriga missdådarne gripne.

      Puná by är belägen på ön af samma namn och består af omkring ett dussin hus med ett par obetydliga inhägnade täppor. Husen äro alla byggda på stolpar, för att gifva luften tillträde på alla sidor och hålla rummen fria från väta. Medföljande planch ger bättre än en beskrifning begrepp om deras utseende, men vi måste upplysa att det här afbildade hus är ett af de bästa i byn. Det inre är öfverallt högst tarfligt: möbleringen består på sin höjd af några stolar och bänkar, ett par hängmattor och en kista. Till spis begagnas några flata stenar, och husgeråden inskränka sig till ett och annat kokkärl och några kalabasser. Några egentliga odlingar syntes ej, oaktadt dylika med största lätthet skulle kunna göras. Någon frukt var ej att få, med undantag af några bananas. En half mil från byn vid Punta Espanola har engelska konsuln i Guayaquil ett landställe, hvarest han en gång försökte odla bomull, som väl vexte förträffligt, men ej kunde skördas i anseende till brist på arbetare, ty Puná-boerne tyckte sådant arbete vara dem alldeles för besvärligt. Från byn går en liten gångväg till detta ställe, men man får dock litet emellanåt tränga sig fram bland de talrika busksnår och slingerväxter, som på många ställen stänga den. En slags ranka, med blad liknande nässlans, var ganska besvärlig, ty dess blad fastnade vid kläderna så starkt att de först efter flera tvättningar voro riktigt borta, och lemnade då efter sig fläckar som tyckas vara outplånliga. För botanisten erbjuder Puná säkert ett rikt fält. Pockenholz och flera arter nyttiga träd växa derstädes i öfverflöd, men skogens täthet gör deras uppsökande och forslande till stranden ganska besvärligt.

      Bredvid byn genomskäres ön af en smal ränna -- ”estero” -- som en fjerdingsväg från sin mynning grenar sig i två och derefter blir så trång och full med kullfallna träd att endast de minsta båtar kunna komma fram. Denna rännas stränder erbjuda en äkta tropisk scen. De äro beväxta med höga, lummiga träd, mellan hvilkas stammar buskar bilda otillgängliga snår, medan parasitväxter frodas i träden, omslingra deras grenar och bilda stora nedhängande festoner. Vid högt vatten stå de närmast stranden vexande träden med sina rötter i vattnet, men vid lågt -- höjdskillnaden är ungefär en famn -- blir en del af den gyttjiga strandens sluttning synlig tillika med stora sträckor af trädens rötter, hvilka bilda högst fantastiska figurer. Musslor kunna då plockas på buskarnas och mangle-trädens i vattnet slokande grenar. Hägrar, Ibisar och andra vattenfoglar anträffades på stränderna, många småfoglar i buskarna, och understundom såg man en i gyttjan hvilande kayman vid båtens annalkande snabbt kila ned i vattnet. De voro dock hvarken talrika eller stora, men en dag syntes en mycket stor simma kring fregatten. Dess längd kan ej

hafva varit mindre än åtta till nio alnar, och dess utseende var högst vidrigt. Kaymanerne anses här föga eller intet farliga för menniskor utom om man nattetid faller i vattnet. På land angripa de ej allenast ingen, utan äro så skygga att de äro ganska svåra att åtkomma med eldvapen, mot hvars verkan deras tjocka och hårda hud är ett godt, ehuru ej ofelbart försvar.

      På den sidan af rännan der byn är belägen tillåter skogens täthet ej några vandringar, och om man skjuter en fogel, är det oftast omöjligt att få reda på den. På andra stranden deremot är landskapet mera öppet och omvexlande, så att det på många ställen har tycke af en svensk beteshage. Öppna gräsvuxna sträckor åtskiljas af skogsbackar, af hvilka större delen voro fulla af taggiga buskar och slingerväxter, men åtskilliga också pryddes af fristående trädgrupper. En half mil från byn hade dennes innevånare här sina fäbodar, kring hvilka talrika hjordar, i synnerhet af getter, betade. Man kunde i denna trakt obehindradt vandra vidt omkring, och vandringen fick nytt behag af de täcka utsigter, som oupphörligt visade sig, och af de många foglar af olika arter, på hvilka man kunde tillfredsställa sin jagtlust. Man träffade här flera slags dufvor, papegojor, kolibrier och hvarjehanda småfoglar, samt vid stranden mot viken, hägrar, spofvar och vipor. Granna ormar voro ej sällsynta, och qvicka ödlor af glänsande färger kilade oupphörligt mellan buskarna, i hvilka de stora syrsorna litet imellanåt uppstämde sin gälla sång. Granna fjärilar fladdrade öfverallt bland blommorna, af hvilka flera slag spridde sin vällukt vidt omkring. Vid fäbodarna brukade man hvila litet, språka med deras innevånare och förfriska sig med litet mjölk, serverad i en kalabass, eller med filbunke i ett dylikt kärl, då skalet af en slags stor böna begagnades i stället för sked, en lyxartikel bland dessa naturbarn.

      I byn finnes en alcalde, som tillika monopoliserar handeln och krogrörelsen på stället, något ej ovanligt bland desse herrar. För öfrigt var han en ganska hygglig man. Enda vägen till Guayaquil är floden, och någon annan lägenhet än att hyra en kanot med folk finnes ej. Flodens stränder äro sänka och osunda, och vistandet på dem, i synnerhet nattetid, förorsakar elakartade frossor och febrar, hvaraf vi fingo erfara prof. Ormar och mygg öfverflöda derstädes på ett obehagligt sätt. Den starka ström, som förorsakas af tidvattnet, lättar betydligt sjöfarten på floden, som ej kan företagas utan lots från Puná. Föga vind är i allmänhet att påräkna, och större fartyg måste ankra när strömmen kommer emot, men båtar kunna alltid långs stranden taga sig fram med rodd. På fregattens ankarplats var högt vatten ungefär sex timmar efter månens kulmination, och ström-

men kantrade nära samtidigt med tidvattnet. Vattenskillnaden är vid springtid sju fot, vid dödtid tre till fyra. Vid förra tillfället loggades ombord starkaste strömmen under ebben till 4’,6 (3/4 sv. m.) i timmen, och under floden till något mer än hälften. Vatten kan vid Puná endast erhållas till obetydlig myckenhet, ved deremot i öfverflöd och till måttligt pris, om man låter sitt eget folk hugga den. Allt af infödingarne verkstäldt arbete blir dyrt. Som vanligt i tropiska klimater kommer en mängd insekter ombord med veden; för att i någon mån förekomma sådant bör man barka stockarna, derefter låta dem ligga i vattnet ett par dagar, och slutligen innan de upphuggas skrubba af dem med en qvast. På kreatur är god tillgång, men oxarne äro små och magra, och priset temligen högt. Frukt och grönsaker finnas knappast, med undantag af plataner: men litet fisk och villebråd kan stundom erhållas. Regeringen hade den artigheten att från Guayaquil nedsända till fregatten en väldig mängd af de dråpligaste ananas och apelsiner, förutom grönsaker och annat, som ej i Puná kan erhållas, tillika med befallning till alcalden att för dess räkning lemna kreatur för besättningen. Då desse i land slagtades, begärde en qvinna, som med familj bebodde ett uselt hus nära landningsstället, att erhålla tarmar och dylikt, som af oss ej kunde begagnas, och frampå qvällen fingo vi se henne och döttrarna i huset sysselsatta med att vid det matta skenet af en usel lampa upphänga dessa oaptitliga saker kring väggarna af det enda rummet i deras dufslaglika bostad. Äldsta dottern var ett ganska vackert exemplar af mestiz-rasen, eller blandningen af hvit och indian; hon var nu vid tretton års ålder alldeles utbildad och skulle snart gifta sig. Hennes anletsdrag voro väl något grofva, men ej obehagliga, och kroppsformerna, hvilka hennes lätta drägt mycket väl visade, ganska vackra, i synnerhet armar och händer, hvilka allmänt anträffas väl bildade både hos den röda rasen i Amerika och den bruna polynesiska, hvilka ock af många anses vara en och samma.

      Under de nio dagar vi uppehöllo oss vid Puná var himmelen för det mesta molnbetäckt, men föga regn föll. Vinden blåste vanligen i omlöpande svaga kast, dock mera från sydvest än från något annat håll. Temperaturen uppgick om dagen i skuggan flera gånger ända till 32°, och sjönk om natten aldrig under 21°, men oftast ej under 23°. Vattnets temperatur på ankarplatsen var 25°--27°. Den vackra årstiden inträffar när solen är norr om eqvatorn, eller från April till och med Oktober eller November; den ansågs just börja vid tiden för vår ankomst. Från December till och med Mars regnar det starkt och ihållande och hettan är tryckande, under det att man i Juni, Juli och Augusti skall hafva ett serdeles behagligt klimat, tillräckligt svalt för

att ej lägga hinder eller obehag i vägen för arbete och kroppsrörelser. Med undantag af de sänka flodstränderna är landet sundt.

      Vi måste nu vända vår uppmärksamhet till de politiska förhållandena.

      Den 29 Mars anlände från kommendör-kapiten Virgin ordres att anhålla ankommande fartyg, som möjligen kunde hafva trupper eller krigsförnödenheter ombord, de sednare dock endast i den händelse att vederbörliga pass och papper saknades.

      Den 31 ankom kommendör-kapiten Virgin sjelf med en, den förr omnämnde franska korvetten La Prudente tillhörande båt, meddelande oss underrättelse om ställningar och förhållanden i Guayaquil.

      Det hufvudsakligaste deraf var: att peruanska styrelsen hemligt gynnade Flores’ expedition, ehuruväl den förklarat sig ej kunna utsträcka sitt beskydd till de af republikens medborgare som sällat sig till den; att Flores sannolikt kunde påräkna ej obetydligt medhåll inom landet; att mycken förskräckelse herrskade i Guayaquil, som blifvit försatt i belägringstillstånd så till vida, att ingen farkost fick inpassera om qvällarne sedan det mörknat; och att styrelsen förklarat Flores och alla hans följeslagare för sjöröfvare och fredlöse, dem hvem som helst egde rättighet att anfalla och gripa när och hvar de anträffades. I denna förklaring, hade Nya Granadas styrelse instämt. Ett rykte gick att Flores utlofvat sina skaror, som till större delen skulle bestå af äfventyrare från alla länder, att under tvänne dygn få plundra Guayaquil. Såväl engelska som nord-amerikanska konsuln på stället hade anhållit om skydd af Eugenies kanoner, till dess något annat örlogsfartyg kunde hinna ankomma.

      Vår pris hade blifvit aflevererad till Förenta Staternas konsul. Af honom och fregattens agent, herr Garbe, valde värderingsmän uppskattade fartyget till 20,000 och lasten till 25,000 piasters värde, och hade för Eugenies samtlige besättnings räkning anspråk af kommendör-kapiten Virgin blifvit gjordt på en tredjedel af denna summa i bergningslön. Den 4 April anlände premier-löjtnant Fries med sitt manskap i fregattens barkass, som varit uppsänd för att hemta honom. Han medbragte tvänne kaymaner af fyra till fem alnars längd, och en omkring fyra alnar lång orm, hvarmed de redan betydliga naturhistoriska samlingarne ökades.

      Vår proviant-förvaltare, herr Bagge, som en längre tid varit lidande af en inre åkomma och ej tillräckligt noggrant iakttagit den diet, som för dess botande var oundgängligen nödvändig, hade redan vid afseglingen från Lima måst intaga sängen. Hans tillstånd var dock ej sådant att det gaf anledning att förmoda hans frånfälle vara

nära förhanden, men det förvärrades hastigt, och på förmiddagen d. 4 April, Palmsöndagen, afsomnade han stilla.

      På eftermiddagen samma dag gingo vi till segels, men måste efter ett par timmar ankra i anseende till stiltje. Kl. 10 e. m. lättade vi åter och drefvo med strömmen sakta utåt viken. Följande dagen förflöt på samma sätt med ankring och tillsegelsgående, men kl. 6 e. m. kom en liten bris från sydvest, som förde oss ett temligt stycke utåt. Kl. 2 f. m. d. 6 måste vi åter ankra, och efter ett, försök att gå till segels, blifva tills vidare qvarliggande i anseende till den envisa stiltjen.

      Redan i dagningen syntes fyra segel ett litet stycke till sjöss, och de befunnos snart vara Flores’ eskader, bestående af en ångbåt och tre seglande fartyg. Omkring kl. 8 f. m. sågo vi en båt sätta af från ångbåten och ro åt fregatten; efter halfannan timmas förlopp kom den långs sidan, och efter att hafva dertill begärt och erhållit tillstånd kommo fem personer ombord. Fyra af dessa voro i uniform, den femte civilklädd. Af de militära hade ett par ett temligen ruskigt utseende, och befunnos vara Tyskar till nationen; den förnämste bland sällskapet var en lång vacker karl, som uppgaf sig vara adjutant hos Flores, och att han medbragte en skrifvelse från sin chef till kommendör-kapiten Virgin, i hvars kajut alla de ankomne nedvisades. Efter en timmes vistande derstädes kommo de åter upp på däck, och foro tillbaka till sitt fartyg. Den på Flores’ vägnar öfverlemnade skrifvelsen lyder sålunda:

      Till Herr Chefen å Hans Majestäts Konungens af Sverige fregatt, till ankars vid Puná.

            Min Herre!

      Öppen och uppriktig i alla mina handlingar, har jag äran vända mig till eder, för att till edert bedömmande framställa ändamålet med min expedition, och de skäl som rättfärdiga den, på det Ni må kunna göra Eder ett riktigt begrepp om Ecuadors inre stridigheter och derstädes nyligen inträffade händelser.

      Genom national-församlingens enhälliga votum år 1843 utvald till konstitutionell president, hade jag 1845 att beklaga mig öfver en af de i nyskapade republiker så ofta inträffande revolutioner, och ehuru styrelsens vapen segrade i två efter hvarandra vid Hacienda de la Elvira lefvererade drabbningar, beslöt Jag dock att för två år lemna landet, på det uppfyllandet af min pligt att upprätthålla min myndighet och den statsförfattning, hvarifrån den utgått, ej skulle kunna tillskrifvas personliga afsigter. Till följe häraf uppgjorde jag i Vir-

ginia en öfverenskommelse, och har jag å min sida uppfyllt deri stadgade förbindelser; men knappt hade jag lemnat Ecuadors stränder, förr än mina motståndare bröto öfverenskommelsen, mördade en förtjent general, proskriberade dem som varit styrelsen trogna, och öfverlemnade sig slutligen åt omenskliga förföljelser, dem både moral och civilisation fördöma. Såsom kontraherande part i nämnde öfverenskommelse, och såsom konstitutionell president, ålåg det mig att tillse att iklädde förbindelser respekterades, att samhällsordningen återställdes, och att de proskriberade återskänktes åt sina familjer; i synnerhet som på mig ansvaret hvilade för att hafva afväpnat dem midt i deras seger, och tvungit dem att uppfylla de förbindelser, som de andra hånande trampade under fötterna. Men olyckligtvis blef en af mig tillämnad expedition om intet, och mina fiender anklagade mig för att vilja i Amerika upprätta ett konungarike och för dess upprätthållande gynna utlänningar. Hennes Brittaniska Maj:ts höga regering, förtörnad öfver den oförsvarliga kränkningen af den slutna öfverenskommelsen, sände till sin representant i Ecuador den här i afskrift bilagda note, och fortfor att gynna och understöja mig, men förgäfves; under de sistförflutne åren hafva revolutioner följt på hvarandra såsom hafvets vågor, och det har ej varit möjligt att åstadkomma en styrelse som kunnat afhjelpa det skedda onda; och slutligen, då man hoppades att Señor Noboas moderata och försonliga styrelse skulle ega någon varaktighet, störtades den med väpnad hand af general Jose Maria Urbina, som till allmän skandal tillvällade sig makten. Från denna stund slocknade bland Ecuadorianerna allt hopp om förlikning eller försoning, emedan de politiska partier, i hvilka landet var deladt, omöjligen kunde underkasta sig en mans myndighet, den der förrådt alla styrelser. Se här hans historia.

      Gynnad af mig från sin första ungdom*), upphöjd af mig från grad till grad ända till öfverste och anställd såsom guvernör öfver provinsen Manabé, svek han mitt förtfoende, bröt sin pligt mot det allmänna och var otacksam mot sin välgörare.

      Gynnad af Señor Ascasubis styrelse, svek han äfven dess förtroende och de nya pligter han åtagit sig, och kastade sig ånyo i en revolution, som nedblodade Riobambas och Favacundos fält.

      Slutligen gynnad af Señor Noboa, rågade han måttet af sina förräderier och störtade sig i en olycksbringande revolution; han intog de inra provinserna, öfversvämmade med blod San Miguel de Chimbos jord, förflyttade regeringssätet till Guayaquil**), styrde landet helt

godtyckligt, utan att genom någon slags lagstiftande församling legitimera sin tillvällade magt, lät konfiskera sina enskilda fienders egendom, och proklamerade den förderfliga socialismen, som både i Europa och Amerika förorsakat så mycket ondt.

      Under sådana omständigheter hafva Ecuadors politiska partier uppmanat mig att sätta en gräns för den anarki, som sedan sju år derstädes herrskar, att upprätta samhällsordningen, förlika sinnena och understödja den medborgare, som af folket kunde komma att väljas till styresman. I dessa ändamål hafva de gjort stora uppoffringar för denna expedition, som redan kostar i det närmaste 400,000 piaster, och slutligen hafva dermed förenat sig alla de på Perus kuster i landsflykt suckande, dem både naturdrift och intresse bjuda att återvända till fosterlandet för att vårda sina öfvergifna familjer och förstörda affärer. Jag har å min sida emottagit det förtroende, hvarmed man hedrat mig, jag har hissat den nationella flaggen, mina trupper hafva redan beträdt Ecuadors mark, befolkningen har med enthusiasm förklarat sig mot usurpatorn, och jag ämnar fortsätta mitt företag, om det äfven skulle kosta mig lifvet; ty stora äro de förbindelser jag eger att uppfylla såsom republikens lagliga president, -- hvilken myndighet jag dock föresatt mig att ej utöfva -- såsom kontraherande parti öfverenskommelsen uti Virginia, och såsom grundläggare af landets oberoende.

      I denna sakernas ställning har general Urbina, för att komma ifrån den strid, i hvilken hans ärelystnad och dåliga uppförande invecklat honom, utgifvit ett dekret, hvari vi förklaras för sjöröfvare, likasom hade han rättighet dertill, då vårt förfaringssätt ej gör oss till sådana. Om usurperande styrelser egde sådan rättighet emot de politiska partier som bekämpa dem, skulle de menskliga samfundens utvalde lefva utan någon borgen för sin trygghet, utsatte för att antingen bära en valdskräktande småtyranns ok, eller behandlas som röfvare om de understödja ordning och laglydnad. Lyckligtvis äro folkrättens läror i detta afseende tydliga, i dem finnes klarligen fastställdt, ”att ett politiskt parti, hvilket som helst, är under folkrättens skydd, och bör behandlas såsom krigförande endast af den styrelse, mot hvilken det för krig.” Och till all lycka hafva de i Perús hufvudstad residerande främmande ministrar underkännt det nämnde decretet, och förklarat sig för den strängaste neutralitet. Det oaktadt ar det anmärkningsvärdt, att en usurpator af dåliga antecedentia kan för sjöröfvare förklara grundläggaren af Ecuadors nationalitet, den som med skäl kan kalla sig dess laglige president och ett orättvist offer för det påtagligaste brytande af ingångne tractaters helgd; att han kan för fribytare förklara aktningsvärda män, som önska återvända

till det fosterland, der de hafva slägt och egodelar; att han sålunda stämplar personer, som bekämpa revolutionärer och anarkister, och som äro stolte öfver att alltid hafva varit ordningens och styrelsens män.

      Jag hoppas att Ni min herre, vid betraktande af dessa och förut antydda omständigheter, täckes skänka mig samma deltagande, som Europas regeringar visat mig, och som jag rönt af Hans Maj:t Konungen af Sverige, den vidtberömde Bernadottes son. Vill Ni ej skänka mig det, utbeder jag mig den neutralitet, som folkrättens grundsatser föreskrifva, och hvilken en man af Edert rykte och karakter ej kan neka mig. A min sida erbjuder jag mig att respektera vänskapligt sinnade nationers rättigheter, beskydda handelns frihet, befordra de vänligaste förbindelser med Hans Maj:t Konungens af Sverige styrelse, och på allt sätt jag förmår tjena Eder.

      Provinsen Guayaquils förre guvernör, hvilken af general Urbina blivit afsatt och landsförvisad, kan gifva Eder vigtiga underrättelser.

      Till dess jag kan få äran att, enligt min önskan, personligen tala med Eder, undertecknar jag mig med utmärktaste aktning

      Om Flores i detta bref ej skonat sin motståndares karakter, så får man ock å andra sidan medgifva, att det parti, i hvars spets Urbina nu stod, ej i afseende på Flores varit nogräknadt i sina uttryck. Hans person och styrelse skymfande artiklar stodo dagligen i tidningarna, men det påstods likafullt att han egde betydligt anhang i landet. Såsom bekant är hann hans expedition ej längre än till Puná, hvarest den af sig sjelf upplöstes, utan att hafva inom landet framkallat några demonstrationer till hans fördel. I hvilken händelse som helst kunde ej Eugenie för obestämd tid blifva qvarliggande på stället för att bevittna de båda partiernas strid, i synnerhet som intet svenskt intresse var att derunder skydda. Kommendör-kapiten Virgin lärer dock under sammanträdet hafva tillkänna gifvit, att, ehuru han ej fann sig befogad att blanda sig i general Flores’ tvister med republiken, han likväl, så väl å sin regerings vägnar som enligt befullmaktigande af Englands, Förenta Staternas och Nya Granadas ombud i Ecuador, på det allvarligaste protesterade mot all plundring eller bombardering af staden, och att han gjorde generalen ansvarig för den skada till lif eller egendom, som genom sådant förfarande kunde tillskyndas der bosatte utlänningar. Härtill lemnade generalens fullmägtige det bestämdaste bifall. Vi fortsatte derpå vår väg framåt och läto Flores gå sin.

      Samma dag, d. 6, begrofs vår döde skeppskamrat, proviant-förvaltaren Bagge. Middagstiden kom en liten bris af nordnordost,

och snart derefter hade vi Guayaquil-viken akterut. På eftermiddagen var vinden en stund ganska frisk från sydvest, men stillnade ut framåt midnatt.

      Den 7 höll sig vinden hela dagen från vestkanten, omvexlande mellan måttlig bris och stiltje, med klart men disigt väder. Vid middagstiden var Santa Elenas udde med kringliggande land i sigte, och på afstånd syntes de höga Anderna oredigt framskymta genom solröken. Om qvällen syntes aflägsen blixt i nordost öfver landet, men ingen åska hördes.

      Hållande långs kusten på omkring tjugu mils (3--4 sv. m.) afstånd derifrån, passerade vi middagstiden d. 8 omkring sex mil (1 sv. m.) utanför den höga, skrofliga Isla de la Plata (Silfverön), hvarest Francis Drake mellan sina kamrater skiftade det rika byte han gjort i de spanska kolonierna. Vinden höll sig denna dag mellan sydvest och syd, och qvällen upplystes likasom föregående dagens af aflägsna blixtar.

      Följande dagen, Långfredagen, ankrade vi kl. 7 f. m. utanför Cap Pasado för varpankare på trettiofyra famnars djup och mudderbotten, på omkring 10 mils (11/2 sv. m.) afstånd från land, på det att dagens gudstjenst med åtföljande nattvardsgång skulle kunna ostörde försiggå. Vädret var vackert med sakta bris från sydkanten, och sjön så obetydlig att knappast någon rörelse förmärktes på fregatten sedan hon ankrat. Soltälten voro utsträckte och ett altare tillredt akterut. Ett stort antal bland besättningen hade anmält sig till nattvardsgång, och gudstjensten slöts ej förr än kl. 1/2 2 e. m.

      Landet kring Cap Pasado är högt och skogvuxet, och ett par byar syntes nere vid stranden. Strömmen befanns under det vi lågo till ankars sätta något åt sydvest, och hafsvattnets temperatur, som föregående dagarne varit omkring 25°, hade nu stigit till nära 27°. Kl. 2 e. m. gingo vi till segels och skuro kl. 6 för andra gången på resan eqvatorn. Den 10 vid middagen var Cap San Francisco i sigte, och det visade sig att strömmen satt temligen åt vestsydvest. Om aftonen syntes starka och täta blixtar kring hela horizonten, och ett par regnskurar föllo. Blixtrandet fortfor hela natten och några åskknallar hördes frampå morgonen d. 11. Hela denna dag var vinden mycket ostadig, oupphörligt kastande mellan sydost och sydvest, med starka och täta regnskurar. I dagningen passerade vi ön Gorgona, utan att i anseende till regntjockan kunna se den. Den är bebodd och förfriskningar kunna der erhållas. Om qvällen började det åter blixtra, och fortfor sålunda hela natten igenom.

      Kl. 1 f. m., d. 12, sprang vinden i en by från syd till ostsydost, och i dagningen fingo vi Cap Corrientes i sigte. Kl. 1/4 10 f. m. sprang

vinden tvärt från ostsydost till vestsydvest, och stadgade sig sedan från sydsydvest. Föregående dagen hade ingen observation kunnat erhållas, men de i dag anställde visade för de båda dygnen en strömsättning åt nordnordost af femton mil (2 1/2 sv. m.) i dygnet. Följande dagen, den 13, var vinden ytterst ostadig, omvexlande med stiltje; kl. 8 f. m. kom en stark och ihållande regnskur med åska, och middagsobservationen angaf en strömsättning af fyratiotvå mil (7 sv. m.) at nord sedan föregående middag. Hafsvattnets temperatur var nära 28°. Cap Solano med kringliggande land var i sigte.

      Den 14 var vinden från nordkanten med stundom frisk bris, och strömmen befanns från förliden middag hafva satt tjugofem mil (4 sv. m.) åt nordvest. På eftermiddagen fingo vi Perl-archipelagens öar i sigte, och ankrade i solnedgången öster om den största af dem, Isla del Rey (Kungsön)*), på sjutton famnars djup, botten af slick och snäckskal. Den 15 lättade vi kl. 3/4 8 f. m., och kryssade nordvart. Vinden varpå nordkanten och temligen laber; frampå förmiddagen stillnade det alldeles ut. Ett par timmar efter middagen kom vinden från sydvest, och omvexlade sedan mellan måttlig bris och stiltje. Hettan var hela dagen tryckande och uppgick till 31°; hafvets var omkring 28°. På qvällen mulnade det, och kl. 1/2 10 kom en by med starkt regn och åska. Emedan farvattnet är nog trångt för att under dylikt väder med trygghet tillbringa natten under segel, och stark strömsättning att befara, ankrade vi kl. 3/4 10 på sjutton famnars djup, lerbotten. Då ingen sjö af betydenhet här kan uppstå, isynnerhet som vindarne äro mycket ombytlige, samt dessutom djupet är måttligt och hållbottnen god, gör man bäst att tillbringa natten till ankars, om man ej har stadig ledande vind. Vår ankarplats var ett litet stycke norr om Perlöarne; mörkret hindrade dess noggrannare bestämning.

      Följande morgon lättade vi kl. 1/2 6, innan det ännu var riktig dager. Vinden var på sydvest med måttlig bris, vädret mulet och regnigt. Frampå morgonen kom vinden mera vestlig, men kastade snart på sydsydost med mycket starkt regn, som fortfor till middagstiden, då det hastigt klarnade. Kort derefter började landet kring Panamá att visa sig, och den fortfarande goda vinden förde oss skyndsamt ditåt. Kl. 1/2 4 e. m. ankrade vi på redden på åtta famnars djup, mudderbotten. Högsta hympeln af holmen Perico pejlades härifrån i S.V. t. V., och klippan Farallon de San José i S. t. O. Temperaturen var i dag ej högre än 27°, och hafsvattnet omkring 26°.

      Landet kring Panamá-viken består af med skog och busksnår bevuxna kullar af några hundra fots höjd; deras form är rundad och

man ser ingen som genom öfvervägande storlek dominerar de öfrige. Vår ankarplats var tre eller fyra mil (1/2 sv. m.) från staden, som på detta afstånd föga faller i ögonen. De oss närmaste holmarne, Perico och Naos, hvilka äro skilda af ett helt smalt sund, äro ett par hundra fot höga, och bevuxne med busksnår och taggiga växter, som betydligt försvåra vandringen. Farallon de San José är en hög och spetsig liten klippa, i hvars skrefvor några örter slagit rot, och på hvilken en mängd sjöfoglar vistas. Den besöktes af våra naturforskare, som derstädes sköto flera foglar, men bränningen, som slår kring den, gör landningen litet obeqväm. På Naos är en sandstrand, hvarest notdrägt med framgång anställdes. Ett stort antal fiskar af många olika former och färger fångades der, så att ej allenast tillräckligt många exemplar erhöllos för förvaring i sprit och uppstoppning, utan gunrummets ledamöter fingo anställa försök till utrönande af åtskilliga slags duglighet i gastronomiskt afseende. De befunnos ganska ätbara, men man måste ock tillägga att sinnesstämningen bland oss var särdeles gynnsam för allt, som kunde bereda någon liten omvexling i matordningen. Utom fisk fångades en mängd krabbor, hvilka talrikt funnos på sandstranden. De voro högröda till färgen, sprungo med en förvånande snabbhet, och blefvo, när de funno sig förföljda, så uppmärksamma och skygga, att man till sluts knappast kunde fånga dem. Flera arter snäckor plockades vid lågt vatten i sanden och bland klipporna; der vatten stadnat i dessas håligheter träffade man en mängd små fiskar af en half till en tums längd. Dessa omständigheter gjorde Naos till en rätt omtyckt promenadplats, oaktadt de från den hvita sanden återkastade solstrålarne betydligt ökade hettan, som förut var kännbar nog med solen i zenith vid middagen och en temperatur af 29°--30° i skuggan. Snart sparade också infödingarne oss besväret med snäckors samlande, i det de kommo ombord med sådana af åtskilliga slag och i stort antal, och de fingo på dem god afsättning. Förmånligast föll det sig att som bytesmedel använda en gammal skjorta eller ett par skrala benkläder, båda delarne artiklar, hvarmed våra snäckfiskare voro temligen anspråkslöst utstyrde.

[Click on image to view in larger format in a new window.]

      Det långa afståndet till staden förorsakade att den föga besöktes, och deras berättelser, som begifvit sig dit, voro ej mycket egnade att reta lusten hos de öfriga. I sådana klimater som Panamas får man vara betänkt på att spara sitt båtfolk, om man ej vill se dem snart blifva lidande af en mängd åkommor. Båt gick således här blott en gång om dagen, och man var föga hågad att gå och drifva i staden hela dagen i hetta och smuts, i synnerhet som det knappast var möjligt att der få någon mat, hvilken man dessutom fick betala efter fabulösa priser. Att taga sig en landbåt för att återvända ombord kunde ej gerna komma i fråga, ty en sådan betalades med tio piaster. Staden var öfverfull med resande till eller från Californien, och högst obehagligt sällskap voro de till större delen. Allt bar stämpeln af förfall och uselhet.

      Utan att vara någon handelsstad har dock Panamá på sednare åren fått en betydligt förökad vigt genom utflyttningarna till Californien, genom den påbegynda jernvägen, och derigenom att den blifvit medelpunkten för paketfarten på Amerikas vestkust. Under de sednaste fyra åren hafva tjugu till tjugufemtusen menniskor årligen passerat härigenom och Panamáboerne förstå sig i grund på konsten att suga musten ur de passerandes kassor. En gång i månaden går ångbåt söder ut

till Lima, Valparaiso och mellanliggande ställen, och två gånger i månaden till San Francisco, dit dessutom flera seglande fartyg föra passagerare. Posterne norr och söder ifrån inträffa här samtidigt. Jernvägsarbetet var till mer än hälften framskridet, men då det börjats från Chagressidan, så hade vi ej tillfälle att se något deraf.

      Den egentliga handeln är obetydlig. Från Hamburg och Bremen hitsändas dock stora qvantiteter uselt vin i buteljer med mycket granna etiketter. Lifsmedel äro förfärligt dyra, dåligt oxkött kostar en riksdaler marken, och för ett magert får begäres tio piaster. Vatten erhålles vid ön Taboga, hvarest det fylles från vattenskuta mot en afgift af två cents per gallon, eller något öfver två skillingar kannan. Taboga ligger omkring tjugu mil (3 sv. m.) från staden, och en liten ångbåt underhåller kommunikationen dem emellan.

      Provinsens guvernör hedrade en dag fregatten med ett besök, åtföljd af vår konsul, Herr Zachrisson, medlem af den ansedda firman Nelson, Zachrisson et C:o. Hans excellens guvernören var liten till växten, något sluskigt klädd, mer än tillåtligt smutsig om händerna, och hade ett högst gement uttryck i sitt ansigte. Det kostade verkligen på att ge en sådan banditfigur salut vid hans afgång från fartyget. Konsuln hade den godheten att bjuda samtliga officerare och civila till sin en half mil utom staden belägna landtegendom, för att der tillbringa ett par dagar, men den korta tid vi hade att disponera tillät ej någon af oss att begagna sig af hans artighet.

      Under de fem dagar vi uppehöllo oss i Panamá var vinden temligen ostadig, dock mera från sydost än från något annat håll. Thermometern var midt på dagen ett par gånger uppe på 30°, och sjönk om natten knappast under 25°. Den regniga årstiden var just i inbrytande och den 20 och 21 regnade det starkt.

      Den 21 kl. 7 f. m. gingo vi till segels för att vid Perlöarna fylla vårt vattenförråd. Det var väl ingen ombord som ej med nöje lemnade Panamá, isynnerhet som inga bref tycktes vara att förvänta, emedan de, som möjligen varit hit adresserade, redan för längesedan bordt inträffa. Chefen hade förfrågat sig om lots kunde erhållas till Perlöarna, men då för lotsning dit begärdes hundra piaster, så beslöt han att gå utan lots. Straxt före middagen måste vi ankra för stilltje, men lättade ett par timmar efteråt och fortforo under segel till midnatten, då vi åter under hällande regn måste ankra. Följande dagen lättade vi kl. 1/2 3 f. m., och ankrade kl. 1/2 12 öster om S:t Josef, den vestligaste af Perlöarne, på tretton famnars djup, botten af sand och skal. Kommendör-kapiten Virgin afgick med sin gigg för att uppsöka vattenfyllningsstället; han återkom efter ett par timmars förlopp ombord, efter att hafva funnit ett par dylika. Kl. 1/2 5 gingo vi till

segels och ankrade kl. 3/4 6 midt för bästa fyllningsstället på tolf famnars djup, samma botten som förut. Detta ställe är ej svårt att finna: kommande norr ifrån långs östra sidan af S:t Josef passerar man förbi en bugt, hvaruti synes en öppen plats, på hvilken står en liten hydda, man ser nu söderut en tätt invid ön belägen höstackformig klippa, som är bevuxen med buskar och små träd. Straxt norr om denna var vår fyllningsplats, men ett par andra finnas i bugten söder om nämnda klippa. Seglingen mellan Panamá och öarna är mycket lätt; i händelse af förlägenhet kan man alltid ankra och med båt undersöka farleden.

      Hela dagen d. 22 var ytterst mulen, och de två följande dagarne tycktes Jupiter Pluvius vilja försöka att riktigt genomdränka fregatten. Regnet nedstörtade utan afbrott i oerhörda floder, och först på eftermiddagen d. 25 började det klarna upp litet. Vinden var under tiden laber från vestkanten, omvexlande med stiltje. En fördel medförde dock regnet genom luftens afsvalkande; d. 25 på morgonen visade thermometern endast 22°. Under de tre dagar vi ytterligare blefvo qvarliggande hade vi att fägna oss af vackert väder, men hettan var tryckande och uppgick om dagarne till 30°.

      Oaktadt det starka regnet, börjades genast vattenfyllningen ur den nu till en forssande bäck förvandlade lilla rännilen, som från en liten brant höjd kastade sig i hafvet. Den hajning, som går vid stranden, gör det nödigt att hafva båtarna väl förtöjda med ett varpankare eller en jaglina från fartyget. Om man har en någorlunda lång slänga och låter den uppbäras af en sax, möter ingen svårighet att fylla kärlen liggande i båten, om denne ej kan flyta tätt intill stranden. Vattnet var af förträfflig beskaffenhet och höll sig utmärkt väl, men det torde vara ovisst om, efter något långvarigare torka, tillräckligt deraf kan utan allt för mycken tidspillan erhållas. Fullkomlig brist på vatten måste dock ej uppstå, emedan kreatur hela året igenom gå i bet på ön.

      Hamntiden är 2t. 30m., och vattnet stiger vid springtid tolf fot. Strömmen sätter under floden åt nordvest, under ebben sydvart, med en till halfannan mils fart i timmen, och vi kunde ej märka någon skillnad i kantringstid mellan tidvattnet och strömmen. Ehuru något öppen, kan ankarsättningen anses fullkomligt säker, emedan ihållande hård blåst nästan aldrig här förekommer. Bottnen håller väl, men är skarp och skamfilar hamptåg.

      Af de öar, som bilda Perl-archipelagen, är blott den största, Isla del Rey eller San Miguel, bebodd. Det här bedrifna perlfiske skall fordom varit ganska indrägtigt, och var då regeringens monopolium. Vi skola uti bilagorna meddela några uppgifter, dem vi lyckats erhålla, om dess nuvarande afkastning. Öarne äro allesammans skogvuxne, och på S:t Josef var det på de flesta ställen ingen lätt sak att komma fram genom snåren. Bästa sättet var att följa någon bäck, då man likväl ej fick

vara nogräknad på att emellanåt spatsera i sjelfva bäcken, hvars stränder ofta voro så branta och bevuxna af taggiga buskar, att man der omöjligt kunde taga sig fram. Jättehöga träd vexte här och der, deras vidlyftiga och lummiga kronor beskuggade de gölar bäckarne bildade, hvarest det blott fattades några intagande plaskande najader för att fullända taflan. Solens strålar mägtade ej genomtränga löfhvalfven, endast någon enda smög sig här och der fram, förgyllde ett eller annat blad eller spelade på de af rankvexter prydda stammarna. Långa parasitvexter hängde från trädtopparna ända ned i marken: man kunde stundom rycka till sig tio till tolf famnars längd af dem. Tid stranden vexte kokospalmer, hvars nötter ej länge förblefvo ofredade: alla de som möjligen kunde åtkommas, blefvo besättningen ett välkommet tillskott till skeppskosten.

      Ett stycke norr om vår ankarplats, vid den ofvannämnda lilla hyddan, eller rättare skjulet, ledde en hjelplig gångväg inåt ön. Massor af perlmussleskal lågo här vid stranden. I skjulet voro några husgeråd af möjligaste tarfliga slag. Ett slags högst obehagliga fästingar öfverflödade derinne. Gångstigen ledde i början mellan täta snår och uppföre slippriga backar, men efter en halftimmes vandring kom man till en Öppen, af vackra skogsdungar omgifven plats, hvarest en liten hjord af ett tjog kreatur plägade beta. Några af dem frestade genom sitt välfödda utseende starkt vår aptit, men i våra dagar kan man ej tillåta sig sådana flibustier-bedrifter som att utan vidare krus knäppa de kreatur man träffar, när man tycker sig vara i behof af en stek eller ett par. På sin höjd vågar eller vill någon amerikansk hvalskute-skeppare tillåta sig något dylikt. I skogsdungarna kring den öppna platsen mötte ingen svårighet att promenera omkring, och det lönade verkligen mödan att för detta ändamål begifva sig dit.

      Den yppiga vegetation, hvaraf vi lemnat en flygtig teckning, upplifvades af ett betydligt antal foglar af flera olika slag. Skogens täthet försvårade mycket deras fällande, ty dels kunde man ej se dem, der de sutto skylde af de täta löfmassorna, dels kunde man ofta ej få reda på dem sedan de blifvit skjutne. Vid stränderna skötos pelikaner, hägrar och ibisar. Den förstnämnde är en utmärkt ful och klumpig fogel; det är svårt att säga vid hvilket tillfälle han är fulast, antingen när han simmar med den långa bepåsade näbben hängande lodrätt ned mot vattenytan, eller när han flyger och samma kroppsdel tyckes sträfva att draga honom i backen. Hägrarne voro deremot utmärkt vackra, och ibisens blekröda näbb och ben till den hvita kroppen gåfvo honom ett besynnerligt utseende. Af dufvor funnos tre eller fyra slag, af gröna papegojor ett par. Dessa sednare äro utomordentligt seglifvade, och två eller tre, som blifvit anskjutne, lefde flera veckor ombord. De höllo sig i topparna på de högsta träden, och

voro ej så lätta att komma åt. Ett slags stor röd papegoja sågs ett par gånger, men ingen af det slaget blef skjuten. Af mindre foglar skötos många arter, hvaraf flera prydda med beklädnad af de skönaste färger. I de nyssnämnda skogsdungarna fladdrade talrikt de täckaste kolibris. De äro jägaren ett lätt byte, ty man kan komma dem så nära man behagar; och om man laddar sin bössa med helt svaga krutskott, tredjedelen af de vanliga, eller till och med något mindre, och finaste fogeldunst, samt skjuter på ett lagom håll, tio till femton steg, eller något dylikt, som man genom försök lätt kan utröna, så kan man påräkna att få de flesta man skjuter på i så oskadadt tillstånd, att man ej kan skönja hvarest något hagel träffat. Författaren sköt en dag på detta sätt sex eller åtta stycken, af hvilka ingen blef det ringaste skadad till utseendet, oaktadt den begagnade bössan var af ovanligt grof kaliber.

      Vilda svin, ej vildsvin, finnas på ön, men de äro svåra att komma åt; de försök vi gjorde misslyckades ständigt, ehuru en gång ett par svin visade sig. Har man ej hundar, blir enda möjliga sättet att få skjuta dem, att lägga sig i försåt på de ställen de pläga besöka. Får man händelsevis under vandringen i skogen se dem, hinner man knappast skjuta förrän de redan hunnit gömma sig i snåren.

      Mot förväntan gaf hafvet ej våra naturforskare någon serdeles rik skörd. Upprepade försök med noten utföllo alltid fruktlöst, och skrapan bragte ej upp några snäckor, oaktadt söndrigs skal af flera arter i mängd anträffades på stränderna. Ett exemplar af Argonauta Argo blef dock här fångadt. Åtskilliga små snäckor anträffades väl vid lågt vatten i de då blottade klippornas skrefvor, men de voro af för anspråkslöst utseende för att ådraga sig de icke-vetenskaplige snäcksamlarnes uppmärksamhet. I de på stranden liggande snäckskalen hade krabbor och kräftor inqvarterat sig, och man såg dem ständigt löpa af och an, medförande sina bostäder.

      Under det en del af besättningen var sysselsatt med vattenfyllning, användes en annan till vedhuggning. Af på ön vexande träd gifva en del godt virke. Den 28 April blef allting klart, och barkass och slup insattes.

      Innan vi nu lemna dessa trakter vilja vi nämna några ord om seglingen derstädes. Vår segling mellan Callao och Puná gick på sex dagar, men motsatt väg lära de vanliga resorna vara femton till tjugu dagar, hvarvid man dock måste taga i betraktande att vinden i allmänhet är från sydkanten, och således motig, hvarjemte strömmen gemenligen sätter åt norr. Panamá-viken är fruktad för den myckna der rådande stiltje. En person, som fem gånger gått mellan Callao och Panamá, sade sig aldrig tillryggalagt den 250 svenska mil långa

vägen på mindre än tjuguett dygn, men att resor på sjuttio till åttio dygn ej voro ovanliga, och att exempel på ännu långvarigare funnos. Chefen på engelska korvetten Amfitrite sade sig en gång i Panamá-viken hafva tillbragt tjugusju dygn i nästan oafbruten stiltje. Eugenie var endast femton dagar på väg mellan de båda sistnämnda platserna, och måste således hafva varit gynnad af lyckan. Man inser lätt nödvändigheten af att hafva välseglande fartyg för seglingen på denna kust, och det nästan oafbrutet lugna vädret tillåter begagnandet af en segelarea, som i våra farvatten skulle vara både onyttig och vådlig.

      Den mindre kustfarten kring Payta och Guayaquil bedrifves till en del med en art fartyg af ganska egen beskaffenhet. De äro helt enkelt stockflottor, på hvilkas midt är en låg timrad upphöjning, på hvilken ett litet hus finnes uppfördt till bostad för farkostens besättning. Medlerste stockarne äro längst, och de ytterste kortast, så att flottan får en mot ändarna spetsad form. Seglet är trekantigt, upptill försedt med en rå och nedtill med en bom, samt hissas under en sax. För att hindra afdriften äro åt de medlersta stockarnes ändar hål af en eller två fots längd upphuggna, och genom dessa nedstickas plankor tre eller fyra alnar djupt; de motsvara holländska koffarnes svärd. Styrningen sker med en åra. De större af dessa farkoster äro sextio till sjuttio fot långa; med sådana företagas temligen långa resor långs kusten, och till och med till Galapagos-öarna.

      Seglingen från Panamá till San Francisco anses af den i början af detta arbete nämnde Maury för en af dem, hvars långvarighet minst kan på förhand beräknas. Orsakerna äro dels ostadiga och labra vindar, dels den starka ström, som långs kusten sätter åt sydost. Till och med välseglande fartyg hafva varit nittio dygn på vägen, och den kortaste resa man kände var fyratiofem dygn. Denna hade blifvit gjord af ett klipperskepp, som hållit söder om Galapagos-öarna, derstädes i sydost-passaden hållit vestvart, och skurit linien på 110° V. Att långs kusten af Mexico slå sig upp, skall vara ganska kinkigt; dertill fordras god kännedom om kusten, ty man måste om nätterna hålla så nära land, att man får känning af den då blåsande landbrisen, hvilken der, som annorstädes, är helt svag och ej förmår sträcka sig långt till sjöss. För att ej gå händelserna i förväg vilja vi till ankomsten till San Fransisco uppskjuta andragandet af de skäl, som tala för vägen söder om Galapagos-öarna, oaktadt den tyckes vara en krokväg.

      Då alla de i Panama insamlade underrättelser talade till dess fördel, beslöt kommendör-kapiten Virgin sig för att försöka den, och i förbigående göra ett besök på de för sin märkvärdiga natur så beryktade Galapagos-öarna, hvarest betydliga tillägg till redan gjorda naturaliesamlingar voro att förvänta.

Carl Skogman.
      Fregatten Eugenies resa omkring jorden åren 1851-1853, under befäl af C.A. Virgin.
A. Bonnier, Stockholm, [1855].
pp. 140-164.

Galapagos  Source  Whalesite